Lilla toan (som såg ut såhär) är färdig. Jag börjar nästan bli lite orolig för mig själv – jag har alltså köpt ljusrosa handdukar. Snart börjar jag med eterneller.
Jag har länge trånat efter den där turkosa rullvagnen från Ikea. Till slut köpte jag den utan att ha en aning om var jag skulle ha den. Lycka när jag lyckades klämma in den intill toan! Blir så glad när saker passar så bra som vår gamla spegel gjorde här.
Fågeltavlorna är loppisfynd såklart, korgen har jag fått av svärmor, handdukar från HM home.
Toarullehållaren kommer från den laddning med badrumsgrejer vi köpte på blocket. Vi kan inte ha allt i badrummet för det blänker för mycket…
Så styrde jag upp ett insynsskydd av en halv loppisgardin.
Golvet orkade jag inte göra något åt. Kanske tar jag fram trägolvet nån gång i framtiden när jag får tråkigt.
Jag ska tapetsera om lilla toan. Tar väl någon timme – eller okej kanske två, eftersom jag behöver plocka ut lite grejer först och sen sätta upp en hylla.
Jag börjar med att slita ut den fula kommoden under handfatet. Just det, det är såklart hål i väggen där skruvarna satt. Och där alla andra skruvar sitter, till exepmpel bakom toarullehållaren och handdukskrokarna. Spacklar.
Sen är det några konstiga skarvar, som lister som sitter på väggarna. De bänder jag bara bort och spacklar lite tänkte jag. Men de gick inte att bända loss med mindre än att väggarna rasade in. Försöker spackla över dem för att liksom skapa längre åsar istället för de bulliga listerna.
Sen inser jag att jag måste stänga av vattnet för att skruva loss handfatet och liksom lyfta ut alla rör litegrann från väggen så att jag kan kila ner tapeten där bakom.
Och sen torkar inte det jävla spacklet så att jag kan sätta igång att tapetsera nån gång (jaja, jag ska sandpappra också.)
Jag trodde på riktigt att det här skulle vara klart till lunch, så att jag kunde jobba lite på eftermiddagen innan Morris kommer.
Vems fel är detta? Varför fattar jag inte att själva förarbetet tar flera timmar, även om tapetserandet bara tar en (eller gör det ens det?)?
Det är Martin Timells fel. Sedan mina tidiga tonår har jag sett honom så många gånger tapetsera ett rum eller bygga en veranda eller slipa ett golv på några få minuter. ”Det här tar några timmar” säger han kanske, men sen gör han ändå hela jobbet – upp med en våd – upp med nästa – reklampaus – färdigt! På ett kick. Även om jag intellektuellt fattar att det inte går så fort så har jag ändå präglats att tro det genom enveten, långvarig indoktrinering.
Eller så handlar det om att jag väldigt sällan utför den här typen av arbete, inte är händig och egentligen inte någonsin har en realistisk uppfattning om hur jobbigt eller tidskrävande saker och ting är.
Nu när jag tänker på saken så minns jag ett annat tillfälle då jag skulle tapetsera en klädkammare i vår lägenhet i Kärrtorp. De andra var på landet, jag ringde min kompis Linda för lite sällskap. Hon kom över vid åtta-niotiden på kvällen, vi hällde upp varsitt glas vitt, och så tänkte jag att hon skulle sitta på en pall utanför klädkammaren och snacka skit med mig i någon timme tills det var klart.
Minns den sista hetsiga timmen när tapetklistret nästan var slut, vi stod dubbelvikta över de sista våderna på golvet och försökte hitta rätt ställe i mönstret medan det började ljusna utanför fönstret. Slöa rakblad, tapeter som löstes upp och rynkades ihop under våra fingrar.
Men den här gången har jag ju lite rutin i alla fall. Och easy up-tapeter.
Först ut att renoveras är badrummet, skrev jag den 26 augusti. I oktober lyckades vi få hit en hantverkare. Han sa att han kunde klämma in det efter jul.
Efter jul sa han att det nog skulle bli i slutet av januari.
