Kategori: Självhushållning

Alltså den här koresan som jag gav mig in på tillsammans med grannen och hennes kor för över ett år sedan. Vilken bumpy ride alltså! Vi kastas mellan hopp och förtvivlan om och om igen. Från början var tanken att vi tillsammans skulle starta ett litet gårdsmejeri, men det sket sig för att två av tre kor kastade, alltså fick missfall. Den ena dessutom flera gånger. Mållan däremot, hon tog sig direkt, och i maj föddels lille Hoppe.

Jag skulle mjölka Mållan, men istället blev hon jättesjuk och sinade totalt, och sen fick hon en mastit, alltså juverinflammation… Ja, det sket sig också, jag mjölkade i några veckor till och från och Mållan hade mycket tålamod med mig. Men till slut släppte jag det när Mållan började sina igen på grund av att hon inte åt ordentligt och hundra olika andra saker tillstötte.

Hur som helst! Nu i onsdags var det i alla fall dags att skilja på Mållan och Hoppe, och Mållan skulle sinläggas och dessutom få en pencillinkur mot en mastitbakterie som hon har kvar. Så Mållan (och Melissa, som ska slaktas pga blir inte dräktig och är lite knäpp) fick komma ner till oss, medan Hoppe går kvar med Linda uppe hos grannen. Mållan ska stanna hos oss och bli klippan i vår lilla besättning. Hon är snäll och lugn och stabil, frisk (faktiskt, i grunden är hon väldigt stark, hon har bara haft otur). Hon kommer uppfostra Frida och Flora till hyggliga och trygga kor. Och hon är dräktig och kalvar i juni – det blir den första kalven som föds på vår gård!

I alla fall, sinläggningen var det. Och pencillinkuren. Det är alltså fyra tuber vars innehåll ska sprutas in i spenkanalerna. Det känns väldigt svårt och jobbigt. Dessutom har stackars Mållan gått med spänt juver hela dagen och råmat alltmer desperat efter kalven för att få bli tömd. Jag har lidit med henne, det är fruktansvärt stressande och obehagligt att gå med spänt juver, det vet jag mycket väl.

Till slut behövde vi lätta på trycket. Och hon lät oss mjölka! Det trodde jag inte! Efter så lång tid, hon har egentligen bara mjölkats några veckor och det var flera månader sen. Men efter lite sparkande och hoppande stod hon alldeles stilla och slappnade av medan Jonathan mjölkade och jag kliade. Så nu har vi bestämt oss för att börja mjölka igen, istället för att sinlägga henne. Hurra för Mållan, mjölken och oss!

I helgen åkte jag och Jonathan till Dalarna för att hämta hem Frida och Flora. Det var mysigt att åka iväg bara vi två, skönt att vila ögonen på en annan (väldigt vacker) miljö och att hinna prata ordentligt i bilen. Vi sov på vandrarhem och på kvällen drack vi te vid en sjö vid ett berg.

Alltså visst är detta bilden som sammanfattar sommaren 2020? Hemester med vildmarksliv.

Men kanske inte så jättemycket vildmark ändå? Hihi.

På morgonen åkte vi till fäbodallen där våra kalvar bodde för att vara med vid morgonmjölkningen. Det var en ljum och solig morgon och det var bedövande vackert. Alltså gärdsgård, så otroligt fint! Skulle vilja ha det överallt här hemma istället för de fula eltrådarna.

Hjortron, check! Omogna dock.

På fäboden finns ingen el, inget rinnande vatten. Men det enda de känner att de saknar är ett kylskåp sa kobonden, särskilt under rötmånaden.

Dags att mjölka! Här stod korna på rad och väntade. Jag fick mjölka den snällaste kossan, och det gick bra. Väldigt mysigt att luta huvudet mot kossans lena mage och andas in doften av varm mjölk. Det är inte riktigt såhär aslappnat när jag mjölkar Mållan – jag står på huk för att kunna kliva undan om det behövs, och håller alltid koll så hon inte sparkas.

Dags för korna att komma ut och gå upp i skogen.

Fjällnära kor är vana att gå på magert bete och leta ätbara växter. Här vandrar de stigen upp i skogen. Vi följde med upp och stannade sen till i en glänta.

Korna kom och ville bli kliade. De här korna var väldigt tama och keliga och lugna. Precis som Frida och Flora ska bli! Vi satt kvar och var tråkiga, efter en stund tröttnade korna och vandrade vidare utan oss. Vid sextiden på kvällen kommer de hem för kvällsmjölkningen.

Vacker utsikt häruppe!

När vi kom hem separerade vi mjölken – grädden i en hink och skummjölken, som serveras kalvarna, i en annan. Kolla separatorn, så häftig grej! En sån skulle man ha. Här står jag och försöker fiska upp grädden ur mjölkkannorna med ett litet matskedsmått…

Man häller i mjölken däruppe, vevar på veven och så kommer grädden och skummjölken ut ur varsin pip.

Ja det var väl det – sen lastade vi Frida och Flora i transporten och körde den långa långa vägen hem. Imorgon får ni träffa dem!

Igår kväll satt jag uppe sent och gjorde yoghurt – jag väntade på att mjölken som jag värmt till 83 grader skulle svalna till rätt temperatur (ungefär 40) för att smittas med lite av förra satsens yoghurt.

