Vi har länge planerat att göra oss av med surtuppen Charlie, och ikväll föll bilan över honom och en vit höna vars kloak inte riktigt såg helt rätt ut längre, utan att gå in på detaljer…
Jag brukar vara den som hugger huvudet av hönsen med en yxa, efter att Jonathan bedövat dem genom att dänga deras bakhuvud i huggkubben. Jag bävar alltid lite inför slakten, men Jonathan är beslutsam, och när jag väl gör det är det faktiskt inte så farligt. Det går snabbt, bara några sekunder från bedövning till dekapitering.
Idag stänkte det dock en del blod – tur att jag upptäckte det eftersom jag tänkte spela in film i den här jackan imorgon!
Nu blir det väl matriarkat i hönshuset ett tag, tills en av tuppkycklingarna steppar upp.
I morse när jag gick ut för att titta till hönsen låg en stackars kyckling i en märklig ställning på golvet i hönshuset. Hon hade ett hack i huvudet och, visade det sig, ett brutet ben. Jag har ingen aning om vad som har hänt, men de andra hönorna är ju inte nådiga mot en skadad stackare – därav hacket i huvudet antar jag.
Jonathan åkte till jobbet och lämnade mig att utföra slakten. Jag ringde min kompis Sverker för stöd.
Jag slipade yxan (nej det gjorde jag inte, men liksom mentalt gjorde jag det) och riggade för slakten. När Sverker kom fick han bedöva och hålla kycklingen, medan jag utförde själva halshuggningen.
Jag gruvade mig innan men tänkte att vafan, man kan ju inte vara en sån där romantisk stockholmare som gärna matar sina pullor och plockar ägg men bangar när det blir blodigt och jobbigt. Det här är en del av det livet vi har valt, jag måste lära mig att handskas med det.
Och faktiskt kändes det inte jobbigt alls. Jag svingade yxan och tjoff, så var det klart. Helt osentimentalt.
Igår kom en av jägarna i Jonathans jaktlag förbi med drygt åtta kilo älgkött – de hade visst skjutit en kalv.
Egentligen skulle vi nog kunna vara självförsörjande på kött, om vi åt mer vegetariskt och bara älgkött utöver det.
Men det kommer ju inte hända. Jag är dessutom inget vidare på att laga älgkött, men jag lär mig väl. Kanske ska prova en tjälknöl?
Det går för resten bra med hundarna idag, även om jag inte riktigt förstår hur de har löst rangordningen – i morse åt Narnia upp Bodils mat medan Bodil stod bredvid och sniffade intresserat, himla märkligt. Men de verkar nöjda med de roller de har hittat nu i alla fall. Leker fint ute, slappar bra inne.
Även om Bodil jobbar rätt hårt för att få leka inne också. Notera den suddiga fläcken i vanstra hörnet, där Bodils svans vispar runt!
I morse vid sextiden gav sig Jonathan iväg med geväret över axeln (föreställer jag mig). Vid halv åtta när vi satt med matteläxan här hemma i köket hörde vi ett skott. Älgen var fälld! Inte av Jonathan, han hade tyvärr inte ”skjutit in vapnet på långa avstånd” ännu – men av hans jaktlagskamrat.
Så nu blir det älgstek, älgköttbullar och… andra maträtter med älg!
Man kanske borde börja jaga? Det verkar mysigt att sitta där i soluppgången och dricka kaffe (för det gör man väl? Eller känner älgen kaffelukten…?) och lite spännande också.
Jag vaknade på hotellet i London i lördags av ett mms från Jonathan – han och barnen hade fiskat kräftor! Vi har tydligen servitut på det.
I söndags kokade Jonathan dem i dill och salt. Lite äckligt att man stoppar ner dem levande i kokande vatten, men de dör ju snabbt.
Och igår gjorde Sixten och jag kräfthattar och styrde upp århundradets minsta kräftskiva. 13 kräftor dukades fram, snapsglas hittade vi inga, men väl likörglas – vi skålade i vatten och sjöng snapsvisor.
Min första kräfta var jättegod, men min andra smakade gammal dy, och då tappade jag sugen. Men barnen och Jonathan åt upp resten, och Sixten och Ines sa flera gånger: tänk att vi har fångat de här själva.
Igår kväll var Jonathan och Ines ute och tog upp den sista potatisen. På vägen in stängde Ines om hönsen och räknade dem – en saknades! Snövid duva satt inte på pinnen i hönshuset med de andra. Vi letade, men det enda spåret efter henne var några vita fjädrar på gräsmattan.
Det känns ju sannolikt att hon blivit tagen av en rovfågel, eftersom jag faktiskt mötte en igår morse. Men den såg så liten ut, jag kunde inte tänka mig att den kunde ta en bjässe som var dubbelt så stor som den. Eller? Jag borde nog inte släppt ut hönsen igår, men jag tycker synd om dem när de måste gå i den där tråkiga hönsgården.
Hela familjen tog förlusten med ro – Ines tyckte det var synd eftersom Snövit duva just höll på att bli tam (och Morris såg mest förvirrad ut – han hade nog inte noterat att vi hade en höna som hette Snövit duva). Men annars är både vi och barnen rätt osentimentala, har det visat sig. Sixten blev ledsen när Mumin skulle halshuggas, men kanske var det för att det var en överlagd handling från vår sida. Men annars har de ett ganska okomplicerat förhållande till döden – små djur dör, helt enkelt.
