Vi slet så med att lägga om ladutaket för några år sen, det känns som att vi höll på hur länge som helst och bar ner tegel och skruvade upp plåtar. Jag gjorde jobbet på taket eftersom Jonathan är höjdrädd. Och tja, vad ska jag säga, det var första gången för mig och det blev inte perfekt. Någon nockpåt har väl flaxat iväg, även om det mesta verkar sitta fast.
Halva taket hade redan plåt så den gjorde vi inget med. Men nu har spikarna i den gamla plåten börjat släppa, när det blåser så lyfter taket som ett sabla segel.
Så igår reste vi byggställningen igen och jag klättrade upp.
Jag är egentligen inte höjdrädd, men det här är faktiskt lite läskigt även för mig. Det är högre än det ser ut – varje våning i byggställningen är två meter. Jag märker när jag klättrat ner efter ett par timmar att jag är helt slut, förmodligen för att jag spänner mig hela tiden.
Det är hur som helst värre för Jonathan. Här står han och försöker knyta fast en plankbit som jag behöver i ett snöre, utan att titta för att han inte vågar rikta blicken uppåt.
Utsikten är i alla fall fin! Det är väldigt härligt att ta en liten paus och sitta och glo på allt ur en ny vinkel. Närmast till vänster syns grishagen och grisarna, på andra sidan uppfarten vårt trädgårdsland.
Åt andra hållet ser man fårens vinterhage (och fåren – men man ser skuggorna mer än själva fåren).
Jag tröttnade igår när jag för andra gången tappade ner biten till skruvdragaren. Så nu ska jag ut och ta itu med resten, bara det slutar snöa…