När vi började prata om att flytta från vår lägenhet i Kärrtorp så drömde jag om ett radhus i Bagis. Jonathan pratade om en gård, men jag tyckte han var knäpp. Sen började vi kika på riktiga hus, och för att vi över huvud taget skulle ha råd så behövde de ju ligga en bit ifrån stan. Plötsligt började vi ändå kolla på gårdar (Jonathan har Underbara Clara att tacka för att han fick som han ville) och så var vi hux flux norr om Norrtälje på Hemnetkartan. Och ju mer jag tänkte på det desto trevligare verkade det att bo på landet. Jag föreställde mig att livet skulle vara enklare på nåt sätt. Och jag har alltid tyckt om att vara hemma och fixa. Jag skulle såklart fortsätta frilansa, fast från arbetsrummet på min gård.
Så hamnade vi här! Jag hade lite ångest först för att det var så himla långt från Stockholm, och Jonathan började genast prata om höns och får och allt möjligt, men jag tyckte han gick för långt. Ja okej, höns då. Men nu börjar jag tänka att det kanske är rättså trevligt med får? Man får gott kött och fin ull och så kan man sälja lite kött också kanske. Och så är de ju söta. Men inte grisar, de luktar väl illa?
Ju mer jag tänker på det, desto mer sugen blir jag på att vara självförsörjande på grönsaker och kött och saft och sylt och sånt (ett himla tjat), och så driva någon slags business här på gården tillsammans med Jonathan och försörja oss på det.
Då kommer min hjärna få vara ifred från allt brus, och då kan jag skriva en roman!
PS. Tack för pengarna CSN. Och tack Stockholms Universitet för idéhistoria, svenska och en fil kand i journalistik! Det var kul och intressant alltihop. Ajöss!
Igår gick jag och Bodil på en lång tur över ägorna. Det var gryning hela dagen, milt och fuktigt och blåsigt, och världen såg ut som en målning av Carl Fredrik Hill.
Det här är vår vackraste plats tycker jag – nu har den en så märklig gul och grå färg, på sommaren är den helt täckt av ängsblommor.
När vi fick genom en skogsdunge la ja märke till några svampar och insåg att vi inte plockat svamp alls den här hösten, inte efter sommarkantarellerna. Det kändes lite sorgligt. Vi har för mycket att göra hela tiden, just nu är inte livet här så som jag tänkte mig det. Jag vill hinna gå på svamputflykt, läsa länge med barnen och sitta och prata med dem framför brasan, fundera över tillvaron i lugn och ro, leka med Bodil och träna henne ordentligt, jobba med olika projekt inne och ute, piffa och fiffa och bjuda hem folk… Ja, såna där livsnjutarsaker som en söderböna i spenaten fantiserar om. Just nu är det bara massor av jobb på alla fronter, och så ser det ut i alla fall fram till nyår. Men sen blir det ändring! Enligt devisen att allt ordnar sig.
Jag hinner ingenting. Fattar inte hur ni gör som hinner ha både jobb, familj och fritid. Eller hinner ingen det? Jag jobbar mellan åtta och fyra ungefär, tar knappt nån lunch, lite tid går ju till Bodil under dan såklart. Men jag får ju inte ihop åtta timmar utan måste alltid jobba en stund på kvällen. Plus att det ju är en massa annat som ska fixas på kvällarna – åka och handla, städa, barnens läxor och själva barnen tar ju tid… Och så allt som hör till gården och underhållet av den. Vi skulle kunna ägna oss bara åt den på heltid, men det är ju orealistiskt pga är ej ekonomiskt oberoende.
NÅVÄL, här är några saker jag har tänkt blogga om de senaste dagarna men inte hunnit:
Vi har plockat alla äpplena till slut, och det var ju en sorglig historia. Skörden var kanske en tiondel så stor som förra årets, och så gott som alla äpplen var angripna eller missbildade på ett eller annat sätt. Men det blev i alla fall fyra-fem kilo finäpplen som är jättegoda, och så lite äppelringar och tio burkar mos.Och så har vi ätit älgstek på älgen som Jonathans jaktlag sköt, och den var väldigt god. Tyvärr har jag ingen bättre bild på grund av att den middagen urartade i kaos.
Och Jonathan har byggt en egen Dexter-hörna i lilla stallet till sin svampodling.
En som allra helst ligger i mitt knä och sover när jag jobbar.
