Kategori: Kor

På morgonen går Mållan ut i hagen för att beta. Kvar i boxen blir lille kalven. Han vilar, går omkring och nosar på allt, smakar på höet och vattnet. Lyssnar nyfiket när en hund skäller utanför eller en bil kör förbi, tittar efter svalorna som flaxar under taket. Det är så mysigt därinne hos honom.

När jag mockar är han otroligt intresserad av skottkärran och grepen, och varje gång jag öppnar boxdörren försöker han följa med mig ut. Han är nyfken och framåt till sin natur, och väldigt kelig och mjuk. Idag har vi använt selfiekameran som ni ser.

Jag har aldrig mött ett gulligare djur än den här klaven! Så otroligt tråkigt att han är en tjur, jag hade så gärna velat behålla honom.

Kon återhämtar sig från betesfebern, hon äter bättre nu och producerar mer mjölk. Vi försöker hitta rutiner för hur vårt liv ska se ut den närmsta tiden. Just nu tänker vi såhär: de närmaste två veckorna får kalven vara i boxen hela tiden. Kon går ut vid halv tio på morgonen och betar, kommer hem till kalven vid hav åtta på kvällen, blir diad och mjölkad och får vara med honom hela natten och morgnen. Det är lätt att få kon att gå ut på morgonen för då längtar hon efter gräset, och lätt att få hem henne på kvällen när hon längtar efter kalven.

När kalven blivit lite robustare och kon känner sig helt säker på att de får återses varje kväll tänkte vi att kalven får gå med fåren i en annan hage på dagarna. Vi hoppas att han är snäll mot dem och att de trivs i varandras sällskap.

Hittills har jag knappt mjölkat något eftersom kon blev sjuk, bara några liter sammanlagt, av vilka vi gett tillbaka en hel del till kalven… Men nu så! Igår mjölkade jag två liter, och mer blir det. Mållan är väldigt snäll och lättmjölkad, hon står still, sparkas aldrig och låter mig mjölka så mycket jag vill. Hennes spenar är perfekta för handmjölkning och det går lätt för mig fast jag är ovan. Bästa tänkbara förstakon!

Jag fick en fråga i kommentarerna om ifall inte kon blev förtvivlad av att skiljas från kalven. Jag svarade att hon tyckte det var okej eftersom kor brukar gömma sin kalv någonstans och sen bara gå tillbaka för att ge di då och då. Jag vet inte riktigt om det stämmer. Hon har glatt travat iväg till betet utan honom, utan att ens vända sig om, på morgnarna. Men sen har hon ändå ropat efter honom och varit orolig under dagen. Men ju fler dagar som går desto säkrare blir hon på att de får återses på kvällen och att han finns kvar och är i säkerhet även om hon inte ser honom. Alternativet hade varit att plocka bort kalven helt och inte låta dem knyta an till varandra alls – jag hade tagit all mjölk och kalven hade vuxit upp på pulvermjölk. Nu är de ändå tillsammans 14 av 24 timmar och kalven får dia fritt, det är mysigt för dem båda.

Jag har aldrig sett en sötare kalv. Kolsvarta ögon, långa ögonfransar, munnen ner som en liten surpuppa. Äntligen har Mållan kalvat!

I går morse när jag var uppe och mockade sa grannen att Mållan hade haft värkar sedan sjutiden. Hela dagen var en lång väntan för oss och för Mållan. När det började snöa (!) mitt på dagen fick alla korna flytta över till vinterhagen där de kunde gå in i lösdriften. Men Linda och Melissa kunde inte låta Mållan vara ifred, vart hon gick följde de efter. Klev hon en meter fram gjorde de det också. Så irriterande beteende! Vet inte vad de handlade om, ifall de ville beskydda henne på något sätt eller bara retas…

I alla fall, Mållan fick flytta in och stå i box, och det var ju skönt för oss som kunde övervaka bättre. Grannen gick och tittade till varje timme.

