Kategori: Skryt

Jag har inte ens tänkt på att vi är mitt inne i oxveckorna, förrän någon nämnde det på facebook. I vanliga fall är de här veckorna den värsta tiden på året för mig – såå trött på vinter, såå långt till vår, bara att dra upp axlarna mot öronen, luta sig framåt och kämpa!

Men i år – jag är pigg! Kan det bero på att jag är ute i friska luften varje dag, jobbar med kroppen mycket (eller mer än jag är van vid i alla fall), att det är riktig vinter här på landet och att jag bor på en plats som jag älskar?

Och förstås att jag jobbar hemifrån för det mesta och inte behöver kasta mig iväg på morgnarna eller stressa till fritids på eftermiddagen.

Hm!

Kanske är det bara för en stockholmare som det här är spektakulärt, men då och då slår det  mig hur mycket vi faktiskt äger. Jag gick förbi det här huset härom dan, det är inrett som ett litet stall och står intill den stora ladan, och slogs av att jag knappt varit inne i det. Jaa just det, det äger vi också liksom. Jag kikade in, därinne stod en skottkärra och lite redskap – dem äger vi också.

Det här låter snudd på korkat inser jag, men betänk att fram tills helt nyligen ägde vi ingenting. Sen köpte vi en bil. Sen köpte vi vår lägenhet. Och så allt det här helt plötsligt!

Idag läste jag på Blondinbellas blogg om hennes framgångsrika kompis som redan vid 25 års ålder kunde köpa sin drömbil.

Den här tjejen jobbar och sliter som ett as för att ha råd att köpa en fet bil (som inte verkar lämpad för Stockholmstrafiken direkt, men hon kanske är ute i the outback med den ibland). För henne är det status och bekräftelse och ett kvitto på framgång med en najs bil.

För mig är det precis tvärtom! Jag vill ju slippa jobba arslet av mig och fattar inte alls vad jag skulle ha den där bilen till. Snarare skulle jag väl skämmas att glida runt i ett sånt skrytåk.

Tills jag läste Underbara Claras inlägg om arbete och livsval (eller såg henne i De obekväma) funderade jag över om det var så att jag bara var lat – men jag har insett att jag bara inte är så intresserad av den typen av bekräftelse man får genom att jobba jättemycket och vara duktig. Det är liksom andra saker som känns viktiga.

Jag är förstås inte befriad från statusjakten bara för att jag inte vill ha monsterbilen.
Den tar sig bara andra uttryck i mitt fall – kanske är det ekologisk mat eller vad vet jag, surdeg? Second hand? Hela grejen med downshifting är ju ett medelklassprivilegium som signalerar status på ett sätt.

Men hur som helst är min statusjakt sundare än din, Blondinbella!