Alltså ursäkta för livsnjutarskryt, men dagar som denna är ju mina bästa! (Väljer att utelämna en galloperande bihåleinflammation här.)
Jag har ju bloggat om det förut, kontrasterna som gör mitt liv så himla lylligt. Idag har jag suttit och jobbat till vedspisens trygga sprakande och varit ute med Bodil i höstsolen. Strax ska jag hoppa i klackarna, åka till stan och käka lyxmiddag på Oaxen med mina syrror.
Jag älskar såna här dagar! Älskar att gå hemifrån innan de andra vaknat och slippa allt morgonknök. Sitta på bussen och se dimmorna dra fram över ängarna i morgonsolen. Göra ett inspirerande reportage från en vävstuga:
Promenera längs Pontonjärgatan och titta upp mot mormors hus – där i fönstret högst upp till höger (i päronhuset alltså, det högra är ju äppelhuset) stod hon och vinkade så armen nästan gick ur led när vi kom eller gick genom parken.
Försökte fota hur vackert Stockholm är i höstsolen, men det är ju bara en massa bilar och bråte överallt.
Nu sitter jag och fikar second breakfast och jobbar lite.
Sen ska jag se om jag kan hitta en ny bok till barnen, och ikväll ska jag träffa en kompis och gå på konsert! Hoppas på att Morris hänger med mig ut till oss ikväll.
När jag sopar köket tänker jag ”Och kungens lilla piga hon har ett fasligt sjå…”
Sen vi flyttade hit har vår relation blivit så mycket mindre jämställd så jag står inte ut. Vi klev liksom automatiskt in i de klassiska könsrollerna mycket mer än tidigare – han lagar bilen och jag sopar i köket, ungefär.
På många andra sätt har vi det mycket bättre här, på det hela taget är vi lyckligare – men det här tar fan knäcken på mig. Vi pratar om det så mycket, och vi vill egentligen samma sak, men hittar ingen lösning.
Det känns (helt oventenskapligt naturligtvis) som att jag nu gör ungefär 75 procent av hushållsarbetet, 10 procent gör Jonathan spontant och resten får jag be honom att göra. Det är inte det att han inte vill, eller tycker att hushållet egentligen är min sak – men han ser inte vad som behöver göras. Eller ibland tycker han inte att det är så himla noga.
Hans återkommande argument när vi pratar om det här är att han gör andra saker som jag inte gör – och det är såklart sant. Och han tycker väl att han gör 75 procent av jobbet ute, att jag gör 10 procent spontant och resten får han be mig om.
Jag tyckte det var svårt att få vår relation helt jämställd redan när vi bodde i stan. Även om vi tog lika många vabdagar, föräldramöten och blöjbyten. Även om vi delade upp hushållssysslorna så att det skulle bli rättvist, så var det ändå jag som tog huvudansvaret och var projektledare. Och visst, jag tar på mig den rollen också, jag gillar att bestämma och vill gärna ha det på mitt sätt. Fair enough.
Men sen vi flyttade hit har det blivit så mycket svårare.
Jonathan är mer intresserad av utomhusarbetet, han är händigare och starkare. Men det betyder inte att jag är mer intresserad av städning. Jag inser att en del av lösningen är att jag kliver ut och tar samma ansvar för pumpen eller traktorn eller vedklyvningen som han gör. Men jag kommer aldrig dit, jag kommer inte ut ur huset!
Jag tycker det är ovärdigt vår generation att den här diskussionen ens finns kvar. Våra mödrar drev den här kampen på 1970-talet, varför pågår den fortfarande? Det är otroligt frustrerande att fastna i ett så klyschigt mönster, att vi inte är bättre eller liksom större människor än så.
Ibland undrar jag om folk som bara ger upp jämställdheten har ett lyckligare liv. De som inte ens försöker. Man har liksom olika domäner; en sköter hushåll och barn, en sköter bilen, borrar upp hyllorna och drar in pengarna. Ansvarsfördelningen är tydlig och ingen förväntar sig någon hjälp av den andre inom sitt eget område. Då blir en sovmorgon på mors dag en romantisk överraskning!
Men vill man inte ha det så, då får man istället stånga sig blodig varje dag och undra om man kanske egentligen inte är skapt för tvåsamhet.
Vissa dagar får man ju bara till det – den här dagen har tamejfan varit perfekt! I morse när det slutade regna (lägligt nog vid tiosnåret sådär, så vi hann äta frukost och läsa tidningen i lugn och ro först) gick vi ut och plockade ner byggställningen vid ladan – äntligen!