Sent på kvällen ringde grannen mig och sa att inte mycket hände, vi skulle gå in och känna efter. Jag och Jonathan hoppade upp ur tv-soffan.

Jag stoppade in armen (!) och kände tydligt två klövar och en nos därinne – kalven låg helt rätt, bara att vänta. Vi satte oss i pannrummet och snicksnackade med grannarna, och då och då smygtittade vi på Mållan. Efter någon timme såg vi klövarna sticka ut! En kvart senare var lilla vännen född, han är så otroligt söt! Men, en tjurkalv alltså. Jag hade ju tänkt att vi skulle köpa Mållan och hennes kvigkalv och ha hos oss som hushållskor… Jaja, vi får hitta på en annan plan!

Mållan var i alla fall så glad över sin bebis, hon slickade honom noga och gjorde så gulliga ljud, liksom små tutanden, för att prata med honom. Han svarade inte så som lammen brukar göra utan låg bara där och fnyste och ruskade på sig.

Jonathan bar över kalven från kalvningsboxen till en ren box och Mållan följde efter. Han var väldigt tung och så har han enormt långa ben. Ska bli spännande att se honom få ordning på dem 🙂

Idag ska jag gå upp mitt på dagen och mjölka (!!!) Mållan lite och släppa ut henne i hagen en stund. Jag ska mata kalven med flaska medan hon är ute, och sen får hon komma in till honom ikväll igen.

Nu börjar livet som mjölkpiga! Jag hoppas att Mållan låter mig mjölka och att jag fattar hur man gör…

Melissa är min lilla sötnos. Väldigt liten till växten, lurvig och len som en kanin, gulligaste luddöronen.

Hon är en så knäpp kviga, fortfarande helt bunden vid mamma fast hon är stor. Hon har varit så blyg och ängslig, och är det fortfarande på många sätt, men jag har ändå vunnit hennes förtroende till slut. Jag kände redan från början att hon hade potential, när jag satt kväll efter kväll i stallet för att kunna binda henne. Hon var livrädd och gömde sig bakom mamma, men tittade ändå fram eftersom hon var så nyfiken på mig.

Nu leder jag henne ut till hagen varje dag, hon följer med så snällt, ibland stannar hon och trycker sig mot mig, och då lägger jag armen om henne och så går vi vidare. När korna skulle byta hage blev hon kvar på insidan av staketet när de andra galopperade iväg. Hon råmade förfärat och vågade inte följa med. Då gick jag in och hämtade henne, och hon gick lugnt bredvid mig hela vägen till nya hagen. Det låter kanske futtigt men det är enorma framsteg – och det visar att hon har förtroende för mig.

Melissa skulle få en kalv i oktober (efter superfina tjuren Håkan), men inatt kastade hon, alltså hon fick missfall. En slemhög låg i boxen i morse. Hon verkar må hur bra som helst, men ingen kalv alltså.

Usch, det känns så trist! Eftersom hennes livmoder är lite vriden på något sätt går det inte att seminera henne, så enda chansen vore att ta hit en tjur igen…

Just nu tror vi i alla fall att Linda är dräktig, hon har inte brunstat sen Håkan åkte. Men hon har ju kastat flera gånger och brukar ofta inte ens ta sig – troligen pga att hon är så tjock, men det är lögn att få ner henne i vikt utan att hon är dräktig, ett moment 22. Hon är helt enkelt en ko som ska mjölkas för att må bra.

Det känns så hopplöst med korna! Så mycket jobb och så lite resultat. Just nu vet vi inte riktigt hur vi ska göra med Melissa.

Men Mållan kalvar i alla fall i början på maj – inshallah!

Kor är extrema vanedjur och vill helst att allt ska vara samma samma varje dag. Därför är det bra att i god tid vänja dem vid nya rutiner. Mållan (på bilden här nedanför) ska ju kalva i början av maj, så nu är det hög tid att vänja henne vid livet som mjölkko. Hon hade en kalv förra året också men blev inte mjölkad.