I slutet av januari sa han början av mars.
I början av mars sa han om tre veckor.
Nu säger han den 7 april.
Vi har köpt en toa på Blocket – ett oupppackat felköp för halva priset! Och härom dan åkte jag till en villa i Bromma och köpte handfat och kranar, krokar och hyllor i… hm, kejserlig stil kanske man kan kalla det. Lite mer Liberace än sekelskifte kanske, men ändå fint. Saknas bara ett gjutjärnsbadkar. Tror det blir bra! Om hantverkaren någonsin kommer.
Jag har beställt några tapetprover till lilla toan som jag tänkte piffa till lite. Jonathan, Sixten och Ines röstar på den längst ner till höger. Men jag tror jag villa ha den näst längst upp till vänster – fast mönstret kanske är för stort? Här ser man det lite bättre:
Den påminner om någon Elsa Beskow-bok från min barndom.
Snart är det dags för oss att sätta igång med vinterns inomhusprojekt: vardagsrummet. Vi ska bygga platsbyggda bokhyllor, men innan dess borde vi väl göra något åt golvet?
Nej det behöver vi inte alls det, tycker Jonathan.
Jo, det behöver vi visst, tycker jag.
Jaha, gör det du då, säger han.
Åååkej. Alltså hur svårt kan det vara? Just nu är det lackat, slitet och på vissa ställen rätt ojämt. Jag skulle vilja att det var ljust, slätt och inte så blankt. Slipa såklart, sen olja kanske? Luta? Kan ej så mycket om golv känner jag. Men det borde väl inte vara så svårt? Vi har till och med en golvslipningsmaskin faktiskt!
Djur. Jag gillar hundar men bryr mig egentligen inte om några andra djur. Höns ska bli trevligt tänker jag, de är lätta att sköta (?), roliga att titta på och så lägger de ägg. Jonathan vill ha grisar och får, alla grannar har hästar och ja, det verkar liksom ingå i livet på landet att man ska rusa in efter kikaren när en havsörn syns på himlen eller nyfiket kika ut på småfåglarna i fågelmataren. Helt ärligt, jag kunde inte bry mig mindre om alla dessa varelser som existerar parallellt med mig men har mycket lite med mig att göra.
Odling. Det är ju faktiskt oroande på riktigt med tanke på våra idéer om självhushållning. Jag är himla sugen på att tillaga och äta saker vi själva har odlat, tycker alltid det är härligt med hemodlat när vi får av mamma eller svärmor. Men jag har aldrig känt nåt intresse av att odla själv, tittar bara förstrött i odlarböckerna, och när jag tänker på vårt växthus tänker jag på hur jag ska inreda och hur jag ska sitta där och dricka te under ljusa vårkvällar när det är för kallt ute, inte på vad vi ska odla där. Kanske förändras detta med tiden…
Hantverk. Jag är verkligen en väldigt otålig person, inte ohändig kanske men helt olärd. Man måste liksom gilla att snickra om man har ett hus, sägs det. Och jag kommer ju bli tvungen att lära mig en del. Till exempel måste ju alla fönster renoveras… Taket läggas om… Väggar tapetseras, golv slipas.
Som tur är gillar Jonathan allt detta. Jag gillar att inreda huset, att slita i skogen och med veden, att elda i vedpannan, att vara i naturen och att slappa framför brasan. Kanske kompletterar vi varandra rätt bra då.
När jag och Ines var bortresta löste Jonathan situationen med den flaxande presenningen på ladutaket genom att spänna ett snöre över den. Denna anordning – någon slags hemgjord harpun – använde han för att få snöret över taket:
Hur kom du på idén?
– Det kändes bara helt naturligt med en harpun. Eller egentligen är det kanske snarare ett armborst. Eller en kombination.
Vad byggde du den av?
– En lång regel som låg och skräpade, en skena till en elfahylla och en enorm gummisnodd som jag inte riktigt vet vad det är för något. Pilen var en halv gardinstång.
Är det inte mer en slangbella då?
– Jo kanske.
Vad sa Sixten?
