Jag tycker så mycket om att vara hemma. Nu har jag jobbat min sista dag i Stockholm, och det känns så skönt att jag ska få vara på gråden nu, har saknat mitt hem och min familj så mycket under de här veckorna.
Förra helgen var jag och Jonathan på en stor fest i Stockholm och sov över och allt. Det var jättekul, verkligen. Och det var så otroligt skönt att komma hem på söndagen och åka till sjön med Sixten och Bodil. Luften var ljum och sensommarmjuk, solljuset silade ner mellan träden och sjön doftade jord. Och det var tyst. Och vi var ensamma.
Jag är så lycklig över att bo här. Tydligen är det här jag hör hemma nu.
Ska aldrig mer åka till Stockholm. Förrän på söndag. Då vi ska gå på Grönan…
… så mognar fem liter jordgubbar, en kalkonkyckling blir svag och dör (det kvarvarande syskonet står och piper förtvivlat), grisarnas pöl blir en sjö tack vare ny pump, hönsen rymmer till finsidan av trädgården och lägger kryddland, rabatt, smultronland och rosor i ruiner… Ja och så börjar det regna!
Jag har varit i Dalarna på jobb, och det var kul, men det var så skönt att komma hem! Idag ska jag upp till grannen och hjälpa till vid klövverkningen (”nagelklippningen”) av hennes fina kossor. Sen kanske man ska koka lite jordgubbssylt? Äntligen har vi så mycket gubbar att vi inte hinner äta dem!
PS. Det här med kalkonen. Så trött på kalkoner nu. Kanske borde vi köpa några vuxna kalkoner och låta dem ruva och ta hand om sina sabla ungar själva?
Vår mark är 22 hektar stor och består mest av hagar/betesmark och vall. Men vi har också några små skogsdungar.
Jonathan jobbar just nu med att ta hand om vindfällena efter stormen Alfrida (det var några fler än vi trodde). Det är ett enormt slit eftersom vi inte har några maskiner, utom fyrhjulingen och en hembygd lunningsvagn som Jonathan har byggt.
Såhär gör han: fäster stocken vid kärran och släpar ut den med fyrhjulingen (fast det är väl inte lunning egentligen om den inte släpar i marken? Nåväl.)
Igår när jag kom bort till honom med hunden för att hjälpa till med sista stocken (eller egentligen flytta på stenen som låg som stopp till vagnen när det var dags att börja rulla – hårt jobb, men någon måste ju) så kände jag plötsligt ett sånt PIRR över att den här vackra skogen är vår, vi äger den här plätten på jorden!
Det är kanske inte så fint att känna sån glädje över att äga något, lite roffigt på något sätt. Och vi har ju rört oss massor i skog och mark som vi inte äger och njutit av det också. Men det är faktiskt något speciellt med att den tillhör oss.
Vi körde hem stocken till lagret som börjar bildas här i fårens andra välkomstbeteshage. Om någon månad kommer grannen och tar med sig allt till sågen, och sen har vi eget virke till vårt nya fårstall! Alltså fatta den känslan, att bygga något hemma hos sig själv, av träd som växt på ens egen mark! Konstiga saker jag blir exalterad över nuförtiden.
Äntligen måndag och alla har åkt hemifrån! Jag gick upp och assisterade i morgonkaoset med gympapåsar, praolappar, hårborstning, allmän uppmuntran och avstyrande av diverse sammanbrott. Sen gick jag en sväng med Bodil och matade grisen och vattnade ungtackorna i sommarhagen (hurra, de har flyttat från trädgården!). Tvångsmatade lammen lite vid lammbaren (vi försöker få trillingarna att äta lammnäring ur en hink med nappar för att avlasta morsorna – de är inte intresserade) och släppte ut dem. Nu har vi alltså bara får på två ställen – ungtackorna i sommarhagen som sagt, där det redan finns bete så det räcker, och så tackorna med lamm i välkomstbetet. De får kraftfoder som behövs för mjölkproduktionen, och lammen får (tillgång till) stödmatning. Dessutom vill vi stänga om dem i stallet på nätterna eftersom Jonathan såg ett lodjur (!) för någon vecka sen.
