Igår jobbade jag i Stockholm, och på vägen hem passade jag på att köra genom biltvätten och tvätta bort Bambi från bilen. Min plan var att åka hem, duscha varmt och sätta mig framför brasan och bläddra igenom bibban med inredningstidningar jag köpte i stan för att få lite uppslag till ett jobbmöte idag.
Redan på väg in i biltvätten borde jag ha anat oråd, det klonkade liksom till när jag körde in, men jag tänkte att ljudet nog kom från själva rampen som jag körde upp på. Men på hemvägen började lite olika varningsmeddelanden visas på instrumentbrädan. Något som såg ut som en termometer blinkade ilsket. Men motorn lät ju fint så jag körde vidare. Tills ett stort rött
STOP STOP
som inte gick att ignorera dök upp om och om igen.
Stannade bilen. Satte på varningsblinkers. Öppnade motorhuven och kollade in med en ficklampa. Delar av Bambi skymtade där nere. Päls och slafs. Började poka runt lite på måfå med en pinne, men kylargrejset var helpaj, det kan man ju inte laga genom att peta bort rådjursrester. Efter 40 minuter i sju minusgrader blev jag upphämtad av Jonathan i andra bilen. Bilen står kvar i vägrenen, ska åka och hämta den strax, utrustad med vattenflaskor till kylaren.
Detta hade inte hänt om vi bott i Stockholm! Eller jo, det kanske det hade, men då hade jag tagit tunnelbanan hem.
För första gången kändes det jobbigt på riktigt att bo på landet.
