Kategori: Livet

Idag är det precis ett år sen vi flyttade hit till Ekeby!

Vi har ett fungerande liv här nu, vi har hittat våra rutiner och saker och ting börjar falla på plats. Just nu sitter jag i köket och dricker te. Det är helt tyst bortsett från ett stilla kluckande från diskmaskinen. Barnen har just somnat däruppe, efter ett långt samtal om godhet och ondska och om att ta någon annans land. Morris har lyckats fixa en bra uppkoppling i sitt hus idag, så honom ser vi inte mer. Jonathan är ute och gräver en grop av något slag.

Detta är vad jag postade på facebook för ett år sen:

Sista bilden från Kärrtorp. Jag gillade den här utsikten så mycket!
Det var fruktansvät varmt, 32 grader tror jag, på vår flyttdag. Varje gång man klev ut genom porten med en flyttkartong slog en vägg av hetta emot en. Barnen var hos farmor och farfar och jag och Morris och Jonathan försökte göra nytta utan att störa flyttgubbarnas flow. Jag minns att jag tänkte att vi hade så fruktansvärt mycket saker – när vi kom hit var det plötsligt inte så mycket längre.

När vi lämnade Kärrtorp körde Jonathan Volvon och jag och Morris tog röda bilen, båda lastade till bristningsgränsen. Morris somnade i bilen, och jag väckte honom lagom tills vi skulle svänga av från stora vägen in på vår lilla grusväg så att han kunde se sig om. När vi kom fram till huset hade Jonathan just kommit – jag minns sprittet av lycka när han klev ut från huset och vi tittade på varandra och log. Sen fick vi vänta i över en timme på flyttgubbarna. Och jag tog de här två bilderna:

De första veckorna vandrade vi runt lite bedövade här i hettan, flyttade kartonger mellan rummen och försökte orientera oss. Det var sånt fruktansvärt kaos och så mycket som behövde göras omedelbart, jag minns att jag fantiserade om två saker: att få sjunka ner i soffan en kväl när barnen somnat, och att kunna gå ut i köket, öppna ett skåp och ta ut ett glas, bara sådär.

Även om vi har enormt mycket kvar att göra här (det kommer ju aldrig ta slut egentlgien, och det är ju en del av grejen) så har vi faktiskt gjort rätt mycket under året som gått. Tänkte sammanfatta det i några inlägg framöver!

På riktigt tror jag att jag skulle kunna leva som hemmafru och vara nöjd med det. Jag skulle gå långpromenad med hunden mitt på dagen (för såklart skulle vi ha en hund), hinna med att fixa allt i huset och trädgården som jag vill fixa, laga god mat som jag egentligen tycker är kul men sällan hinner, läsa romaner såklart, hämta barnen tidigt, njuta av livet och hinna tänka efter nån jävla gång, lukta på blommorna och inte bara dundra på…

Men bekräftelsen man får när man är bra på sitt jobb?

Jag har inget behov av att göra karriär. Jag har verkligen inte det. Jag vill inte ha ett tråkigt jobb (och det har jag inte heller, det mesta jag jobbar med är faktiskt kul), men jag vill absolut inte ha ett prestigejobb, det skulle bara ge mig ångest.

Men du kommer bli understimulerad!

Njä, jag tror att jag skulle kunna underhålla mig på egen hand – jag gillar att läsa böcker och jag hänger med hyggligt i samhällsdebatten, och så har jag intressanta samtal med mina vänner. Det räcker nog. Dessutom skulle jag äntligen få ro att skriva den där romanen eller vad det nu blir. Och att resa såklart!

Men du kommer inte känna dig nyttig och behövd?

Jag föreställer mig att jag skulle klara mig utan det. Förutom att jag såklart är behövd av människor runtomkring mig, jag ingår ju ändå i ett sammanhang med min familj eller mina vänner. Men att liksom göra någon större nytta? Jag kanske skulle engagera mig i den lokala Röda korset-föreningen med de andra tanterna, det skulle jag ju ha tid med, istället för att bara skänka pengar och slänga Amnesty press direkt i pappersinsamlingen som jag gör nu. Eller bli fadderfamilj eller vad det heter till ett ensamkommande flyktingbarn, det har vi pratat om men fattar inte hur vi skulle få tid till det.