Titta på den här lilla knasbollen, en av Ullis trillingar som föddes sist. De är så söta! Jätteöron, små huvuden och långa halsar. Ingen av dem har fått namn – det blir lätt så på slutet – har ni några förslag? Det är en grå tacka, en vit bagge (bilden) och en svartvitspräcklig bagge med svart runt ögonen som en banditmask 🙂
Morgonen fortsatte i husmoderns tecken – jag hängde tvätt ute. Älskar att göra det! Överlag gillar jag ju husmorssysslor, men detta är det mest romantiska jag vet och sammanfattar hela vitsen med att bo på landet; att stå där i fågelkvitter, humlesurr och hönskackel och skapa ordning och reda, och så doftar det ljuvligt att krypa ner i nybäddat med lakan som hängt ute. Körsbärsträdet blommar snart:
Sen tog jag ett varv i trädgården och vattnade överallt där jag försökt så nytt gräs efter förra sommarens katastroftorka och en del andra katastofer. Vete tusan hur det går – det står på paketet att sådden ska hållas fuktig under grotiden, men då skulle jag ju behöva vattna varannan timme? Jaja, här och där kommer det upp några strån i alla fall, och resten täcks väl av maskrosor eller något annat grönt ändå? Bar jord är ju inte naturens grej liksom. Vår gräsmatta är ganska vanskött, men såhär års är den riktigt fin! Nyss har de där söta gula små lökarna blommat över, som täcker hela gräsmattan. Nu blommar något blått, och så sticker det upp pärlhyainter här och där, och tulpanerna och påskliljorna är på G. Blir lika förvånad varje vår eftersom jag glömt bort vart jag petat ner lökar på hösten.
Här nedan syns inte vår vackraste plats i trädgården direkt, men inte den fulaste heller! Vår enda rabatt! Just nu blommar där några tulpaner, och senare kommer förhoppningsvis solrosor. Kanske petar jag er något mer. Här har jag också satt en massa hyacintlökar från i julas, så nästa år då?
Jag gick in och gjorde second breakfast och satte mig här, vid skrivbordet, för första gången på veckor:
Tog ur innerfönstren och öppnade, dagen till ära! Tuppen gal därute, jag är LYCKLIG över mitt liv! Vill inte ändra på något!
Idag ska jag göra undan lite administration som räkningar, fakturor, moms och tråk, så ska jag boka lite jobb och skicka en pitch på en rolig radiodokumentär jag har tänkt göra, och sen ska jag gå och titta till grannens kossa som ska lamma när som helst, eftersom hon inte är hemma idag (grannen alltså – kossan står i en box i lagårn).
Sen är det ju halvdag imorgon och ledigt på onsdag! Hurra! Och det är bara sex veckor till sommarlovet! Galet! Så många utropstecken nu!
Igår kväll fick Ullis äntligen värkar! Vi övervakade fram till klockan ett på natten, då det gått fem timmar och vi började undra varför det inte hände något. På med handsken igen och gå in och känna! Det här lamningsåret alltså, herregud.
Jodå, det var två lamm som ville ut samtidigt. Fick putta tillbaka båda och bestämma vem som skulle komma först, leta rätt på rätt ben och rätt huvud och dra ut. In igen och fiska ut nummer två. Pausa. Misstänkte en trea eftersom hon var så sabla stor, in igen, och visst, där fanns en till. Lägesrätta och dra ut. Stackars Ullis var helt slut! Men hon var så duktig med alla lammen, de var stora och superpigga och kutade i princip omkring efter en kvart. Vi var så lättade! Jag grät nästan.
Titta på de beniga små rumporna! De här tre ser jätteknasiga ut, stora men ändå spinkiga, jätteöron och långa halsar. Som rådjurskid!
Här är lamningen 2019 i siffror:
Sju lammande tackor 19 lamm, varav 17 levande Nio baggar och åtta tackor Fem tackor fick trillingar (gotlänningarna och Bella) Två fick tvillingar (Annika och Felicia) Fem förlossningar behövde assistans; fyra fellägen och ett jättelamm som behövde draghjälp En jätte – Goliat (Bellas) – och två pyttisar – David (Goliats lillebror) och Överlevaren (Ruts) En dödfödd och en svagis som dog snabbt, båda lite missbildade tror jag (Ruts) En veterinärutryckning mitt i natten – som räddade livet på både Rut och Bella och deras lamm (de flesta av dem)
Nästa år ska alla föda tvillingar I rätt position på utsatt dag (dagtid)! Så skönt det ska bli!
