Nu sticker Sixten och jag iväg ett par dar. Sitter på Arlanda och väntar på att få gå ombord. Hörs efter helgen!
Kategori: Livet
Igår var våra vänner här på besök – nu börjar besökssäsongen ju! Solen sken och vi grillade ute. Tog en massa bilder för att allt kändes så härligt, men jag inser när jag tittar på dem vilken ful årstid det här är. Allt är grått och beige, och så är det alltid kaos med en massa avslängda ytterkläder och plastpåsar överallt av någon anledning. Hur som helst hade vi en underbar dag – barnen lekte andra världskriget (!), snubbarna drog upp i skogen och släpade fram några stockar och byggde en grillplats, och vi satt och chillade vid elden.
Sen åt vi middag, drack vin framför brasan och kollade på mello – jag har inte sett det sen jag var liten tror jag. Sixten brydde sig inte om mello, han spöade Jonathan i schack istället.
En underbar dag på alla sätt. Idag är vi trötta och jag önskar på sätt och vis att vi bodde i en lägenhet och liksom inte hade så många måsten – skulle vilja ligga i soffan idag och sträckkolla House of cards. Istället städar vi huset och bilarna och bygger dörrar till växthuset samtidigt som fyra barn (och just nu två vuxna och en extra hund) är här på besök. Fast just nu är alla ute och jag ska sätta igång och jobba lite – vilket också känns helt ofattbart orättvist.
And now for something completely different, som gör mig förbannad varje år:
Idag svämmar sociala medier över av kvinnor som gratulerar sig själva och andra på kvinnodagen för att vi är starka, fantastiska varelser som orkar så mycket, som kämpar, som peppar och är allmänt härliga mot varandra. Jag citerar ur mitt flöde:
Min och alla kvinnors dag idag. Värt att fira och uppskatta varandra! Jag är verkligen tacksam över att ha kvinnor runtomkring mig (…) som är så trygga i sig själva att de kan peppa andra kvinnor. Det behövs!
Detta gör mig så förtvivlad. Är problemet med ojämställdhet att kvinnor inte peppar varandra tillräckligt? Att vi är för otrygga? Ni gör jämställdhetskampen en sån jävla otjänst genom att reducera kvinnodagen till någon slags flummig biologistisk hyllning av det kvinnliga släktet.
Kvinnodagen är inte en dag då vi ska hylla och peppa varandra extra mycket (eller – förihelvete – ta emot blommor!), det är en dag då vi ska bli förbannade! Det är en dag att uppmärksamma att kvinnor världen över våldtas, misshandlas, hålls som sexslavar och hushållsslavar, saknar rätten att bestämma över sina kroppar, har mindre makt än män, tjänar mindre pengar än män, blir mindre lyssnade på än män. Enbart för att de är kvinnor.
Det enda vi kan gratulera oss till idag är ytterligare ett år av förtryck.
Lånehunden Narnia är här igen!
Hon och barnen var så glada att ses igen, det var verkligen påtagligt från båda håll.
Titta vad lika de är! Det är inte svårt att se vem som var vår förebild när vi valde Bodil.
Förra gången de sågs var Bodil en liten plutt som lät Narnia bestämma. Nu är Bodil en kaxig tonåring, och Narnia har blivit så gammal och trött. Hon låter Bodil bossa utan knussel. Är det verkligen normalt att en åtta månaders kräver – och tar – högre rang än en nioåring sådär? Är Bodil den mest dominanta hunden i världshistorien?
Vi hoppas i alla fall att det ska gå bra så Narnia kan stanna ett tag. Just nu ligger de och slaggar på varsitt håll.
Förutom hundpromenad har dagen också innefattat bakande och ätande av äppelkaka…
Och målning av fönsterfoder i gästrummet. De var så fula i lackad furu, nu ska de bli vita med linoljefärg. Tänkte måla väggarna också och ge rummet en uppfräschning – om allt går vägen blir vi snart stödfamilj åt ett ensamkommande flyktingbarn som kommer att bo här någon helg då och då!
Det är riktigt grått och ruggigt ute idag. Jag och Karin sitter i arbetsrummet och jobbar – Karin skriver på ett jobb om belysning och jag kollar på en galen dokumentär om Nordkorea. Vi har tänt ljus och ställt kaffepannan på vedspisen. Bodil ligger här någonstans och slaggar. Mitt liv är så himla litet ibland (oftast), och det är så otroligt fint och bra.
Jag har alltså inte fått en stroke, jag har tagit en selfie med min nya kamera. Selfies är inte min starkaste gren – och dessutom blev jag förfärad över självutlösarens fördröjning som jag inte var beredd på.
Jag sitter på ett café i Norrtälje och jobbar med min lantiskompis Karin och känner mig pirrigt lycklig över hela mitt jävla liv! Och tänker saker som:
Vad roligt det ska bli att få nya kycklingar i vår.
Vad glad jag är för min nya kamera.
Vad jag är sugen på att börja gräva i landen.