Just nu håller vi på och bygger om platsen där Mållan ska stå och bli mjölkad, men från och med nästa vecka ser rutinen ut såhär:

Alla korna får komma in på kvällen till varsin box (det får de redan nu). På morgonen går Linda och Melissa ut till hagen, medan Mållan går till mjölkningsstationen och får äta lite godis medan mjölkmaskinen står på och väsnas. Tanken är att hon ska vänja sig vid att gå direkt från boxen till mjölkningsstationen, och att hon ska koppla ihop ljudet från mjölkmaskinen med något positivt.

När kalven har kommit ska de att få gå tillammans i hagen hela dagarna, och kalven får dia fritt. På natten står de i varsin box (fast vägg i vägg, med några plankor borttagna så att de ändå kan se och röra varandra). På morgonen går Mållan till mjölkningsstationen och kalven får var inne på foderbordet, alltså där Mållan sticker in huvudet för att äta medan hon mjölkas. På så sätt kan de vara tillsammans och Mållan släpper ner mjölken, samtidigt som hon ser att kalven har det bra (och är mätt och nöjd – han får frukost innan). Efter mjölkningen går de ut i hagen tillsammans.

På kvällarna är det mysigt att stanna hos korna en stund och gosa och rykta dem. De har så olika personligheter! Linda (bilden ovan) är tamast och mest van att bli hanterad, hon är lugn och medgörlig, men har inte tid med gos eftersom hon är matmissbrukare och står och hetsäter upp sitt hö så fort hon kommer in.

Mållan är inte så intresserad av att umgås egentligen. Hon har inget emot det, men hon kör sitt eget race och är inte så sällskapssjuk.

Melissa däremot den lilla sötnosen! Hon är blyg och har varit så stissig och jobbig, jag satt ju en timme varje kväll hos henne i höstas för att träna henne på att vara bunden. Hon stod mest och gömde sig bakom mamma Linda, men jag kände ändå att hon var intresserad av mig, hon kikade fram bakom rumpan på Linda hela tiden. Allt slit har gett resultat och nu börjar hon lita på mig. Jag kan sätta fast henne utan att hon får panik, och hon tar gärna emot gos och gosar till och med tillbaka. Hon är så fin och mjuk! Fortfarande lite skygg och svårhanterad, men hon kommer att bli en toppenko tror jag. Hoppas hon är lättmjölkad och en bra mamma.

Det var så skönt att gå upp till de lyckliga välmående korna hos oss i morse efter att ha sett Uppdrag gransknings program Arlagården.

I mitt flöde verkar de flesta vara förbannade på den shitstorm som drabbar oskydliga skötsamma bönder från konsumenter och djurrättsaktivister. Och jag vill inte förringa deras frustration, men jag tycker att det mest upprörande är att varken Länsstyrelsen eller Arla verkar ha koll, och att ”bonden” i fråga – och gissningsvis några till – inte har fått djurförbud för länge sen och stoppats från fortsatt djurplågeri.

Men ju större system, desto sämre kontroll, eller? Och ju större produktion, desto större risk att man slutar se på djuren som levande individer och börjar tänka på dem som produkter eller redskap.

Jag köper helst mejeriprodukter från Roslagsmjölk, som hämtar mjölk från kravmärkta gårdar i min absoluta närmiljö. Det är bara fyra gårdar som levererar till Roslagsmjölk, så det skulle märkas väldigt snabbt om någon misskötte sig.

Såklart känns det bäst att köpa kravmärkt. Men inte heller kravkalvar får gå med sina mammor i mer än ett dygn.

Snart börjar jag mjölka Mållan, och hennes kalv kommer att få gå med henne större delen av dygnet under många månader. Det allra bästa för både djuren och klimatet är ju att producera sin egen mat. Full insyn, noll transporter och den finaste kvaliten dessutom. Hurra!