Nu är lättnaden och tacksamheten så stor! Jag ska städa, fixa i trädgården, sätta igång med trädgårdslanden, fråga mina barn hur de mår och så ska jag börja jobba igen!
Den här känslan alltså, den är oslagbar (okej, ännu bättre när man har fött sina egna barn, men annars)! Jag sitter nyduschad i köket med en kopp te, tvättmaskinen går med blodiga slemmiga handdukar.
I natt födde Rudolf utan problem tre fina bagglamm, Abra, Kadabra och Alakazam. Men de var svaga, Alakazam kunde inte stå och Kadabra hade ingen sugreflex. Vi mjölkade råmjölk från Rudolf och gav dem på flaska (Kadabra fick vi sonda först). Tycker fortfarande de är lite vingliga och skumma, men alla är varma och torra och har magarna fulla med mjölk, och Rudolf pysslar om dem så fint.
När jag klev ut från stallet hade solen gått upp, och den värmde! Jag skjutsade barnen till bussen, tog en dusch och gjorde lite frukost. Nu sitter jag här och gottar mig åt att alla mår bra, för stunden i alla fall. Bella började stånka och bronka precis när jag skulle gå, så jag får väl gå ner och titta till henne. Men först ska jag sova en stund. Hej!
Här ser ni en trött men nöjd fårbonde som tar morgonkaffet mitt på förmiddan. Inatt började äntligen lamningen, men vilken dramatisk start det blev! Jonathan var nere klockan tre och ringde mig och sa att Doris fått ett vitt bagglamm, och att nästa var på väg. Jag väckte Ines och familjens vän Sanna som sov över, de var lovade att få vara med, så gick vi ner.
Lilla bagglammet Hokus som redan var född, så fin! Vit krusig päls och en liten svart prick på ena benet. Han var pigg och redan uppe och diade.
Andra lammet syntes på väg ut, men det hände inget fast Doris krystade som tusan. Jag kände efter och hittade bara ett ben under nosen. Det duger inte! Snabbt tvätta av, på med handskar och glidmedel och köra in armen. Jag fick trycka tillbaka lammet hela vägen in i livmodern och leta rätt på det andra frambenet. Det var faen inte lätt att veta vilka ben som var vilka, jag kände nämligen ytterligare ett lamm därinne. Men jag fick tag i rätt framben, och tacklammet Pokus kom ut!
Men även trean låg fel, hon kom med bara huvudet först och två bakslagna framben. Vi hann knappt ladda om förrän hela huvudet var ute, men det gick att trycka in och börja om, och sen kom även Filijokus ut levande och pigg. Hon är en exakt kopia av Pokus, så de får båda representeras av bilden ovan (sorry för usla bilder, det var rörigt och mörkt).
Vilket härke det var att reda ut det där! Jag har aldrig behövt rätta till fellägen förut, det var så svårt att känna vad som var vad, och så är det så trångt! Och så synd om Doris som blev fasthållen och bråkad med. Varje gång hon krystade fick jag pausa och hålla emot för att lammet inte skulle komma ut fel igen. Men allt gick som sagt bra! Så skönt!
Doris är en så duktig mamma, tar hand om alla tre, slickar, ger di och pratar med dem. Nu får de stå i lamningsboxen och bonda ordentligt i några dygn, och vi ska hålla koll så att alla tre lammen växer ordentligt och ingen hamnar på efterkälken. Det är inte alla tackor som klarar trillingar. Men gotlandsfåren är fantastiska!
Avslutar med en bild på Doris från härom dagen. Inte konstigt att det var tre därinne!
Bodil slet ju sönder ledbanden i ena hasen på julafton, och många timmar i mellandagarna och på det nya året tillbringades på djursjukhuset i Uppsala. Bobo var glad för det allra mesta och verkade inte direkt smärtpåverkad –helt i linje med hennes personlighet.
Operationen – en rekonstruktion av ledbandet – gick bra, och hon kommer att bli helt återtälld! Sån lättnad! Semesterkassan rök, men men.