Sen byggde vi om hos hönsen, så att kycklingarna kan gå med de stora om de vill, eller gå in genom en liten lucka till sitt eget crib om de vill. Och så satte vi nät för Snövit duva som ligger och ruvar, så att hon kan få lite lugn och ro. Hon är ute och jiddrar med folk och fä mest hela tiden för att försvara sina ägg, istället för att ruva på dem.
Sen stack vi på en liten tur med fyrhjulingen bort till vår favoritek och fikade i sloen.
Så himla skönt att ligga på marken och kolla på himlen och trädkronorna – måste sitta djupt hos människan, den tillfredsställelsen det ger. Känslan av total avkoppling. Bodil var i gasen, åt insekter (och en mördarsnigel!) och lekte jättemycket med sin nya pipleksak. Hon fick den på förmiddagen, och nu på kvällen är den i princip uppäten/söndersmulad/nedmonterad i atomer.
Sixten konstaterade att stolen, dvs platsen mellan de här två rötterna, hade blivit för liten sen han provade den sist. När vi kom hem övade Ines och Chaplin på en kycklingcirkus som de planerar att dra igång.
Och nu har de andra stuckit ut på en kvällstur efter middagen för att bygga en koja med grannbarnen, och jag är hemma med Bodil som behöver sova efter allt röj.
Jag har en liten slatt kvar i vinglaset, några bitar kvar i lördagsgodispåsen, hoppas jag hinner se lite av Hundra svenska år innan de andra kommer hem igen. Aah, det blir perfekt!
Nä, jag kände mig faktiskt inte redo för höst efter den här sommaren. Men det är ju bara att gilla läget – och de här bilderna från förra hösten gjorde mig ändå lite sugen på skogsutflykter, brasmys, inomhusfix, tända ljus, frostmorgnar och äpplen.
Fotade huset när jag var ute och stängde om hönsen. Funkar inte med mobilkameran, men det ser ändå mysigt ut.
När jag var liten hade jag massor av brevvänner. Kanske 30 stycken eller så. Nästan varje dag låg det ett tjockt, färgglatt brev till mig på hallmattan från någon av mina brevizar. Vi skrev om ditten och datten till varandra, det viktigaste var egentligen inte innehållet utan själva presentationen: olika färg på pennorna för varje rad. Olika brevpapper för varje sida. Klistermärken. Glitter. Gem… Sånt där. Ofta avslutades brevet med en lista över ens status för tillfället, liknande den jag hittade hos Underbara Clara som hon hade snott av Sandra Beijer.
HUR SOM HELST! Här kommer min lista. Den första på 25 år.
1. Var är din mobiltelefon?
Intill mig på bordet. Inkopplad i datorn som vanligt. Jag tappar bort den flera gånger om dan, och nästan alltid hittar jag den i fönstret på lilla toan.
2. Var är din andra hälft?
Min andra hälft… Hela jag är på samma ställe. Men min man är i barnens rum och läser för dem.
3. Ditt hår?
Mår risigt pga ekologisk shampotortyr. Kliar också hela tiden av inbillade löss – Ines får löss hur lätt som helst, vi luskammar oss varje dag såhär i skolstartstider.
4. Ditt humör?
Känner mig bedrövad över tillståndet i världen. Tänker hela tiden på treåringen som föddes i krig och kaos och drunknade i Medelhavet.
5. Din dagsplan?
Okej, det är inte mycket kvar av den här dagen. Jag har fixat lite med en rolig grej som jag inte har berättat än – vet inte varför, men det känns lite hemligt. Sixten har varit hemma idag också, han har hjälpt till. Ikväll tänkte jag kolla på Aktuellt och jobba lite.
6. Det bästa du vet? Va, det går ju inte att svara på. Att planera en resa till exempel, köpa biljetter och börja kolla efter kul grejer att göra/se/uppleva. Eller att kliva ut på trappen en morgon när solen skiner och överrumplas av naturens prakt. Mina barn. Att vara hemma. Att ha gäster och laga mat och dricka vin. Att gå och lägga mig när lakanen är nytvättade. Ah, en massa saker.
7. Din dröm i natt? Det var något om ett otäckt djur som liksom bet sig fast vid mig, som jag försökte skaka av mig…
8. Ditt livsmål?
Jösses. Jag kör liksom inte med mål, motton, inspirerande citat och sånt. Men alltså… Vara lycklig och göra gott?
