Idag har barnen haft skolavslutning och jag gick upp klockan sex och plockade syrener. Doften i köket alltså! Den här årstiden! Så magisk. Så vemodig på något sätt, i all förväntan, allt pirr, allt som ligger framför en, men framör allt, allt som är NU som man bara måste hinna fånga innan det plötsligt är förbi, fåglarna tystnar och kvällarna mörknar.
Halv nio på kvällen. Jag och Jonathan och Ines är hos korna. Katten Bertil spionerar på kalven. Kon tycker att katten är fruktansvärd och jagar bort honom så fort hon ser honom, men kalven är stillsamt nyfiken som alltid.
Halv tio. Fåglarna är fortfarande igång. Jag vattnar i trädgårdslandet och drar in doften av våt jord, blommande syren och grannens nyklippta gräs.
Klockan elva. Bilden är tagen från sovrumsfönstret. Himlen är fortfarande ljus, och det är den väl egentligen hela natten. Så svårt att förstå att det är läggdags. Kalven och kon är fortfarande ute och betar. Jag hör Ymes bjällra när han jagar Överlevaren borta i bagghagen.
Det är nu det gäller! Det är det här man längtar till nästan hela året. Imorgon ska jag ta årets första dopp.
Igår regnade det nästan hela dygnet, och jag är så glad för det! Redan på morgonen var regntunnorna fulla och hela dagen blev trädgårdslanden och slåtterängarna och förstås allt bete i hagarna vattnat ordentligt. Snart dags för första höskörden!
Jag och Jonathan spenderade större delen av dagen här, i det blivande kostallet. Jag skottade ur det sista av djupströbädden (den gick ända upp över nederkanten på väggen där man ser brännässlorna på bilden, phu!) och sen gjorde vi en större dörr för korna – den till vänster här är lagom för fåren men kommer vara för liten för korna.
När vi blev blöta gick vi in och tog en paus, Jonathan låg i soffan och kollade på fotboll en stund och jag låg i sängen och läste och lyssnade på regnet.
På kvällen slutade det regna och då tog vi Bodil på en promenad i fårhagen. Vi letade efter sommarkantareller, men det är nog för tidigt. Kanske kommer de nu efter regnet.
Sen drack vi te och åt nybakt bröd, och jag kände mig så lycklig över den här helt vanliga dagen. Receptet för ett lyckligt liv för mig är, förutom kärlek och trygghet och såna saker, den perfekta balansen mellan slit och mys. Slit/mys-kvoten.
Jag började förbereda ett riktigt gnälligt inlägg om allt hemskt i stort och smått som rövåret 2020 har bjudit på hittills. Men det finns ju ingen mening med en sån lista – så jag gör istället som Underbara Clara en lista över saker jag är glad över idag:
Att Mållan mår bra och kalven är så fantastiskt gullig och kelig.
Att jag snart skrapat ihop tillräckligt mycket grädde för att göra smör, och att jag kanske tänkte göra yoghurt imorgon.
Att jag städat ur och målat om i hönshuset, Jonathan har byggt en fin liten kycklingstation (ska visa sen), och att vi äntligen byggt ett bättre och finare staket än det otroligt fula och dessutom värdelösa vi hade tidigare, som syns i det här inlägget.
Att solen har värmt idag och jag har ätit lunch ute utan att frysa.
Att det ska bli varmare och att det inte ska regna på flera dagar.
Att barnen är lediga i fyra dagar och vi kanske kan cykla och bada med Bodil.
Att sommaren snart är här och jag kommer kunna plocka buketter som den på bilden.
Titta bara! Jag behöver inte säga det – bilden talar sitt tydliga språk. Han är det sötaste djuret i världshistorien (jaja, nu sa jag det ändå). Tänk att det här är hans första dag i livet, och han är redan en sån succé. Han är len och mjuk, stillsamt nyfiken och väldigt kelig. När man sätter sig hos honom sträcker han fram huvudet så att man kan komma åt att gosa ordentligt.
Idag har han mest sovit medan mamma varit ute och betat. Vi har bäddat ner honom under en massa hö för att han inte skulle frysa, bara huvudet stack fram.
Ines gosade med kalven och facetimade med sin kusin samtidigt.
Jag har mjölkat Mållan litegrann två gånger. Det gick så bra! Hon stod stilla och idisslade och tyckte det var supermysigt, jag behövde inte ens binda henne. Hon släppte mjölken direkt och jag fick in snitsen direkt – men hon är också väldigt lättmjölkad, perfekta spenar och mjölken bara sprutar, och dessutom helt omtöcknad av hormoner, så jag ska nog inte ta för mycket cred här ändå. Hur som helst blev det en perfekt start för oss, jag var orolig att det skulle bli mycket fasthållande och tjafs, och att hon skulle börja hata mig. Men än så länge är vi vänner.