Tänk när vi kan sitta ute och äta frukost.
Vad kul det ska bli att dra igång alla projekt som jag och Karin planerar ihop.
Vad fint det kommer bli i vardagsrummet när tapeten är uppe.
Ja, såna saker. Allt är lylligt i mitt liv utom just den här selfien faktiskt. Nu ska jag skriva en stund, sen ska vi dra på loppis.
Igår hade jag och Sixten kalas, och Morris pappa och hans familj sov över. Vi var ute nästan hela dagen idag och dukade upp kalasresterna till lunch. Vi satt i kortärmat i solen! Det var underbart, men jag vet att jag kommer att skratta åt de här bilderna snart – vi är så bleka och solljuset är så skarpt, och så lligger det snö överallt fast vi tycker att det redan är vår.
Kalaset revisited, kallades denna restfest. Och jag testade min födelsedagskamera (man fyller ju bara 39 en gång, så jag passade på att önska mig något riktigt fint)!
Tomatsoppa med extremt kladdig focaccia (varning för systrarna Votalires recept).
Och såklart hade jag bakat alldeles, alldeles för mycket kakor. Men det är ju bara bra egentligen.
Sen blev det yoga på altanen.
Plötsligt har Ines visat ett stort intresse för att sticka. Hon har äntligen fått kläm på hur man gör, och nu får hon ”ont i huvudet så fort hon slutar”. Ofta kommer hon och frågar om vi inte kan sätta oss en stund – så sitter vi framför brasan eller någon annanstans och stickar och småpratar (eller hon stickar och jag räddar hennes tappade maskor, stickar de två första maskorna på varvet och så).
Jag var väl i Ines ålder när min farmor lärde mig sticka, och jag har stickat sen dess i perioder. Och jag blir så rörd och glad för att Ines gillar något som jag gillar och som jag gillade när jag var liten.
Samma förtjusning (fast ännu större, liknar mer ren lycka faktiskt) kände jag när Sixten kom hem och berättade att han inte kunde sluta läsa en så spännande bok i skolan, han hade läst hela rasten sa han.
Varför är det så extra härligt när barnen gillar något man själv gillar? Vill jag på något omedvetet/halvmedvetet plan att de ska bli små kopior av mig? Jag vill ju att de ska bli fria människor som följer sitt hjärta och gillar det de själva gillar, inte det de känner att jag hoppas på att de ska gilla.
Fast det är klart, det finns ju värre saker man kan uppfostra sina barn till än små handarbetande bokmalar.
Kategorier
Nära naturen
Okej, här kommer ännu en korkad iakttagelse om livet på landet; vi har så nära till naturen! Det är verkligen skönt att bara kliva ut genom dörren och liksom vara mitt i skogen, (såklart, vi bor alltså på landet). I Stockholm bodde vi också precis vid skogen faktiskt, men på något sätt var steget ändå längre till en skogsutflykt, det krävde planering och förberedelser på nåt vis.
Härom dan bestämde vi oss för att skita i att det var nollgradigt och slask, när solen tittade fram några minuter gick vi ut och grillade korv.
Självförsörjande på korvbröd!
En fin stund i en annars rättså pissig årstid – det kan ju vara så underbart såhär års med sol och snö och minusgrader – varför är det nollgradigt och mulet hela tiden?
Kategorier
A day in the life
Kära dagbok!
Igår vaknade jag vid sju och låg och drog mig en stund medan Jonathan gick upp med barnen. Jag hasade upp lagom för att hjälpa dem att komma iväg. 
Sen gjorde jag frukost och satte mig och jobbade en stund. Förmiddagens jobb bestod av att titta på en dokumentär om robotar (ja, jag har världens bästa jobb).
Vi eldade i vedspisen såklart. Sen gick vi ut.
Det var ruggigt väder med plusgrader. Jag kastade upp snöbollar som Bodil hoppade upp och högg i luften. Sen gjorde jag en jättestor snöboll som hon jobbade länge med.
Till lunch åt jag rester av gårdagens middag, kycklinggryta och vitkålsspaghetti. Det såg så äckligt ut så jag tog bilden från Coop istället.
Jag skrev en stund, gick ut med Bobo igen, drack te och funderade på om jag skulle ta och sticka något till min brorsdotter som jag snart ska träffa. Det blir nog Lillans klänning (till vänster) eller Håkans finaste kläder (överst).
Sen hämtade jag barnen. Jonahan jobbar sent på torsdagar, vi andra åt laxpasta och bakade bröd (det är alltså bara jag som äter det goda rågsurdegsbrödet, barnen bakar vitt bröd med jäst som de och Jonathan glufsar i sig). Sen gjorde Sixten matteläxan och kollade på Ninja Warriors och jag och Ines gosade med Nisse och läste KP innan de gick och la sig.
När Jonathan kom hem kollade vi på Aktuellt och snackade lite. Sen gick jag och la mig tidigt och läste en stund, för på fredagar jobbar jag i Stockholm och går upp tidigt.
Hejdå!