Kategori: Livet

Jag jobbar i Stockholm igen, och igår svängde jag förbi Hornstull i väntan på att familjen skulle komma till stan, vi skulle gå på nattbio i Rålis. 

Jag bodde vid Hornstull för hundra år sen, då var det fortfarande Knivsöder, mest vanligt folk, knegare och a-lagare. Hornstull var den otrendiga avkroken på Söder, det var på Nytorget allt hände.

Jag vet ju att Hornstull är hipsterhippt sen länge, den där gallerian är ju inte ny ens för mig (även om jag knappt varit där). Men ändå. När man inte exponeras för det där dagligen får man ju ett annat perspektiv på det.

Det finns bara ett ord för Stockholm och det är: löjligt.

Folk ser utklädda ut! De har liksom klätt ut sig för att gå hemifrån, de går omkring och visar upp sig för varandra som malliga barn som rotat i utklädningslådan. Jag skäms lite när jag tittar på dem.

Jag gick till Vurma för att äta en macka, och där säljer de visst rödbetslatte nuförtin. Okej, så rödbetslatte?!? Ursäkta men jag kan inte uttrycka det på något mer sofistikerat sätt: det är löjligt. Det är ängsligt, bajsnödigt, löjligt.

När jag skulle ta bussen över bron kom 54:an istället för fyran, okej, det var ju nygammalt – men det var tydligen inte vanliga 54:an, den här hade en annan sträckning. Man har verkligen tappat kontakten med en stad om man inte längre har koll på dess kollektivtrafik! Hur som helst var bussen så knökfull att jag inte iddes tränga mig på. Jag har helt vant mig av vid att stå och trycka mig mot främmande människor och andas in deras utandningsluft.

Så jag började promenera över bron, och här kommer den enda ljuspunkten i denna dystra historia om staden och dess barn som blev främlingar för varandra. Jag fick syn på platsen nere vid klipporna på Långholmen där vi alltid nattbadade som unga. Efter utekvällar i augusti simmade vi nakna i Mälarens ljumma vatten, i mörkret med stadens ljus omkring oss – då ägde vi staden och var en del av den! Det var fint. Så visst älskar jag Stockholm ändå – tack vare dess 20 år gamla meriter.

Naturligtvis är det inte bara staden som har förändrats på de fem år som gått sen jag flyttade, det har ju jag gjort också. På jobbet satt två kollegor och pratade om fiffiga tjänster där man kunde beställa hjälp med allehanda sysslor, som att köra sopor till tippen eller sätta ihop en Ikeamöbel. Väldigt praktiskt om man ”behövde borra upp en gardinstång” och ”inte har en händig karl hemma” (!!!!) . Hjälplösa människor tänkte jag, vem kan inte sätta ihop sin egen Ikeamöbel?

Jag är absolut ingen händig person, det kommer inte naturligt för mig. Jag är uppväxt i ett hem där Ikeamöblerna rasade för att hälften av skruvarna blev över när bygget var klart, och där köksluckans trasiga gångjärn var lagat med tejp (helt sant, sån där genomskinlig tejp som man slår in julklappar med). Det har definitivt funnits en tid då jag inte kunde borra upp en gardinstång på ett vettigt sätt. Men att bo i ett hus, på en gård, utan att kunna använda en skruvdragare, det går liksom inte. Jag har lärt mig så mycket de senaste åren. Jag tapetserar och lägger om tak och renoverar fönster.

Det där samtalet fick mig att fundera; är jag ens stockholmare längre?Och om inte – vad är jag då? Jag känner mig ofta som en främling bland lantisarna också. Både och, varken eller, hur ska det gå. Är det inte såhär folk som byter land brukar säga – de går runt i Sverige och känner sig som främlingar och fantiserar om sitt gamla hemland, men när de återvänder märker de att de inte hör hemma där längre och att alla ser dem som svenskar. 

Just nu sitter jag på den välkonditionerade bussen på väg till Stockholm – redan när jag gick ut i morse klockan halv sju var det alldeles för varmt. Så kanske ska man inte gnälla på att man behöver jobba.

Varje kväll när jag kommer hem blir det i alla fall kvälsdopp. Vi åker till havet på utsidan av Väddö och möter solnedgången. Så underbart!

Jag vet att det här är en korkad iakttagelse, men jag tänker ofta på hur fantastiskt det är med årstiderna – nu åker vi till havet och badar, på vintern kan man gå på isen där!

Efter förra sommaren gnäller man inte på regn, verkligen inte. Även om det är lite tråkigt att det knappt är något badväder.

Idag har jag återtagit huset efter en Ölandssemester genom att städa hela dagen. Mår så bra nu! Jag bakar bröd till morgondagens frukost – det är receptet är toppen, fast jag brukar skippa frukten pga äckligt.

Sen har vi eldat i spisen (fast det nog inte behövdes för det var inte kallt, men det blev mysigt!).

Och så har vi firat Bodil som fyller fyra år idag! Hon fick en leverpastejtårta och en hundleksaksgosedjur.

Eftersom hon är sjukt skendräktig just nu blev jag orolig att hon skulle börja behandla leksaken som en valp, hon låg under en filt en stund och slickade på den. Men sen slet hon sönder den med liv och lust på några minuter, precis som hon brukar.

