Jag skäms inte ens över det. Jag älskar att storhandla. Jag älskar att åka finlandsfärja och gå på Gröna lund med barnen. Jag älskar att ha fredagsmys. Jag älskar att åka till Ikea. Jag älskar att köra Volvo v70. Jag älskar att ingå i en familj.
Villa-volvo-vovve, fnös jag föraktfullt när jag var tonåring, fast jag älskade det redan då, i smyg.
Naturligtvis kan denna normvurm härledas till min barndom. Den var på många sätt fin och bra, det är inte så jag menar, men jag ville liksom att det skulle vara lite mer som hos min kompis Anneli; hon hade en mamma, en pappa, en katt, och så hade hon rosa heltäckningsmatta. De åt korv till middag och drack mjölk. På sommaren åkte de till Mallorca som de kallade för Mallis och Anneli var med i Bamseklubben eller vad det hette.
Jag vill beskriva två typiska scener ur min barndom som jag tror formade min längtan efter svenssonlivet:
Scen 1. Vi är på väg ut i skärgården på semester. Det är jag, mamma, min lillasyster och min lillebror. Och en kanin. Och ett marsvin. Och vi har inga resväskor direkt – jo en har vi, som inte har något spänne, men väl ett morgonrocksskärp surrat runt sig. Utöver den har vi våra saker packade i pappkassar. Vi måste byta båt två gånger, och springer fram och tillbaka på kajen och flyttar hela packningen från en plats till en annan. Vi räknar allt för att vara säkra på att vi inte missat något. Vi har 18 olika lösa föremål. ”18 kolli”, säger mamma.
Scen 2. Vi handlar mat på landet. För att komma till affären cyklar vi fem kilometer längs en 70-väg (samma 70-väg som vi nu kör varje dag, och jag får hjärtslag varje gång jag möter en cyklist, det är helt enkelt livsfarligt att cykla där). Mamma cyklar framför mig med en läskback på pakethållaren och en tung matkasse i cykelkorgen. En annan kasse hänger på ena sidan av styret. Hon styr med en hand, den andra handen håller hon rakt utsträckt från kroppen, i den håller hon en klotgrill.
Jag vill absolut inte klaga – det var ofta äventyrligt, jag lärde mig att inte vara rädd för lite besvär, och mamma lärde oss att vad som helst är möjligt (och hon är ju också orsaken till att jag hamnar i såna här situationer titt som tätt).
Och troligen är det dessa upplevelser som gör att jag myser och njuter varje gång jag åker i min varma torra bil genom snöovädret…
Handlar riktigt fiffigt och effektivt – storpack, två för en – och lastar in allt i bakluckan.
Ja – både korv och mjölk.
På vägen hem svängde vi förbi en annan loppis där Jonathan köpte besynnerliga saker som en stor tunna, två väggventiler och några snörstumpar för en spottstyver, och jag dealade till mig dessa båda underbara piedestaler för 200 kronor totalt:
