Såå mycket jobb den här veckan. Imorse lämnade jag barnen hos farmor och farfar, nu är det bara att köra ända in i kaklet så att jag kan ta semester på fredag. Måste lämna en text om dagen om min tidsplan ska hålla.
Sista veckan innan semestern är den kämpigaste på året tycker jag.
Alltid så himla mycket att göra, fakturor ska skickas, och så bokföringen…
Men det är ju bara att bita i det sura äpplet. Ingen annan gör ju jobbet åt en.
En annan sak jag ofta tänker på är hur de slet förr. Herrejävlar vad de slet! Bara att hålla värmen var ju ett jätteprojekt. Vi beställer hem ett sånt här lass och lutar oss tillbaka (ej sant, det är ett helvete att kapa och klyva allt detta, men ändå ingenting i jämförelse med förr). Och idag, när vi låg på knä i leran i hällregnet och satte potatis, då tänkte jag på hur de slet med potatisen förr. Säkert var de dyblöta för funktionskläder var ju inte uppfunna. Och så frös de. Och när de kom in hade elden slocknat så det var svinkallt.
Vi gick in i vårt uppvärmda hus, tog en varm dusch och sjönk ner i tv-soffan. Jag tänker nästan varje dag på det här nuförtin – eller i alla fall när det regnar – och känner mig tacksam över all lyx vi har.
Jag ska tapetsera om lilla toan. Tar väl någon timme – eller okej kanske två, eftersom jag behöver plocka ut lite grejer först och sen sätta upp en hylla.
Jag börjar med att slita ut den fula kommoden under handfatet. Just det, det är såklart hål i väggen där skruvarna satt. Och där alla andra skruvar sitter, till exepmpel bakom toarullehållaren och handdukskrokarna. Spacklar.
Sen är det några konstiga skarvar, som lister som sitter på väggarna. De bänder jag bara bort och spacklar lite tänkte jag. Men de gick inte att bända loss med mindre än att väggarna rasade in. Försöker spackla över dem för att liksom skapa längre åsar istället för de bulliga listerna.
Sen inser jag att jag måste stänga av vattnet för att skruva loss handfatet och liksom lyfta ut alla rör litegrann från väggen så att jag kan kila ner tapeten där bakom.
Och sen torkar inte det jävla spacklet så att jag kan sätta igång att tapetsera nån gång (jaja, jag ska sandpappra också.)
Jag trodde på riktigt att det här skulle vara klart till lunch, så att jag kunde jobba lite på eftermiddagen innan Morris kommer.
Vems fel är detta? Varför fattar jag inte att själva förarbetet tar flera timmar, även om tapetserandet bara tar en (eller gör det ens det?)?
Det är Martin Timells fel. Sedan mina tidiga tonår har jag sett honom så många gånger tapetsera ett rum eller bygga en veranda eller slipa ett golv på några få minuter. ”Det här tar några timmar” säger han kanske, men sen gör han ändå hela jobbet – upp med en våd – upp med nästa – reklampaus – färdigt! På ett kick. Även om jag intellektuellt fattar att det inte går så fort så har jag ändå präglats att tro det genom enveten, långvarig indoktrinering.
Eller så handlar det om att jag väldigt sällan utför den här typen av arbete, inte är händig och egentligen inte någonsin har en realistisk uppfattning om hur jobbigt eller tidskrävande saker och ting är.
Nu när jag tänker på saken så minns jag ett annat tillfälle då jag skulle tapetsera en klädkammare i vår lägenhet i Kärrtorp. De andra var på landet, jag ringde min kompis Linda för lite sällskap. Hon kom över vid åtta-niotiden på kvällen, vi hällde upp varsitt glas vitt, och så tänkte jag att hon skulle sitta på en pall utanför klädkammaren och snacka skit med mig i någon timme tills det var klart.
Minns den sista hetsiga timmen när tapetklistret nästan var slut, vi stod dubbelvikta över de sista våderna på golvet och försökte hitta rätt ställe i mönstret medan det började ljusna utanför fönstret. Slöa rakblad, tapeter som löstes upp och rynkades ihop under våra fingrar.
Men den här gången har jag ju lite rutin i alla fall. Och easy up-tapeter.
Det är otroligt lyxigt att vara gift med en så extremt arbetsam person som Jonathan. Jag är inte heller någon latmask, och vill vi göra något så genomför vi det. Jag älskar förändringar generellt, så jag gillar att det händer saker.
Men det är faktiskt också lite jobbigt, om jag får säga så.
Härom dan köpte vi ju ett gäng höns, och vi bestämde att vi skulle vänta drygt två veckor med att hämta hem dem, så att vi skulle hinna bygga hönshus och hönsgård först. Den här helgen var det kalas, sen förbereda och planera lite under veckan och så bygga nästa helg, tänkte jag.
Men inte Jonathan. Han tänkte såhär: jag bygger varje vaken stund då jag inte absolut måste göra något annat, tills hönshuset är klart. Och så gör han det. Han börjar efter middagen samma dag som vi har varit i stan hela dagen och kommer hem helt utsjasade på kvällskvisten. Han fortsätter hela nästa dag och kväll. Sen är det kalas och då tänker han att han kanske hinner bygga lite medan gästerna ändå äter sin grillade korv i trädgården. Sen åker gästerna hem, vi äter middag och lägger barnen och jag laddar för att sitta framför brasan en stund, måla naglarna, läsa lite i boken jag fick i födelsedagspresent, kanske kolla på House of cards och sen gå och lägga mig.
Men Jonathan laddar för att gå ut i mörkret och skura ur hönshuset.
Det är inte så att han blir arg på mig och tycker att jag är lat. Och jag kan ju inte bli arg för att han sliter, även om det känns lite sådär att jag målar naglarna medan han städar hönshuset.
Men om jag får gnälla lite lite så tycker jag ändå det vore härligt om han också kunde njuta av att ligga i soffan med mig ibland, istället för att bli stressad för att han inte använder sin vakna tid tillräckligt effektivt.
Detta är vad som hände igår när vi gav alvedon till två havsjuka barn på återhämtning från influensa:
De började städa.
Noggrant. Även på undersidan av bordet.
En tur till återvinningen på det var precis lagom ansträngande.
Och idag är febern helt borta och de grälar som aldrig förr. Jag ska sota, elda, ta upp ved och städa. Och jobba. Håhåjaja.
Apropå ved så har vi fått köpa ett lass till som kommer på onsdag – den går verkligen åt i rasande fart! Jag tror att vi redan närmar oss den volym som förra ägaren menade var årskonsumtionen. Antingen ljög han eller så är vi bortskämda stockholmare som inte accepterar mindre än 18 grader inomhus.
Idag var planen att vi skulle kapa, klyva och ta in lite ved på förmiddagen, Ines skulle ha en kompis här, mamma skulle titta förbi på en fika på väg hem från landet, och i övrigt skulle jag jobba hela dan.
Men traktorn som skulle ta veden startade inte – och det kan man inte förvänta sig av en dieseltraktor mitt i vintern sa Runar när han kom förbi – och fyrhjulingen kan inte köra i den djupa snön. Så vi började släpa ved på en presenning. Och det har vi fortsatt med hela dagen.
Och jag känner mig mycket omotiverad att påbörja min andra arbetsdag efter ett dagsverke med veden. Livet på landet va.
Jag skäms inte ens över det. Jag älskar att storhandla. Jag älskar att åka finlandsfärja och gå på Gröna lund med barnen. Jag älskar att ha fredagsmys. Jag älskar att åka till Ikea. Jag älskar att köra Volvo v70. Jag älskar att ingå i en familj.
Villa-volvo-vovve, fnös jag föraktfullt när jag var tonåring, fast jag älskade det redan då, i smyg.
Naturligtvis kan denna normvurm härledas till min barndom. Den var på många sätt fin och bra, det är inte så jag menar, men jag ville liksom att det skulle vara lite mer som hos min kompis Anneli; hon hade en mamma, en pappa, en katt, och så hade hon rosa heltäckningsmatta. De åt korv till middag och drack mjölk. På sommaren åkte de till Mallorca som de kallade för Mallis och Anneli var med i Bamseklubben eller vad det hette.
Jag vill beskriva två typiska scener ur min barndom som jag tror formade min längtan efter svenssonlivet:
Scen 1. Vi är på väg ut i skärgården på semester. Det är jag, mamma, min lillasyster och min lillebror. Och en kanin. Och ett marsvin. Och vi har inga resväskor direkt – jo en har vi, som inte har något spänne, men väl ett morgonrocksskärp surrat runt sig. Utöver den har vi våra saker packade i pappkassar. Vi måste byta båt två gånger, och springer fram och tillbaka på kajen och flyttar hela packningen från en plats till en annan. Vi räknar allt för att vara säkra på att vi inte missat något. Vi har 18 olika lösa föremål. ”18 kolli”, säger mamma.
Scen 2. Vi handlar mat på landet. För att komma till affären cyklar vi fem kilometer längs en 70-väg (samma 70-väg som vi nu kör varje dag, och jag får hjärtslag varje gång jag möter en cyklist, det är helt enkelt livsfarligt att cykla där). Mamma cyklar framför mig med en läskback på pakethållaren och en tung matkasse i cykelkorgen. En annan kasse hänger på ena sidan av styret. Hon styr med en hand, den andra handen håller hon rakt utsträckt från kroppen, i den håller hon en klotgrill.
Jag vill absolut inte klaga – det var ofta äventyrligt, jag lärde mig att inte vara rädd för lite besvär, och mamma lärde oss att vad som helst är möjligt (och hon är ju också orsaken till att jag hamnar i såna här situationer titt som tätt).
Och troligen är det dessa upplevelser som gör att jag myser och njuter varje gång jag åker i min varma torra bil genom snöovädret…
Handlar riktigt fiffigt och effektivt – storpack, två för en – och lastar in allt i bakluckan.
Ja – både korv och mjölk.
På fritids har barnen ritat vad de gjorde i helgen.
Fredrik har spelat tv-spel…
Hugo kollade på Fångarna på fortet…
Tindra åkte skridskor…
Detta är vad Ines gjorde:
Soluppgången i tio minusgrader efter ett snödygn är ju helt magisk! Inte lika magiskt att försöka gräva fram bilen, så det struntade jag i och jobbade hemma istället.
Jag har skottat en gång till vedboden, en till komposten, en till soptunnan, en till brevlådan, en till parkeringsplatsen. Kom ihåg i mars att jag sa i januari att det är kul att skotta – man får bra träning samtidigt som man liksom leker i snön. Ungefär.
Det är så mysigt att gå och kika in genom fönstren när det börjar mörkna. Allt ser så annorlunda ut utifrån.
Idag har vi jobbat på med veden ända tills det var så mörkt att vi knappt såg vad vi gjorde. Sen har vi ätit köttbullar och kollat på Harry Potter med våra underbara sommargrannar som äntligen är här för övernattning – en tillställning som barnen har peppat och preppat för sen i somras.
Vi har verkligen haft tur med barnen i byn – sommargrannarna som alltså är helt underbara, och i huset intill bor barnens skolkompisar som de också leker mycket med. Vi budade på ett annat hus innan vi köpte det här, och det låg i en by med bara pensionärer. Ren tur att barnen har en massa lekkompisar inom räckhåll, det är man inte bortskämd med på landet.