VÄNTA! Nu hittade vi henne, hon låg i redet i hörnet bakom kycklingarnas bur. Undra om hon har legat där hela tiden? Det var ju mörkt i hönshuset igår när vi letade, och vi kollade nog bara på sittpinnarna. Hurra! Dubbelhurra om hon dessutom besämt sig för att ruva på ägghögen som hönsen samlat på sig där nere i hörnet.
Här händer det. Det blev en dålig bild i mörkret, men det kanske var tur det.
Minns ni Mumin, vår stackars höna som ville ruva och hamnade i slagsmål med Svarten (tror vi), och blev så illa tilltygad att hon fick flytta till en box i stallet för att läka? Hon blev inte accepterad av flocken efter det, utan fick flytta till våra vänner Sverker och Karins hönshus istället. Där har hon inte heller accepterats riktigt, och inte kunnat bete sig utan börjat äta upp de andra hönornas ägg. Det är hopplöst att få en höna att sluta äta ägg om hon en gång börjat, så igår var tiden ute för Mumin.
Hon skulle halshuggas.
Jag ville gärna närvara vid avrättningen som en förberedelse inför kommande höns/tuppnackningar här hemma, så jag åkte över till dem igår kväll. Såhär gick det till: Sverker plockade ut en sömndrucken Mumin ur hönshuset. Dängde henne i huggkubben så att hon svimmade (vet inte om hon verkligen gjorde det, men hon låg i alla fall stilla). Lyfte yxan och högg huvudet av henne med två effektiva hugg. Huvudet rullade ner vid sidan av huggkubben, och kroppen, som Sverker höll ner i en hink, fortsatte röra sig länge efteråt. Säkert en minut.
Mumin sa knappt ett pip, blodet sprutade inte, ingen svimmade, och jag kände mig tämligen oberörd faktiskt. Kanske hade det varit annorlunda om jag själv förrättat avrättningen.
Det enda jag tänkte var att vi borde gjort detta långt tidigare. Hennes sista månader i livet var inte så kul – först sitta och uggla i stallet i flera veckor, sen få stryk av en massa höns, och sen bli halshuggen.
På vägen hem la jag Mumin i Sverkers och Karins soptunna, men nu har hon visst fått flytta till komposten hörde jag. Lika bra det, nu blir hon begravd med det hon gillade mest i livet: matrester.
Små tuppar kanske? De får ett kort lyckligt liv, och sen blir de coq au vin.
En sak som jag funderar allt mer över är det här med slakt… Tuppslakt närmare bestämt. Jag har inget principiellt emot att man dödar djur, särskilt inte djur som haft ett lyckligt liv och som sen blir mat. Och inte vill jag ha fem tuppar här som slåss med varann och sliter ut de stackars hönorna om nåt år, när kycklingarna som nu ligger i kläckaren har blivit vuxna.
Så jag vänjer mig vid tanken och försöker visualisera händelseförloppet – fånga tuppen, lägga honom på huggkubben, se till att träffa rätt med en vass yxa… Ungefär så. Men jag inser att jag inte ens tänkt på fortsättningen när jag såg en bild på en blodig huggkubbe på Underbara Claras instagram. På riktigt, jag hade inte tänkt på allt blod!
Det påminner lite om hur jag tänkte på sex när jag var liten; man tar av sig kläderna, och så… kunde jag liksom inte föreställa mig fortsättningen (obs, växte upp före internet). Så tänker jag på tuppslakten; man lägger honom på huggkubben, och tja, sen får man väl se.
Men jag tror att det kommer bli såhär: första gången kommer jag må illa och tycka att det är hemskt. Sen kommer jag kunna göra det utan problem.
I morse hade fortfarande bara tre kycklingar kläckts. Vi bestämde oss för att gräva fram de resterande åtta äggen under Svarten och försöka lista ut om det var nåt i dem alls. De sista dagarna innan äggen kläcks ska man kunna höra pipande och skrapande därinifrån, och skvalpar det om äggen finns det ingen där. Några ägg skvalpade det om, inget snack. Andra var liksom oskvalpiga, men det kom inget pipande ifrån dem, så vi plockade helt sonika bort allihop.
Såklart ville Jonathan knäcka dem och kolla vad som fanns i. Jag gick in och började med maten men Ines och grannkompisen Albin tittade intresserat på. Tre av äggen innehöll kycklingar, kanske var de inte färdigutvecklade (vi kan ha blandat ihop äggen nån gång i början, flera höns var ju där och smusslade ner nya ägg i redet), eller så hade de dött därinne bara och slutat utvecklas… Men eventuellt dödade vi tre blivande syskon?
Hur som helst, vår första kycklingkull blev alltså dessa tre dunbollar med gula gulliga rumpor, och det var ju ändå fin utdelning med tanke på att jag inte förväntade mig några alls.
Imorgon kanske de får komma ut på sin första promenad. De vet så lite om världen, allt de har sett är det här hörndet av hönshuset. (Och tja, även efter ett helt liv kommer de att veta väldigt väldigt lite om världen…)
På Valborgsmässoafton la sig Svarten till slut på ägghögen som hönorna samlat i hörnet under sittpinnarna. Och där har hon legat envist sen dess!
Idag flyttade vi henne för att se hur många ägg hon egentligen hade, och det var visst 16 stycken. Max 12 klarar de av har jag hört, så jag stal helt enkelt fyra stycken medan Svarten protesterade högljutt i Jonathans famn. De resterande märkte jag med en blyertspenna, så om det kommer fler plockar vi bort dem direkt.
Ååå så spännande va! Kanske har vi ett gäng små dunbollar till den 21 maj då?
