Solen är tillbaka men det är fortfarande kallt. Jag älskar den lilla stunden på morgonen när jag går rundan på gården – luftar Bobo lite, ger fåren och hönsen mat och vatten, tar in några ägg och lite grönt från varmbänken. Försäkrar mig om att alla överlevt natten och att allt står kvar, ungefär. Nu luktar det så gott på morgonen, sval luft, fuktig jord, något grönt eller i alla fall ett löfte om något grönt. Jag kan inte sniffa mig mätt.
Kategori: Lycka
Söndagen blev en riktigt bra dag – årets första utejobbardag. Första t-shirtdagen, solen sken, fåglarna kvittrade och jag kände mig lycklig och gosade med fina fina Bella som nu blivit ensambarn.
Nedanför syns Bella och Agneta, våra enda tacklamm. Vi gosar jättemycket med dem för att de ska bli tama, de kommer ju att få bo kvar hos oss och bli mammor själva nästa år. (Trunks tog ett dopp i höet och kom och la sig i fotograferingen.)
(Vi gosar för resten med bagglammen också fastän vissa säger att man inte ska det – men det blir inga avelsbaggar av dessa ändå utan vi slaktar dem ju i höst.)
Sen satte vi öronmärken på alla lammen, och det gick bra fast de sprattlade lite och jag blev helt blå av en blå desinfektionsspray som vi använde.
De blev inte alls så arga och onda ut som det här lammet.
Och sen påbörjade vi påskens projekt: byta tak på lilla ladan/fårstallet. Brr vilka dåliga vibbar jag får av det här. Minns med fasa hur vi slet förra sommaren. Men det här taket är mindre och lägre – vi tömde hela ena sidan på tegel på en eftermiddag!
Lilla My är vårt lilla nervvrak, hon stampar hotfullt i marken så fort man närmar sig, får fnatt och flyr hals över huvud om man dyker upp bakom henne, och skulle aldrig drömma om att komma fram för att få lite kli som de andra gör. Alla andra lammade ju för två-tre veckor sen, men inte Lilla My. Vi har oroat oss lite just för att hon är så hispig, om vi skulle behöva ingripa vid lamningen skulle hon få panik, tänkte vi.
De senaste dagarna har hon dragit sig undan, och igår kom hon inte in och åt med de andra ens. Vi tittade till henne på kvällen och då gick hon ensam ute, så vi misstänkte att det var på g. I morse när vi kom ner saknades hon vid utfodringen, så jag gick ett varv i hagen och hittade det här:
Lilla My och hennes tvillingtjejer, som hon alltså fött själv i skogen och tagit hand om och slickat så fint! Blir alldeles rörd, detta lilla nervknippe alltså. Hur cool som helst.
Vi tog in dem i en lamningsbox så de får vara för sig själva ett tag. Allt verkar gå fint än så länge.
Så nu är vår första lamning avslutad! Tre tackor och fyra baggar har vi fått. Alla pigga och fina.
Kategorier
Tvillingar och ett glädjerus
Alltså snart är det slut på lamningen och då kommer jag att skriva om andra saker igen. Men just nu är vi verkligen i en bebisbubbla. Vi börjar med en film på Håkan som ett dygn gammal springer i triumf, lycklig över att äntligen kunna sträcka ut efter att ha legat ihopvikt i magen:
Allt kretsar kring fåren, lamningarna och lammen just nu. Det är slitigt, verkligen dygnet runt-jobb, men himla kul! Trodde inte jag skule tycka det var så kul, men det är verkligen häftigt att se en förlossning!
Felicia födde igår när vi alla var på plats – vi stod tysta som möss utanför boxen och kikade in. Hon var så duktig! Födde tvillingar helt själv och tog så fint hand om båda. Jag gick bara in en gång, för att kolla statusen på tvåan som inte rörde sig och låg med nacken i en konstig vinkel. Men det var lugnt, jag tog bort lite fosterhinnor och la lammet hos mamma som genast började slicka.
En pojke och en flicka blev det – vårt första tacklamm!
Tjejen var pigg och alert men killen lite slö tyckte vi. Han kom inte igång med att dia och hade knappt någon sugreflex. Vi kämpade med att hålla Felicia och trycka honom mot juvret och pressa in spenen i hans mun, men fick det inte att funka. Till slut lyckades Jonathan mjölka ur lite som vi kunde ge honom i flaska – lättnaden när han käkade alltså!