Titta på ögonfransarna! Öronluddet! Halslurvet!
Den första mjölken, råmjölken, är fet och supernyttig och jätteviktig för kalven. Men det finns ju mängder – kalven dricker några liter om dagen, och Mållan kommer att producera uppemot 20 liter. Så det räcker till oss också. Efter att vi tagit en slurk i teet fryste vi in råmjölken för att ha som reserv vid nästa års lamning. Även för lamm är ju råmjölken livsviktig, och om tackan inte vill eller kan ge di gäller det att ha en slurk att servera.
Men imorgon mjölkar jag igen, då kanske det blir kalvdans?
Nu när lamningen är över och korna går i sommarhagen har arbetsbördan med djuren minskat massor. Jag går till korna på morgonen och mockar i vindskyddet, det tar någon minut. Och så går jag till fåren och kollar att alla verkar ha det bra och att de har vatten. Och så går jag till grisarna och ger dem mat och kollar att de har vatten.
Det ger tid över för att faktiskt umgås med djuren! Korna vill gärna bli ryktade och kliade en stund, och många lamm kommer fram för att gosa och gnaga lite på mig.
Jag vet att jag till och med hävdade att jag var ointresserad av djur en gång i tiden, och jag kan inte riktigt identifiera mig med folk som hellre umgås med djur än människor. Jag tycker fortfarande att man får äta djur och äta det som kommer från djur. Men. Jag tycker också mycket om att vara med djuren! Det ger verkligen en särskild sorts närvaro, nedvarvning eller mindfulness eller vilket ord man nu ska använda, att sätta sig i hagen och titta på fåren och lammen när de går omkring, och klia de som kommer fram för kli och gos. Lyssna på fåglar, känna doft av gräs och jord och vår, känna livet i sig.
Det svarta tacklammen här ovanör är en av Ullis fyrlingar. Dem har vi extra koll på eftersom vi tänker att de egentligen borde stödmatas. Vi erbjuder dem en flaska morgon och kväll, och ibland lyckas vi truga på någon av dem någon deciliter. Men faktum är att de inte verkar särskilt hungriga, de växer fint och är pigga allihop. Vi får bara hoppas att Ullis inte faller ur fullständigt och tappar för mycket i hull. Men betet har kommit igång ordentligt nu och det är ju det allra bästa för henne.
Det fyrlingarna inte dricker upp tar någon av huliganerna gärna emot! Det är Bellas tre stora fina bagglamm som alltid är hungriga. De växer så det knakar och är störst av alla, och de är alltid på jakt efter mat – de betar, äter hö, äter lammpellets och tjuvdiar på alla tackor som tillåter det. Och de slukar lammnäringen vi erbjuder.
På förmiddagen var jag hos käftis i Norrtälje och gjorde lite ärenden (tex Systemet – bunkrade tre småflaskor rött vin, haha). När jag kom hem var Jonathan hos fåren. Vi har lagt in en höbal i fårens lösdrift som de får äta av och sprida ut i djupströbädden. Filijokus står naturligtvis ovanpå balen för det mesta. Hon är så otroligt gullig!
När vi hade fixat klart hos fåren gick vi på en liten promenad till en plats där Jonathan vill bygga ett hus i framtiden. Solen värmde, insekter surrade, varm jord doftade, fåglar kvittrade. Sånt som inte går att förmedla i några fula bilder. Vi drack kaffe och åt kakor och pratade om hur härligt det var att vara i naturen och att vi är det varje dag. Vi pratade om hur vi ska göra med gården när vi blir gamla, och hur vårt nya hus skulle se ut.
Blåsipporna började blomma redan i slutet på februari, två månader tidigare än vanligt.
Det är skönt att bo här. Allt är som vanligt fastän världen befinner sig i kris.
Härom dagen körde jag och grannen ner tjuren Håkan till sin hemgård utanför Eskilstuna. Han har nu befruktat Melissa och förhoppningsvis också Linda.
Resan gick bra, Håkan var på topphumör när han kom hem och sprang genast och hälsade på sina gamla vänner.
Efter att vi släppt ut Håkan visade bonden Ivan oss runt på gården, och det var tamejtusan det vackraste ställe jag sett i mitt liv! Han och hans fru är båda i pensionsåldern och har levt på gården hela sitt vuxna liv. Det syntes så tydligt att det var ett livsverk, allt var byggt med kärlek och allt var så funktionellt och fiffigt.
