Allvarligt. Det finns ju barn som är vegetarianer – de äter väl bönor och linser och kikärter och tofu och sånt? Har jag skämt bort/fördärvat mina barn med för mycket köttbullar och falukorv? Av alla vegetariska rätter jag lagat sen vårt köttlöfte trädde i kraft har de gillat exakt en. Det är så otacksamt att laga mat som ingen äter, det blir så pissig stämning vid matbordet och ja, det är inget kul helt enkelt.
Men nu fokuserar vi på framgången, den enda succén hittills! Vi gjorde helstekt blomkål med parmesan och hasselnötter. Jag lanserade rätten som en brakmåltid – det vill säga en som framkallade pruttar. Det är ju förstås oemotståndligt i sig. Sen fick Sixten vara med och laga – här ovan ses han klä in blomkålarna i smör – för det har jag läst nånstans att det ska vara bra.
Men jag tror att det faktum att mina barn över huvud taget äter blomkål grundar sig i att de har sett den här scenen:
Älgfärsbullar, mycket lokala. Lingon från egen skog, potatis från vårt eget potatisland.
Vi har ett nyårslöfte: att inte köpa kött i affären. Vi ska bara äta kött från vår egen gård eller grannarnas. Kött från lyckliga djur som gjort minimal miljöpåverkan.
I övrigt blir det vegetariskt.
Undantag är bacon som vi inte kan leva utan och inte kan producera själva, och så köttpålägg som prickig korv och leverpastej, för barnen äter inte ost. Men vi köper kravmärkt, och dessutom är det så små mängder så det gills nästan inte.
Det blir en utmaning med tanke på att jag hittills hittat väldigt få vegetariska rätter som de andra i familjen gillar, men jag orkar inte vara en sån familj där barnen och mannen inte äter kikärtor, för det är så klyschigt och tråkigt. Så de får lära sig helt enkelt.
Några av våra höns har drabbats av kalkben. Det är en parasit som lägger ägg i fjällen på benen, så att de liksom börjar se ut som kottar, med resta fjäll. Det är inte så behagligt för hönsen, går det långt är det troligen riktigt plågsamt. Så vi bestämde oss för att nacka de tre som var värst däran och behandla de andra.
Jag svingade yxan.
Det gick bra, jag har inga problem att göra det faktsitkt. Tror det är för att det går fort, och det är liksom inget snack om att de dör, huvudet är ju av. Däremot att hålla dem och dänga deras huvud i huggkubben så att de svimmar, som man ska göra först, det tycker jag känns hiskeligt. Jag är rädd att göra fel eller för löst och bara göra illa dem. Så det får Jonathan göra. Det hela går fort – vi hämtar de sömndruckna hönorna en i taget från sittpinnen på kvällen, de hinner knappt vakna, och från att de fått slaget i huvudet tills de är döda går det väl tio sekunder sådär.
Hur som helst! Vi har ju nackat höns förr, men då har de varit små eller sjuka och vi har slängt dem efteråt. Men nu var det tre fullvuxna hönor, och vi bestämde oss för att käka upp dem.
De fick hänga upp och ner för att avblodas – men det är inte så mycket blod i en höna verkar det som… Sen skulle de plockas. Vi värmde vatten i en stor hink där vi skållade hönsen, sen plockade vi bort fjädrarna. De satt som berget på vissa ställen, kanske var det ovanligt besvärliga höns, kanske var vattnet för kallt eller varmt, kanske var det för att vi var nybörjare, men det tog sin tid alltså! Kanske en timme per höna.
Efter det skulle hönsen tas ur. (Här har jag tyvärr inga bilder eftersom jag även passat på att skålla min mobil i hinken med vatten, och den låg i risbädd vid den här tiden.) Det var besvärligt, men nästa gång kommer det gå bättre! Nu vet vi vart allt sitter därinne, vilka grepp och snitt som funkar bäst och sånt. Vi tog bort fötterna och hela inkråmet (fan vad det luktade! Kanske ska man inte göra det i köket när jag tänker efter.)
Dagen efter – igår – kokade jag de tre vännerna länge och väl och gjorde chicken curry på dem. Här är mitt recept – förlagan är pappas perfekta chicken curry, men dit når jag aldrig!
+ Lägg en kyckling (eller i det här fallet tre hemslaktade höns vars köttmängd nog motsvarade en köpekyckling) i en stor kastrull. Fyll på med:
+ klyftad lök (jag hade röd hemma, men gul kanske blir bäst)
+ några skalade och delade vitlöksklyftor
+ morot i bitar
+ palsternacka (slängde i det bara för att jag hade det hemma)
+ hönsbuljongtärningar
+ lagerblad
+ vitpepparkorn (inte för många!!!)
+ persilja (helst hela kvistar, min låg redan hackad i frysen)
Häll på vatten och koka under lock tills kycklingen är klar – en timme kanske för köpekyckling, minst två för sega gamla hönor. Skumma av ibland om du orkar.
Ta upp kycklingen, ta av allt kött och lägg åt sidan. Lägg tillbaka kycklingben och skrov i kastrullen och koka vidare så länge du pallar – ju längre desto bättre såklart, men minst en timme i alla fall. Sila noga flera gånger.
Fräs lite smör i botten på en annan kastrull, häll i curry och vad du tycker passar för kryddor. Jag tog lite paprikapulver och gurkmeja också. Låt fräsa en liten stund. Pudra över lite vetemjöl. I med buljongen (jag brukar inte använda all buljong, det blir för mycket).
Krydda som du vill med salt och peppar och pressa i en massa citron. En skvätt grädde. I med kycklingen och låt bli varmt – klart!
Servera med ris, kokt potatis, gröna ärtor och mango chutney.
Det här ser verkligen inget vidare ut. Men det var jättegott, jag lovar!”Testa den här vinkeln mamma”, föreslog Sixten.Jonathans food baby.
Sen vi började med får och höns får jag ofta frågan av folk i min omgivning hur det är att äta kött från djur som jag har känt. Vissa frågar nyfiket, andra med en tydligt förebrående underton. Svaret är att det känns alldeles utmärkt tack!
Jag tycker inte det är fel att döda djur och äta upp dem, förutsatt att det görs med respekt för djuren och naturen. Djuren som bor hos oss har ett så lyckligt liv som djur kan ha, de får gå ute, de får alla sina behov tillgodosedda och alla möjligheter att följa sina naturliga instinkter. Sen hux flux tar deras liv slut, och de har inte ens märkt att det är på G. Inte ens en resa i slaktbil behöver de göra.
Jämför det med att äta en billig hamburgare med kött från en ko som levt på sojaprotein i en djurfabrik, slaktats i industrin och transporterats från andra sidan jorden – det slinker visst ner utan närmare eftertanke.
Då känns det enormt mycket bättre att äta ett djur jag har känt.
När vi tog hem fåren avskiljde vi de två allra fegaste, de som flyr hals över huvud så fort de får syn på oss, i en egen box i stallet. Idag var det dags för dem att möta sin baneman, aka Jonthans arbetskompis Leif.
Jag missade själva slaktögonblicket men kom lagom till att det första fåret skulle flås. Det var lite äckligt men inte så farligt faktiskt.
I fortsättningen kommer vi ju skicka fåren på slakt eftersom vi ska sälja köttet, det får man inte göra om man slaktar själv. Men det är ändå bra att få en förståelse för hur det går till, tycker jag.
Sirpa och min kompis Erica instagrammar sin nytagna groupie.
Jag är verkligen inte särskilt förtjust i kött. För mig skulle det inte vara någon större uppoffring att avstå, även om andra i min närhet skulle protestera högljutt.
Jag funderar ändå på att helt sluta köpa kött i butik. Då skulle vi äta vegetariskt och komplettera med eget lammkött och höna/tupp ibland, kanske något vildsvin om Jonathan någonsin börjar jaga, och så älg från jaktlaget som jagar på vår mark och nöt från grannen. Allt från lyckliga djur, rent kött utan tillsatser och minimalt med miljöpåverkan i form av tex transporter.
Jag köper en del skitkött som falukorv eller färdigköttbullar – men det är ju nästan alltid när middagen måste gå snabbt och man inte har en plan. Om jag istället gör en stor sats hemgjorda köttbullar i samband med att vi får en köttlåda från grannen och fryser in dem, så är ju det lika enkelt som att steka färdigbullar. Allt handlar ju som vanligt om planering och framförhållning.
Sätter stort hopp till denna i min vegetariska matlagning. Blankens barn käkar ju vego, så då kan mina också göra det.
Det här gör mig så förtjust! När våra vänner Karin och Sverker har fått en massa västeråsgurkor som de aldrig orkar äta, och vi har ett överflöd av betor och lök – och så byter vi bara! Och jag gjorde inlagda gurkor enligt Farbror Gröns recept.
Och vår granne slår våra ängar och gör höbalar åt oss, och vi ska ge honom honung och lammkött. Jag älskar att byta varor och tjänster istället för pengar. Delningsekonomi ftw!
Vi har haft en så himla skön och lång helg och fått massor gjort. Jonathan och Bodil har varit på hans föräldrars landställe och målat, och på något sätt får jag alltid extra sprutt när Jonathan är borta. Jag och barnen firade in långhelgen på Edblad, vår fina finkrog som ligger tio minuter hemifrån (med bil), där maten är superb och det finns en superrolig äventyrslekpark för barnen. Där ska vi hänga mycket i sommar!
Sixten åt en dröm till efterrätt och förstod varför den kallades dröm.
Sen åkte vi och badade – eller barnen badade och jag stod på bryggan och frös.
Och så städade vi altanen från hönsbajs och sådde en massa örter. Vi har spärrat av altanen så att hönsen inte kan gå dit och bajsa och sandbada i våra krukor längre. Eller för den delen komma och tigga när vi sitter och äter.
På lördagen städade jag hönshuset, klippte gräset och roddade med loppisen, som var öppen på söndagen.
Tycker det är så vackert när solen lyser in mellan brädorna sådär på logen.
Vi sålde flera av de här fina kannorna, bland annat de två röda kockums-kannorna längst till höger. Typiskt bra loppisfynd. Jag vill gärna veta om jag är intelligent men orkar absolut inte göra något test.
Typiskt oitressant bild – men här är i alla fall några av loppiskundernas bilar.
Sen åt vi middag hos min syrra och läste Elsa Beskow, som alla barn mellan ett och nio uppskattade.
På måndagen köpte vi kebabrulle och badade igen. När vi kom hem upptäckte vi att all gurka (på friland), squash, vintersquash och alla pumpor utom en prydnadspumpa hade dött nattfrostdöden. Här är den enda överlevaren – hang in there lilla vän!
Och att fåren troligen har fått någon parasit så vi måste bygga en ny hage åt dem här hemma. Innan midsommar. Livet som bonde alltså, håhjaja.
SÅ JÄVLA MYCKET ATT GÖRA NU!!!
Men på kvällen kom Morris ut och visade upp sin nya tatuering! Och det var ju kul i alla fall. Plockar ni referensen? Jag hade absolut ingen aning, men så har jag ju inte heller någon koll direkt.
Igår kom en av jägarna i Jonathans jaktlag förbi med drygt åtta kilo älgkött – de hade visst skjutit en kalv.
Egentligen skulle vi nog kunna vara självförsörjande på kött, om vi åt mer vegetariskt och bara älgkött utöver det.
Men det kommer ju inte hända. Jag är dessutom inget vidare på att laga älgkött, men jag lär mig väl. Kanske ska prova en tjälknöl?
Det går för resten bra med hundarna idag, även om jag inte riktigt förstår hur de har löst rangordningen – i morse åt Narnia upp Bodils mat medan Bodil stod bredvid och sniffade intresserat, himla märkligt. Men de verkar nöjda med de roller de har hittat nu i alla fall. Leker fint ute, slappar bra inne.
Även om Bodil jobbar rätt hårt för att få leka inne också. Notera den suddiga fläcken i vanstra hörnet, där Bodils svans vispar runt!
Blygrå himmel idag, ett hopplöst februariregn faller. Jag fokuserar på annat.
Vi har pratat om det kommande året, vad vi vill göra innan nästa vinter, och insett att det inte är realistiskt att hinna bygga ett stort växthus och nytt hönshus den här säsongen.
Detta är vad vi ska satsa på:
+ Bygga ut det befintliga hönshuset. Flocken har växt och behöver mer plats på sittpinnarna och fler värpreden.
+ Skaffa bin! Gå på kurs, bygga kupor, slunga honung. Eller vad man nu gör.
+ Skala upp odlingarna rejält! I år vill jag ha ett lager i jordkällaren när hösten kommer. Saft, sylt, inläggningar, rotfrukter, frysen full med godsaker. Förra året åt vi upp alllt à la minute. Vi har ett till växthus (avloppsväxthuset) och flera nya stora trädgårdsland.
+ Jag ska renovera alla fönster på övervåningen.
+ Vi ska borra för bergvärme – eller i alla fall undersöka möjligheterna. Nu är vi trötta på slitet med veden.
Sen vi började med får och höns får jag ofta frågan av folk i min omgivning hur det är att äta kött från djur som jag har känt. Vissa frågar nyfiket, andra med en tydligt förebrående underton. Svaret är att det känns alldeles utmärkt tack!