När han druckit ordentigt la vi honom under värmelampan hos syrran och kunde äntligen gå och lägga oss utan oro. I morse när jag kom ner verkade han lika pigg som sin syster.
Nu tycker jag mest om honom för att vi kämpade så med honom.
Igår hade Ripa så ont hela dagen, jag ver verkligen orolig för henne. Det hände ingenting, hon hade inga riktiga värkar, bara låg på olika ställen och hade ont och var medtagen. Jag blev mer och mer säker på att något var fel, började ringa grannar och veterinärer. Det är så svårt när man inte har någon erfarenhet eller någon riktig magkänsla att luta sig emot! Alla säger olika och till slut får man bara välja en att lyssna på.
Jag tror att anledningen till att jag var så skärrad var att Sirpas andra lamm dog dagen innan – alla har sagt till mig att den troligen dog i magen och att jag inte kunde göra något, men såklart funderar jag på om den hade klarat sig om jag hade försökt plocka ut den tidigare. Därför kändes det fel att bara avvakta när Ripa var så dålig.
Men det gjorde vi – och vid sju började hon äntligen krysta! En ensam klöve åkte ut och in en lång stund, och till slut gick jag in och kände i alla fall om allt stod rätt till. Jag kände ett litet huvud (och tänderna – letade efter dem för att vara säker på att det verkligen var ett huvud), fick fram båda klövarna och nosen och så fick hon krysta lite till. Men det hände ingenting, lammet var jättestort, så till slut fick jag hjälpa till och dra!
Ut kom det sötaste jävla lamm jag sett i mitt liv – såklart en bagge till – han frustade och skakade på sig och började omedelbart kravla omkring och bräka, innan han var ur fosterhinnorna ens.
Lättnaden och glädjen över hans lyckade entré var enorm!
Ripa har nästan ingen mjölk, så lille vännen har fått råmjölk som vi mjölkade från Annika tidigare, och idag har jag gett honom lite tillägg i flaska.
Så här är våra tre underverk hittils; överst Annikas lilla Håkan, sedan Ripas lille som kom igår kväll, och nederst Trunks (Sixten valde det märkliga namnet, det är en karaktär i Dragon ball som han tyckte lammet liknade).
Idag pausar vi lammandet – tror (hoppas) att Lilla My och Felicia väntar några dagar – och jag är i huset och kommer ikapp med tvätt och städ och jobb som försummats de senaste dagarna.
Livet va! Mirakel osv.
Sorry om jag framstår som lite frälst nu, men jag är så himla lycklig över mitt liv! Jag har precis fyllt 40, och som brukligt har jag börjar fundera över var jag befinner mig i livet och var jag skulle vilja befinna mig – och för min del är svaret precis det samma på båda frågorna!
Att flytta till landet var det bästa beslutet vi tagit i vårt gemensamma liv (jaja, förutom barn och såna saker, men ni fattar). Sixten sa härom dagen: ”Tänk vad livet kan ändras – förut bodde vi i Kärrtorp, och nu” – slår ut med armarna – ”bor vi här och har allt det här.”
Jag håller med honom! Livet har förändrats så mycket! Vi har så mycket här som vi inte hade i Kärrtorp, så många möjligheter och så många nya horisonter (säger man så?). Livet är annorlunda, vi är annorlunda (fast ändå samma) och det passar oss så bra.
Jag trivs med att jobba hemifrån och gå runt här och småfixa på dagarna. Vara hos djuren (det är ju ett kapitel för sig alltså – ser inte mig själv som en djurperson riktigt men kanske håller jag på att bli det trots allt?), släpa runt lite grejer, skruva ihop något någonstans, stryka en linneduk, laga ett långkok… Ja, vara bondmora och hemmafru helt enkelt (men alltså jag jobbar också, det gör jag!).
Jag ser så himla mycket fram emot allt som ligger framför oss nu:
Dels i närtid; att börja elda i kaminen som snart är installerad (inshallah), börja förså, planera och dra igång odlingarna igen för säsongen, få kycklingar och ta emot de första lammen, öppna loppisen igen, skörda den första honungen, klippa gräset och känna doften, hänga tvätten ute… ja, det där förunderligt självklara och fantastiska med att livet går i cykler och börjar om varje år.