Titta bara på den här grinden byggd av bakar – visst syns det att den är tillverkad av någon som älskar vad hen gör? Allt på hela gården var byggt av egen skog. Så fantastiskt! Längst till höger syns en glimt av Mälaren – Ivan och Mona har en fiskeverksamhet med gårdsbutik och har tidigare drivit restaurang. De har sommarbete för korna ute på öarna. Så romantiskt!
Ivan och Mona har fjällnära kor, som är ännu mindre än fjällkor. Det var så gulligt i stallet – pyttesmå spiltor, pyttesmå kossor, pyttesmå krubbor. Den vita här är är en blyg liten kviga. De blyga får stå närmast dörren för att vänja sig vid att ha folk omkring sig.
I en hage i närheten stod Håkans bror som också är en sällskaplig och väldigt trevlig tjur. han ropar när man går förbi för att man ska komma och ge kli. När Ivan är ute och snickrar på kvällarna står tjuren och ropar 🙂
Allt var som sagt hemsnickrat och det var så optimerat – allt hade en plats, inget stod och drällde eller var ivägen. Vilken dröm! Titta på den prydligt travade veden, cyklarna i cykelstället.
Nu går vi in genom grinden, titta vilken vacker gärdsgård! Riktigt byggd med vidjor och allt, ingen skrotig ståltråd. Innanför dörren stod världens gulligaste hund och hoppade förväntansfullt.
Här är trädgården. I fonden Mälaren! Vi gick in och fikade, Ivan bjöd på kaffe, limpsmörgås och hemkärnat smör.
Timmerhus. Ingen isolering förutom lite lindrev i glipor och sprickor. Det var så otroligt hemtrevligt här! Inte ett dugg flådigt eller pedantiskt städat, bara mysigt, varmt, ombonat och välkomnande.
Rejäla takbjälkar. Timmerhus har svintunga tak, så att huset trycks ihop med tiden och blir tätare istället för dragigare.
Och i soffan en spinnande katt. Naturligtvis.
Ivan har lovat att jag ska få komma tillbaka i april när korna kalvar och lära mig att mjölka. Då tar jag med mig Jonathan. Blir fint.
Det senaste året eller så har vi gått in i en ny fas i vårt liv på gården. Saker och ting har fallit på plats, vi har rutiner och (viss) erfarenhet och bir inte tagna på sängen vid varje ny händelse (storm, massivt snöfall, lamning, höbärgning osv) utan vi är förberedda och vet vad vi ska göra (typ).
Ut i spenaten – från betong till fågelsång handlade om att flytta från storstan och rota sig på landet. Nu har vi rotat oss, barnen är lantisar och i någon mening är ju vi det också. Lilla Ekens gård är en riktig gård, om än liten, med grisar, får, höns, bin, äppelträd och grönsaksodlingar. Under våren kommer jag att renovera vårt magasin till en gårdsbutik, där ni kommer få köpa lammskinn och kött, honung och kanske lite grönsaker. Och fika kanske, det vore väl mysigt?
Korna är ett projekt som hänger lite i luften – nu tar jag hand om grannens kor (som går hos henne just nu), och jag kommer att börja mjölka i maj när Mållan kalvar. Min dröm är att ha egna kor här på vår gård och öppna ett litet mejeri. Det kommer inte hända i år, men jag kommer i alla fall att kunna ordna egen mjölk, yoghurt, grädde, smör och kanske ost – vilken grej! Och vilken milstolpe i självhushållningen!
Jag jobbar allt mindre som journalist och allt mer här på gården. Det känns så rätt och så bra.
Hurra!
PS. Ja, den där bilden. Vi var på banken härom dan och fixade företagsgrejer som bankgiro, businesskort (business!), företags-swish och sånt. Och jag blir så barnsligt glad att det står Lilla Ekens gård på kortet och på swishen. Det känns på riktigt.
Jag kan knappt tro att det är sant. Men vardagsrummet är färdigt! Jag har slipat och oljat golven, Jonathan har byggt bokhyllor, jag har målat dem, och sen, till slut, efter 100 år, har jag tapetserat. Vi passade på att byta matta, soffor och matgrupp. Kolla vad fantastiskt fint det är, jag är så nöjd! (Ha överseende med lite sladdkaos och en malplacerad taklampa bara.)
Direkt till höger innanför dörren finns den magnifika kakelugnen. Vi älskar den så mycket!
Den ser ut som en… jag vet inte, vad ser den ut som ? Något från ett ryskt palats?