Du kommer bli isolerad!

Äsch, jag jobbar ju redan hemma för det mesta. Jag skulle ha mer tid och ork att umgås med mina vänner om jag inte behövde jobba.

Men du skulle ju typ vara livegen och ägas av din man som försörjer dig och inte få några pensionspoäng?

Ja. Jag måste såklart vinna på triss först. Men det är ju bara en tidsfråga. (Min pension hänger redan på trissvinsten.)

 

När Jonathan sätter igång med något så får han lätt lite tunnelseende. Han vill helst jobba 18 timmar per dygn med det han för tillfället är uppe i, och blir stressad om han inte får följa sin tidsplan. Han menar att just nu när vi håller på med det här (ladutaket, badrummet, veden, odlingarna) så måste allt annat få stå tillbaka lite. Vi bjuder inte hit gäster just nu, det är okej att vi äter frysköttbullar just nu, och vi kan väl sticka på utflykt med barnen sen, när vi är klara?

Det är bara det att vi aldrig kommer att bli klara. Nu har vi bott här i nästan ett år, taket rasar inte in, vedboden är inte tom. Vi har ju massor att göra såklart, det kommer vi ju ha så länge vi bor här. Men jag tycker mer att vi får ta det lite som det kommer, jobba när vi har tid, att vår vardag ska få ta plats. 

Egentligen handlar det ju om en inställning till livet. Om vi ska jobba en söndag vill han gå upp tidigt, ta en kaffe på stående fot och hinna ut snabbt, medan jag gärna tar sovmorgon och sitter kvar en timme och läser tidningen, det är ju söndag.

Jonathan har också ett behov av att få saker gjorda på ett annat sätt än vad jag har – i vintras när vi åt ost och kex och kollade på House of cards varje kväll blev han nästan deprimerad, medan jag bara blev tjockare och nöjdare. Nu är han ute varje kväll till elva-tolv, och han är lycklig när han kommer in. Och såklart finns det ju fördelar med att han dundrar på också – det blir väldigt mycket gjort!

Vi har inte stora uppslitande gräl om det här, det är inte så. Men det blir lätt frustrerande ibland att vi har så olika inställning. Jag vet inte riktigt vad lösningen är – förutom att jag såklart har rätt och alla borde göra som jag tycker att man ska göra. Men det gäller ju generellt.

PS. Obs att Jonathan är en väldigt engagerad förälder – vi delar lika på ansvaret för barnen, och såklart låter han barnen ta plats. Och det är inte så att han tycker att hemmet och familjen är mina domäner medan han är ute och snickrar. DS.

Innan vi flyttade hit sneglade jag mycket på romantiska landetbloggar som Underbara Clara eller Johanna i Kulla och drömde mig bort – och det gör jag fortfarande såklart. Det är lite pinigt att erkänna, men det var Claras blogg som över huvd taget fick mig att börja fundera på att flytta till landet (även om Jonathan pratat om det i flera år). Hennes inlägg om arbetslinjen eller avfolkningen av landsbygden beskriver precis det jag tänker och får mig att känna att jag har gjort rätt.

Men! Nu var det inte det jag ville skriva om utan om en ny sorts bloggar som tillkommit på min läslista sen vi flyttade: hardcore-bloggarna, de riktiga proffsens. Några tips:

På Maria Österåkers blogg Lev mer på mindre lär jag mig allt jag behöver veta om mitt nya liv, om självhushållning som vi ju ändå fantiserar om litegrann, och en hel del annat, som hur man gör myrliniment genom att lura myror att krypa ner i en flaska med sprit. En riktigt inspirerande förebild!

Erika Åberg är byggnadsantikvarie och driver bloggen Fru Åberg i Lågbo, där jag plockar upp ett och annat om att restaurera gamla hus och tittar på underbara före- och efterbilder – älskar före- och efterbilder!

Björn och Hanna (tror jag att de heter – de är lite hemliga) gör en otroligt ambitiös renovering en gård som är deras sommarhus på Görlinge Norrgård – älskar att titta på och läsa om andra som sliter! Och kolla hur de har gjort med det ena eller det andra, och om det funkade eller inte.