Men också i ett längre perspektiv; att få bygga vidare på gården, skala upp fårverksamheten och börja göra korv och sälja lammlådor och skinn, bli alltmer självförsörjande för varje år, fortsätta göra fint i huset och renovera, till exempel köket (och bygga ett riktigt walk in kallskafferi!), hitta olika spännande sätt att tjäna pengar på vår livsstil…
Här är sånt vi sysslar med i dessa dagar:
Sixten är helt uppslukad av en bokserie, jag riktigt myser över att hitta honom i en fåtölj framför brasan med en bok!
Jag fyllde år och fick frukost på sängen; kaffe och ärtskott. Har ändå ingen aptit på morgonen och gillar inte att äta i sängen, så det var utmärkt!
På födelsedagen lämnade vi barnen och hunden hos Jonathans föräldrar och gick till Nytorget 6 och åt en fantastiskt god middag. Så mysigt ställe! (Man vet för övrigt att man är i Sofo när det sitter en fransk bulldog på en stol i baren med framtassarna på disken!) Sen kom mina närmaste vänner och några syskon och Morris dit för att ta en drink – som blev väldigt många. Kvällen slutade med efterfest hemma hos Linda med musikquizz från 1977 (svårt).
Erica knäppte den här bilden på mig vid halv fyra-snåret, den sammanfattar kvällen väl.
Hemma igen! När Morris är här blir alla så glada. Särskilt barnen.
Igår fyllde Sixten år. Vi åkte till Skansen och det var så mysigt! Älskar Skansen i lågsäsong.
Barnen kollade länge och intresserat på glasblåsningen.
Är inte så förtjust i glaskonst faktiskt, men de här kantarellerna var ju rättså härliga.
Hejhej! Det har inte hänt något eller så, bara det att… jag hade lite bloggtorka, och ju längre jag väntar med att blogga desto mer smashing behöver det första inlägget vara, tänker jag. Men här kommer en helt vanlig vardagsbetraktelse. Det är väl bättre än ingenting, eller?
Idag snöar och blåser det. Riktigt vidrigt. Det har varit vår i två veckor nu så man glömmer att det faktiskt fortfarande bara är februari. Jag tänder ljus. Det knäpper och sprakar från vedspisen och vinden viner i murstocken och river i vårt stackars hus.
Det här blir vår tredje vår på gården. Jag tänker på allt vi har lärt oss sen vi flyttade hit och saker vi gjorde i början…
Som till exempel att helt planlöst plöja upp en halv åker där vi tänkte odla – jag körde traktorn och Jonathan gick med plogen. Det var kul. Grannarna körde förbi och gjorde tummen upp och undrade nog vad tusan vi sysslade med. Vi odlade i ungefär en tredjedel av det vi plöjt… Nu skulle vi kanske fundera först på vad vi skulle odla och hur mycket plats vi behövde.
Eller när vi kämpade i veckor för att rädda livet på Mumin som hade hål i huvudet efter ett slagsmål om ett ruvningsrede – hade det hänt idag hade vi bara nackat henne. Vi har blivit mer praktiska och mindre sentimentala.
Jag har blivit mycket mer händig. Det är en skön känsla att inse att det inte är så övermäktigt svårt att skruva ihop något eller såga av något. Jag hatar att göra saker jag är dålig på, men efteråt känns det så gött att lyckas med något som tidigare känts omöjligt.
Vi är ju fortfarande rookies på hela bondegrejen. Jag kollar avundsjukt på Mandelmanns gård – deras liv är min målbild – men de har ju bott i 20 år på sin gård! Vår gård är vårt livsprojekt – varje år lyckas vi bra med några grejer och gör några grejer som vi kan skratta åt nästa år!
Kategorier
Köttfesten
Igår malde vi egen köttfärs av ryggbiff från grannens kossa. Vilken succé!
Det var verkligen inte svårt att mala köttfärs – jag hade fått för mig att det var en komplicerad procedur, men det vara bara att montera köttkvarnen och börja kötta. Vi la kvarnen och köttet i frysen en stund först för att försäkra oss om att fettet i köttet inte skulle börja smälta under malningen (fattar inte hur det skulle kunna hända, men det verkar vara standard att göra så). Sen var det bara att mula ner köttbitarna i kvarnen et voilá! Fantastisk köttfärs kom ut.