Här är dörren till Jonas rum och en mysig läshörna med en gungstol, en Gemla Isabella som jag hittade på tippen. Bästa sortens fynd – helt gratis och passar perfekt! Jag har bara rengjort den och lagt på ett fårskinn. Lampan har jag tillverkat av en lampfot och en taklampskärm. Den förra lampskärmen råkade ut för en omild behandling (av mig) och gick sönder.
Den här fina matsalsmöben – ett bord med två iläggsskivor och fyra stolar i mörkblå sammet – köpte Jonathan på Blocket för 200 spänn härom dan. Hurra! Sitter här nu och skriver, och det är så mysigt.
Jag snajdade till en liten julgrupp av några hyacinter och lite skogspynt som jag hämtade på hundpromenaden. Sen vi flyttade till gården är vi självförsörjande på julgranar och julgrupps/adventsljusstakspynt.
En till läshörna. Fåtöljen är faktiskt från Ikea, men fotpallen köpte Jonathan på Blocket till mig i födelsedagspresent. Det är en kamelsadel köpt i Egypten på 1950-talet. Rislampan i taket ska väck. Vi har fått en annan lampa av svärmor som ska sitta ovanför bordet.
En julstjärna från Ikea, ljusstakar från Pingstkyrkan, fotogenlampa från svärmor och en låda från Nilssons frisering i Rimbo, som kommer från min egen loppis som jag hade med en kompis förut.
Soffhörnan! Förut hade vi två bjässiga vita Howardsoffor (den ena står kvar ) mittemot varandra och tv:n på väggen där tavlan nu sitter. Nu sitter tv:n bredvid kakelugnen, bakom ryggen på mig när jag fotar här. Jag har länge förespråkat den här möbleringen, glad att jag till slut lyckats nöta ner Jonathan med mitt tjat. Det här blev så mycket bättre!
De två nya sofforna köpte vi i somras på en auktion. Det var 30 grader varmt och vi stod i solen i fyra timmar och väntade på sofforna – men det var det värt! Vi fick dem för 250 kronor.
Mattan köpte jag nyligen på min bästa butik i Norrtälje vid sidan av Pingstkyrkans loppis, Norrtälje begagnade hem.
Soffbordet från Ikea måste bort, ge mig gärna förslag på vad som kan passa! Svårt när sofforna står så långt ifrån varandra och alla behöver en avställningsyta för tekopp, vinlgas, fredagsmys osv.
Här syns den finaste soffan, jag älskar den! Den är väldigt skön och i toppskick. Tvättade kuddfodralen bara så blev den jättefräsch.
Ovanför lilla soffan sitter hemmets stolthet – en skolplansch som beskriver daggmaskarnas tillvaro under jord.
På andra väggen försökte jag mig på ett litet tavelarrangemang som inte blev helt lyckat faktiskt. Men den här lilla tavlan på Sixten som leker med geggamoja plus de två lampetterna från Rusta eller liknande blev ju jättefint! Tapeten gör hela skillnaden. Det är för övrigt William Morris-tapeten Honeysuckle.
Jag är så otroligt lycklig över hur fint det här rummet blev! Alltså på riktigt, jag blir pirrig varje gång jag kliver in, det är nästan pinsamt. Fram till nu har vi knappt varit i vardagsrummet, bara legat i sofforna och glott på tv. Men nu kommer jag att vara här jämt! HURRA!
Idag är det fyra år sen Bodil flyttade hem till oss. Första tiden bar vi henne jämt känns det som, hon var i knät eller i famnen hela tiden, och var hon på golvet fick man passa henne hela tiden. Det vara som att ha en bebis, man fick inget gjort om inte Bodil hade sovit, kissat och lekt först.
Varje dag bet hon barnen med sina sylvassa valptänder så att de grät och blödde. Men de älskade henne så mycket!
Det gjorde vi alla. Exakt hur mycket förstod vi när hon slet av ledbanden i bakhasen förra julen och avlivning nämndes som ett alternativ till behandling. Vi gör vad som helst tänkte vi, vi säljer bilen eller skaffar ett extrajobb, bara hon kan opereras och klarar sig.
Att ha en hund i huset är att aldrig känna sig ensam. De gånger hon inte är hemma är det för tyst i huset, även om hon oftast ligger någonstans och slaggar så känner man att hon är här. Hon är en lycklig hund som springer i skogen varje dag, jagar ekorrar och äter bajs, nästan aldrig behöver vara ensam, överöses med gos och lek och sover i barnens sängar varje natt.
Eftersom Bodil har hudproblem – kliar sig som en galning i perioder – så kan vi inte ta valpar på henne, sorgligt nog. Men jag och barnen tycker att det är dags för en till valp nu – vi ska bara övertala Jonathan.