Nu har halva sommaren gått. Fåglarna har tystnat och nätterna har mörknat. Lammen har växt, kycklingarna har blivit tonåringar, barnen har blivit bruna, jordgubbarna börjar ta slut och trädgårdslandet börjar prunka.

Och vad gör vi? Mest flyttar vi runt bråte mellan olika platser som vanligt. Här ovan ett lass som vi tömt från magasinet där vi ska bygga fårstall. Det känns som att vårt liv – både ute och inne – mest kretsar kring den där högen med bråte som vi skjuter framför oss. Varför har vi så mycket saker?

Hur som helst! Halva sommaren var det. Vad har vi hunnit med? Inte mycket känns det som. Badat barn, skött hushåll och trädgård och odlingar och djur… Återstår att bygga fårstallet, renovera fönstren, bygga ett snyggare och mer permanent höns- och fårstängsel i trädgården. Fixa ladutaket en gång för alla och plocka ner den där jäkla byggställningen.

Okej, men först ska jag steka pannkakor och städa!

När vi var klara med midsommarfirandet började vi köra upp all ved. Nu är vedförrådet i trägården fyllt, så otroligt skönt det känns!

Jonathan har förstås uppfunnit ett system. Långveden till kaminen i hallen travar vi i stora ställningar som körs upp med fyrhjulingen och en vagn som han byggt speciellt för ändamålet.

Kortveden till kakelugnen och vedspisen travar vi i moduler som vi bär in i huset en och en. De syns till vänster på bilden nedan.

Sådärja! Såhär jäkla mycket eldar vi på en säsong – det står tre stora ställningar på djupet och sju små. Helt galet. Men det är en fantastisk känsla ändå att göra ved av egen skog och värma sitt hus med den. Halleluja hurra! Fast det känns avlägset nu, eldandet.

När jag och Jonathan gifte oss berättade vi inte det för någon. Vi bara tog med oss barnen till Vaxholm och gifte oss i rådhuset. Sen åt vi glass i regnet och åkte hem med båten igen. Hur mysigt som helst! Men nu har vi varit gifta i tio år, och då blev det kalas!

I lördags kom våra närmaste vänner och familj ut till oss på eftermiddagen. Morris ledde fågesport till fördrinken i trädgården.

Det här laget vann! Kanske inte så konstigt att de kunde svara på flest frågor om oss eftersom det bestod av mina och Jonathans syskon, min mamma och min bästa vän sen barndomen…

Vår trädgård var perfekt att mingla i, med gott om olika mysiga platser att slå sig ner på i solen eller i skuggan. När jag såg detta framför mig trodde jag att det skulle bli trängre än det var, men vår trädgård är stor! Och 35 personer är visst färre än jag trodde, hehe.

Efter en djurklappningsrunda gick vi mot logen…

Där vi hade dukat upp!

Alla gäster fick grilla sin egen mat, smart va! Hatar att vara grillansvarig. Vi serverade grillspett gjorda på egen glad gris!

Här ser vi Morris! Inte ofta han dyker upp på bloggen.

Bakom lakanen därborta finns skräpet, hehe. Nämen vi kunde inte tömma hela logen faktiskt. Det tomma bordet är barnbordet – de hade bråttom att äta upp och fortsätta leka. Gottar mig fortfarande åt hur kul barnen hade på festen, ett gäng mellan sex och 13 som lekte alla tillsammans hela kvällen, och sen satt de med de vuxna och myste den sista stunden. Sixten somnade i hängmattan som skymtar till vänster under lampan.

Vi hade lagt tyger över alla sunkiga gamla loppismöbler som stod kvar däruppe. Den här bilden ser ut som ”gamlingarna har rymt från hemmet” tycker jag. Men så vackert det blir när solljuset skiner in genom väggen!

Den svävande sängen var kvällens succé! Vi hade hissat upp en gammal säng några decimeter ovanför golvet med hjälp av spännband, och där kunde gästerna… leka…

Det här tror jag är min vanligaste min. Inte min spegelmin direkt, hehe, men så verkar jag se ut för det mesta, av alla bilder på mig att döma.

Ines stora favorit är min lillebrors flickvän Vanessa. Och vem älskar inte henne!

Sen blev det kväll, och vissa gick tydligen till grisarna? Det är min lillebror Erik som är fotograf som har tagit de fina bilderna.

Inne på logen tände vi myggljusen och plockade fram filtarna och började vagga Sixten i hängmattan. Vi satt kvar till ett, vilket är en rimlig sluttid när man är över 40. Som vanligt var de två sista timmarna kvällens allra mysigaste.

Dagen efter slappade vi med de övernattande gästerna, åt rester och fikade många gånger, och min kompis Johan åkte och badade med alla barn medan vi andra städade på logen.

Jag är så otroligt nöjd med alltihop! Blir rörd igen nu när jag ser bilderna på alla som vi älskar som kom och firade med oss här på Lilla Ekens gård. Hurra för oss! För livet, kärleken och sommaren!

Igår började sommarlovet (för vissa) med dagsregn och åska. Bodil är sud för att vi typ har burit ut henne ur huset, så osugen var hon på promenad.

Vi har jättemycket att fixa, för imorgon ska vi ha en fest för att fira att vi varit gifta i tio år. Hurra! Idag ska jag städa och laga mat och lägga vin på kylning och måla naglarna och trimma gräset på gårdsplan och lägga vin på kylning och provgrilla de hembyggda grillarna…

Vi hörs!