Sen stekte vi hamburgare och de blev gudomliga! Helt knäpptyst runt matbordet. Extra kul för att barnen verkligen var engagerade – det låter så präktigt, men jag tycker verkligen det känns fint att de vet var mat kommer ifrån och hur man handskas med den.
Det är så skönt att bara kunna kliva rätt ut i naturen som vi gör här! Sixten var hemma och hostade härom dagen, men orkade ändå med en liten skidtur. Pjäxorna står i hallen, skidorna utanför dörren.
Vi är ju ute flera gånger varje dag, i ur och skur, tack vare Bodil. Men även bortsett från det är vi ju ute minst en av två helgdagar och jobbar med något – idag har vi sågat upp och tagit hem en av de stora granarna vi tog ner förra helgen, barnen har byggt en koja och vi har eldat upp en massa granris, och så har vi dragit fram en ny höbal till fåren. Jag älskar att en så stor del av vårt liv pågår utomhus, helt naturligt och utan ansträngning.
Nu jobbar jag inte i Stockholm längre nästan alls, och dessutom har min arbetsbörda minskat rätt rejält sen i somras. Det är otroligt skönt att slippa gå upp klockan sex och åka kommunalt i rusningstrafik i Stockholm, och det är SÅ SKÖNT att inte alltid ha en stressklump i magen över allt jag inte hann när jag går och lägger mig på kvällen. Nu ser mina dagar mer ut såhär:
Jag går upp med de andra på morgonen (jamen såklart jag går upp, nån måtta får det väl vara) och hjälper dem iväg. Just nu är det tända ljus och tomtegröt framför julkalendern, så mysigt! När de har åkt tar jag ut Bobo på en morgonkiss, sen går jag ett varv och bäddar och plockar i huset, kanske drar jag igång en tvättmaskin. Sen fixar jag frukost, tänder i vedspisen och sätter mig vid skrivbordet. Ibland har jag en intervju inbokad på förmiddagen, i så fall är det ofta enda gången jag pratar med någon (människa alltså, ehe) på hela dagen.
Idag är det grått och en plusgrad därute, och så snöar det. Jag jobbar under förmiddagen, sen brukar jag ta lunch lagom till lunchekot, som jag lyssnar på i lurarna medan jag går en sväng med Bodil. Vi går i skogen och över fälten, hon rusar som en galning och jag hasar efter. Vi ger hönsen, katten och fåren mat och vatten, och gosar/skrämmer dem lite (tydlig arbetsfördelning här). När vi kommer hem värmer jag gårdagens rester till lunch – ibland kollar jag ett avsnitt av en serie eller rentav sover middag (!) innan jag sätter mig och jobbar igen. Vid fyra ungefär åker jag och handlar och hämtar barnen.
Jonathan kommer hem, och efter middag, läxor osv lägger vi barnen och sjunker ner i soffan och kollar på Aktuellt eller någon serie. Sen går jag och lägger mig och läser lite i en bok innan jag däckar.
Jag gillar det här livet väldigt mycket. På riktigt, jag gillar att vara ifred och lufsa runt och sköta mitt. Jag gillar att tända ljus och boa in mig, jag älskar att vara hemma hos mig själv och fixa. Jag vill inte åka till en arbetsplats och vara där mer än hälften av min vakna tid.
MEN. Jag blir ju otroligt seg ändå – särskilt såhär års. Dessa gråa november/decemberdagar är det ibland som att jag aldrig vaknar. Aldrig taggar till. I flera veckor har jag tänkt att jag ska sortera in en stor bokhög som ligger på bordet i vardagsrummet, men det händer liksom inte för att jag är så trött av att sitta upp hela dagen så jag måste ligga ner, ungefär.
Även om man är trött när man jobbar på ett jobb så går man ju hemifrån varje dag, sminkar sig, tar på sig riktiga kläder (det händer att jag har samma kläder i ett dygn, att pyjamas och mjukisbyxor blir ett – borde jag avslöja det här?), pratar med andra människor som förväntar sig svar, såna saker som gör att man måste ta sig samman lite.
Jaja. Aldrig är man nöjd, men egentligen är jag nog det – jag bara önskar mig lite mer självdisciplin.