– Han tyckte det var festligt. Hans jobb var att hålla utkik så inte Runar kom gående på andra sidan ladan och blev träffad av pilen.
Hur gick det till när du sköt över pilen?
– De två första försöken misslyckades för att gummisnodden snodde ihop sig med snöret, men sen flög den över med marginal. (Jonathan vill gärna understryka att det inte var tur utan intelligens som gjorde att pilen flög över, han modifierade konstruktionen lite inför tredje försöket, men jag fattade inte hur så jag skiter i det)
Vad ska du göra med harpunen nu?
– Jag tror inte jag kommer att använda den mer. Jag kanske bygger om den till något annat. Om någon vill byta den mot en jättestor riskokare så går det bra! En sån kommer jag behöva.
Skulle du rekommendera andra som vill kasta ett snöre över ett hus att bygga en harpun?
– Ja! Det går nog fortare att kasta och kasta tills man lyckas, men det är roligare att bygga något.
Vi bestämde oss till slut för att skjuta på omläggningen av ladutaket till våren. Det snöblandade regnet i fredags gjorde att vi tänkte om. Nu har vi riggat allt, både byggställningen och alla säkerhetsanordningar, så det är bara att klättra upp och börja jobba när den första lärkan kommer och kvällarna blir långa och man ändå vill vara ute.
Men för att skydda takbjälkarna från ytterligare en vinter la vi på en pressening igår.
Vi rullade ut den och spände den enligt konstens alla regler…
Kämpade mot klockan, jobbade tills solen gick ner och dimman rullade in över ängarna…
Sen gick vi in och åt boeuf bourguignon gjord på Mysan, och riktigt myste över vårt dagsverke och över att slippa ha ladutaket hängande över oss… Vi började planera vinterns inneprojekt, vardagsrummet.
Men i natt började det blåsa och dåna i huset så mycket att Ines vaknade och blev rädd. Och i morse när jag gick ut för att hämta tidningen hörde jag ett våldsamt prasslande och smällande i mörkret bortifrån ladan. Fiasko! Titta bara:
Idag har vi äntligen varit uppe på ladutaket! Ställningen har stått där och hånat oss med sin närvaro i många veckor, men nu äntligen var det läge. Vi började med att kasta över en lina…
Till baksidan där säkerhetslinan gjordes fast i det här badkaret fullt med sten…
Sen klev jag i selen (ursäkta suddig bild, Jonathan knäppte med näsan för han orkade inte ta av sig vantarna)…
Och klättrade upp! Första kliven var rätt läskiga, men sen var det faktiskt mest kul och spännande. Häftigt att se sin omgivning ur ett nytt perspektiv.
Här syns Jonathans ängsliga lilla ansikte titta över kanten på taket. Nere till höger våra blivande trädgårdsland.
Längst bort syns Runars hus, framför det vårt vagnslider där vi har vedhanteringen just nu, och framför det vår lilla lada.
Idag har vi alltså riggat säkerhetsanordningarna, mätt storleken på taket och skaffat oss någon slags överblick. Vad som ska hända framöver har jag rätt vaga uppfattningar om måste jag säga – men tegelpannorna ska väck, delar av bjälklaget ska bytas och plåtskivorna ska på, så mycket vet jag. Om Jonahtan inte vågar gå upp så får jag väl lära mig snickra. Lika bra det egentligen.
Här ska vi upp alltså. Jag tänker – på riktigt – att vi inte bör börja med detta förrän vi har fixat livförsäkringar.
Två tredjedelar av ladan har plåttak, den sista tredjedelen läcker som ett såll, och det måste fixas innan vintern. Jag som är orealistiskt optimistisk har tänkt att det där ordnar vi på nån dag under den strålande höstsolen eller så. Men nu börjar jag undra. Bara att resa den här ställningen känns himla osäkert faktiskt.
Nedan är svärmor sedd från ovan. Och detta är alltså inte den fulla höjden – vi ska ytterligare en våning upp och sen vidare upp på taket.
Blir så glad när saker passar så bra som vår gamla spegel gjorde här.