(Ojoj, bilderna från min diskbänk blir så… diskbänksrealistiska…)

Varm mjölk doftar så gott! Jag skulle aldrig få för mig att dricka varm mjölk (inte kall heller, bara sådär rätt upp och ner ur ett glas), men doften! Den är varm, mjuk, lugn, snäll och trygg. Det måste ju vara något nedärvt eller tidigt inlärt att jag tycker det.

Och mjölken har ju betytt överlevnad för generationer av människor. Förr reste bönderna många mil för att hämta en idisslingsboll från en ko i en annan by, när deras egen ko var sjuk i magen. Man gjorde allt för att rädda henne för att hon var så värdefull.

Jag mjölkar ju inte så mycket nu, en dryg liter om dagen blir det. Jag vill gärna få upp Mållans produktion lite mer, vi får se hur det går. Hon var ju helt sinad ett tag när hon var sjuk, så att det nu räcker både till kalven och oss är ju fantastiskt.

Det blir inte mycket grädde på den mjölken jag får, kanske en knapp deciliter om dagen, så det blir inget smör just nu. Om jag samlar så hinner den äldsta grädden bli för gammal innan jag fått tillräckligt för en smörkärning. Men yoghurten blev en hit! Jag smaksatte den med vanilj och lite socker och den gick hem hos alla i familjen. I den nya satsen ska jag spara lite naturell åt mig själv – jag vill att yoghurt ska vara fet och så syrlig så tungan krullar sig.

Hurra igen för egna mejeriprodukter! En stor och viktig pusselbit för självhushållaren.

Det finns inget som är så djupt tillfredsställande för mig som att göra min egen mat. Jag hade ingen aning om att jag kände såhär förrän vi flyttade hit – jag hade knappt picklat en rödlök ens innan jag började odla, sylta och safta. Och nu gör vi ju vårt eget kött och allt som man kan göra med kött!

Igår invigde vi vår nya skärmaskin som jag köpte på Blocket härom dagen. Den var fantastisk! Stor och stark och robust. Vi skivade all vår finfina rökta skina till smörgåspålägg.

Och bacon – har ni sett så vacker bacon förut? Jag älskar bacon. Det är det enda köttet jag skulle sakna om jag blev vegetarian.

Vi vacuumförpackade bacon- och skinkskivorna och fryste in i lagoma förpackningar, så underbart att gå till frysboxen istället för att åka till Ica!

Jag har också tappat upp flädersaften och satt en ny laddning. Och gjort jordgubbssylt. Och det bästa av allt:

Mjölkat åtta deciliter! Äntligen! Mållan stod still och sparkade nästan inte alls, och Hoppe diade samtidigt på andra sidan. Jag hade kunnat få mer om jag hade envisats, men jag vill inte pusha det om man säger så.

Snart: smör, grädde, mjölk, yoghurt, ost…

Det är inte lätt att mjölka in en ko när kalven är drygt en månad gammal. Men Mållan blev ju sjuk så jag var tvungen att sluta mjölka efter bara några dagar. Nu är hon frisk och jag håller på att försöka sätta igång igen. Mållan är måttligt samarbetsvillig, hon sparkar mig inte direkt men kliver undan och sätter fram benet så att jag inte kommer åt.

Vi provade om det gick bättre om Jonathan mjölkade – han är mer bestämd och liksom cool med djuren, och inte lika rädd att få en spark i skallen. Men det gjorde det inte! Det kändes på något konstigt sätt bra att det gick sämre för honom än för mig – då har jag ändå lyckats bygga upp något förtroende under det här året jag har jobbat med korna.

Strategin för mjölkningen ser just nu ut såhär: kon och kalven går i hagen där de blir plågade av flugor och bromsar. De vill hemskt gärna komma in i stallet där de åtminstone inte blir bromsbitna. Så på morgonen står Mållan utanför dörren och vill in. Jag tar in dem vid tio – Mållan går rätt fram till sin plats och äter lite kornkross och väntar på att bli fastsatt. Hoppe avvaktar, strosar lite utanför, låtsas att han hittar något intressant att nosa på precis utanför dörren, skuttar iväg några meter men tittar sedan fram bakom dörren som tjuren Ferdinand. Efter någon minut har även han gått in. Jag sätter fast honom på hans plats bredvid mamma och stänger dörren. Härinne står (eller ligger) de hela dagen och är märkligt nöjda med det – det känns trist att sätta fast dem, men de vill alltså vara här och verkar inte ett dugg besvärade av att sitta fast.
Vid 17-tiden släpper jag Hoppe och hoppas att han ska dia på Mållans vänstra sida (för att hon ska släppa ner mjölken), medan jag mjölkar den högra. Hittills har Hoppe inte varit hungrig utan mer intresserad av att gå omkring och gnaga på väggarna och såna saker. Och jag har som mest lyckats mjölka ur två deciliter medan Mållan äter kornkross. Men skam den som ger sig ju! Jag är glad att hon låter mig mjölka henne alls efter såhär lång tid, och för varje dag befäster vi rutinen mer och mer. Idag får de stå till 18, hoppas Hoppe hinner bli hungrig tills dess. Kalvar diar bara två gånger per dygn.

I kylen står flaskan med den ihopskrapade mjölken sedan tre dagar. Fint ändå, fast det är lite. Tror det blir pankisar till lunch idag, på egna ägg och egen mjölk, och med egen jordgubbssylt. Hurra för det lilla!