9. Rummet du är i? Vårt kök. Tycker så mycket om det fastän det är rätt sunkigt. Just nu luktar det väldigt gott eftersom jag och Ines har bakat bröd.
10. Din hobby? Öh. Vara hemma hos mig själv och fixa och fiffa med olika grejer – typ baka eller måla om något. Är det en hobby, att vara hemma?
11. Din skräck? Trånga utrymmen. Bråddjupa hav. Att mina barn ska dö, det är såklart den stösta skräcken.
12. Var vill du vara om sex år? Då är jag 44 år… Jag vill vara ungefär där jag är nu, fast att saker och ting har fallit på plats ordentligt; vi är klara med de tråkiga renoveringarna, förmodligen håller vi på med de roliga. Vi har nästan blivit självförsörjande, och så har vi dragit igång någon verksamhet här på gården som vi kan tjäna lite pengar på. Morris är ju vuxen då, nästan 22 år (!!!!), Sixten är 14 och Ines är 12. Vad gulligt!
13. Var var du igår kväll? Hemma. Kände mig lite halvrisig och gick och la mig tidigt med en bok.
14. Vad är du inte? Musikalisk. Modig. Tråkig.
15. En sak du önskar dig? En massa pengar så att jag inte behövde jobba så mycket utan kunde ägna mig åt roliga projekt på gården.
16. Var växte du upp? I Stockholm, på alla delar av Södermalm.
17. Det senaste du gjorde? Gjorde mackor av det nybakta brödet till mig och barnen.
18. Dina kläder? Ett par svartvita bomullsbrallor (som sprack idag – och igår sprack mina favoritjeans!), ett linne, en munkis.
19. Din tv? Är stor och fin och står i vardagsrummet.
20. Ditt/dina husdjur? Två katter (eller en, det var väldigt länge sen vi såg till Bertil), åtta höns, två kycklingar och en tupp. Och snart en hund! Och kanske en ny laddning kycklingar.
21. Din dator? Är en Macbook Air.
22. Din bästa ägodel? Gården! Annars min mobil.
23. Saknar någon? Min lillebror och hans familj som bor utomlands.
24. Din bil? Vi har en Volvo v70 och en Citroën som jag har glömt modellen på, en pytteliten bil. Jag gillar båda men kör mest Volvon, Jonathan pendlar ju varje dag och Cittran är bensinsnålare. Skulle vilja ha en elbil, det vore coolt!
25. Något du inte har på dig? Kavajer och blusar och sånt. Jag känner mig så otroligt utklädd i den typen av ”fina” kontorskläder.
26. Favoritaffär? Wholefoods! Jag älskar wholefoods. Önskar de fanns på Knutby torg i Norrtälje.
27. Din sommar? Den var regnig och tillbringades till största delen på ladutaket. Men augusti blev ju fin! OCh då var det lylligt att bo på landet.
28. Älskar någon? Ja, många! Allra mest mina barn. Fan vad jag älskar dem. (Vem har hittat på den här listan egentligen? Kanske en 12-årig breviz.)
29. Favoritfärg? Gult.
30. När skrattade du senast? Jag skrattade när Sixten hittade på en matteläxa åt Ines och hon svarade ten tausenpå allt.
31. När grät du senast? Helt nyss när jag läste Aftonbladet. Gråter varje dag nuförtin över sakernas tillstånd.
När vi började prata om att flytta från vår lägenhet i Kärrtorp så drömde jag om ett radhus i Bagis. Jonathan pratade om en gård, men jag tyckte han var knäpp. Sen började vi kika på riktiga hus, och för att vi över huvud taget skulle ha råd så behövde de ju ligga en bit ifrån stan. Plötsligt började vi ändå kolla på gårdar (Jonathan har Underbara Clara att tacka för att han fick som han ville) och så var vi hux flux norr om Norrtälje på Hemnetkartan. Och ju mer jag tänkte på det desto trevligare verkade det att bo på landet. Jag föreställde mig att livet skulle vara enklare på nåt sätt. Och jag har alltid tyckt om att vara hemma och fixa. Jag skulle såklart fortsätta frilansa, fast från arbetsrummet på min gård.
Så himla skönt att ligga på marken och kolla på himlen och trädkronorna – måste sitta djupt hos människan, den tillfredsställelsen det ger. Känslan av total avkoppling.