Nu är bandaget borta (vilket härke att packa in varje gång vi skulle gå ut, hindra Bobo från att gnaga på det, åka och få det omlagt och försöka förhindra att hon fick skavsår) och rehabiliteringen är i full gång. Vi har fått en miljon övningar att göra och strikta order att inte gå för fort fram. Bodil själv tycker att hon är bra nu, så det är ju svårt att få henne att tagga ner.
Usch vad oroliga vi var. Ett tag trodde vi att hon skulle bli så nedsatt att hon aldrig kunde springa och leka igen, vilket sopigt liv det hade blivit för henne. Men i sommar kommer hon att vara som vanligt – inshallah!
I helgen hade vi släktkalas för Sixten och Ines. Tror vi var 30 pers totalt! Som vanligt blev det kaotiskt men kul.
Diana och Monika spanade in mopsen Dolores, och Dolores spanade in grisarna. Vilken kulturkrock! På våra kalas kör vi upplägget: lunch, gå ut och hälsa på djuren, fika. Utmärkt!
Grisar får kli. Diana var inte dräktig trots allt, sista chansen för henne att grisa var nu i helgen. Nu funderar vi på att bjuda hit en galt till Monika och slakta Diana. (För resten, vad fult det är nu. Detta är precis så som jag inte vill att det ska se ut hos oss – nu är jag hemmablind och märker det visst inte ens förrän jag ser det på bild. Bajs och bök (kan man iofs inte göra något åt), bildäck och lastpallar… När vi flyttade hit tänkte jag att vi aldrig skulle bli såna som har trasiga vitvaror i trädgården, men nu har vi faktiskt en torktumlare på baksidan av huset sedan något år tillbaka… Oh well.)
Morris lillkusin Dylan var också här och uppvaktades ivrigt av de stora barnen.
Sen plockade Jonas fram skäggagamen Gecko, och det är ju en given succé i alla sammanhang.
Och just det! Jag fyller också år snart och fick en massa presenter! Så himla fina grejer! Birgittaljus, en liten loppisvas, massor av bad/spa/kroppsprodukter, ett gott te, och bäst av allt: fem böcker som jag är väldigt sugen på att läsa! Kan inte tänka mig bättre födelsedagspresenter.
Vi åkte iväg i en snöstorm för någon vecka sen och köpte ett kylskåp på Blocket. 350 kronor för ett i rätt storlek! Vi storsatsar inte på lyxiga vitvaror direkt (eller på någonting annat lyxigt heller egentligen), kanske byter vi ut dem om det behövs när vi renoverar köket så småningom.
Vi ställde det nya kylskåpet i ladan så länge.
Men så fick jag ett infall och kände att jag behövde det nya kylskåpet PRICK NU. (Detta infall sammanföll förstås med att jag borde sätta mig och skriva en text.) ”Hur svårt kan det vara” tänkte jag nog inte ens, jag bara klädde på mig och gick och hämtade pirran.
Som tyvärr både hade punka och trasig rygg, men det gick ändå att släpa kylskåpet genom snön uppför hela backen från ladan till huset.
Men när jag kom till trappan upp till huset blev det värre. Det var mycket snö och ganska halt, kylskåpet var svintungt eftersom jag ännu inte fått snilleblixten att ta ur de tunga glashyllorna. Men jag klarade inte tanken på att det skulle stå kvar där till allmänt åtlöje, och Jonathan skulle bli så irriterad när han kom hem och såg att jag dragit igång ett hopplöst projekt som han fick lösa.
Så jag gjorde ett försök. Det var nästan omöjligt. Men jag klarade de tre första trappstegen. Sen kantrade hela ekipaget! Kylskåpet ådrog sig lindrigare repskador, men lyckligtvis på den sida som ändå skulle stå mot skafferiet.
Sen plockade jag ur hyllorna och lyckades baxa in skåpfan i hallen. PHU.
Jonathan blev bara lite irriterad för att han behövde hjälpa mig att flytta bort det gamla kylskåpet.
Och ja, jag blev pinsamt glad, nästan pirrig, att få flytta in all mat i det nya stora kylskåpet!
Och det här gjorde mig också glad på något konstigt sätt. Såhär gjorde man när jag var ung – även vuxna etablerade människor gjorde det – ställde böcker eller nåt i ett hål efter ett överskåp. Det var på den tiden folk bodde i hyreslägenheter med slitna kök. Tycker det ser lite gulligt ut på något sätt.
