Tydligen kan jag sluta oroa mig inför pensionen – vi sitter på en enorm rikedom! Kolla bara vad som dykt upp i mina flöden på senaste tiden:
Nämen allvarligt, nu tycker jag att den här hipstertrenden blivit väl löjlig. 750 kronor för en kasse brännässlor? Det finns verkligen överallt, inklusive bakgårdarna och parkerna på Söder.
En tjej jag pratade med på lamningskursen berättade att hon sett en annons om att man kunde ”adoptera” ett lamm – för 500 kronor fick man ge lammet ett namn, och så fick man regelbundet bilder på lammet och fick se hur det växte.
Detta ger upphov till några nya affärsidéer:
+ Självplock på brännässlor, maskrosor, kirskål
+ Blir fadder åt en pinne i vår skog
+ Kom och hugg ved, träna som förr för 100 kr i timmen
Jag brukar ofta säga att jag skulle vilja leva av det vi kan göra på vår gård. Men vill jag verkligen det? Sanningen är att det krävs enormt mycket jobb. Jag vill mest gå runt och klappa får, plocka svamp och blogga, ungefär. Och det är väl det jag gör – och det tjänar jag exakt inga pengar alls på, så därför måste jag också jobba med annat.
Folk (som inte själva bor på landet) vill ofta ge tips på saker de tycker att vi borde kunna leva på (och missförstå mig inte nu, det här är inte ett gnäll – jag hade kunnat säga exakt samma saker för fyra år sen):
Ullen i trädgårdsgången, förevigad tillsammans med komihåglappen för vitlöken jag satte.
+ Ni kan väl sälja ullen från fåren! De flesta av våra får är ju av en köttras, så deras ull är helt värdelös faktiskt. Just nu täcker vi gångarna i trädgårdslanden med den. Gotlandsfåren har mycket finare päls, vet inte om man kan sälja ullen, men definitivt fårskinnen! Hur som helst, i år kommer fåren inbringa några tusenlappar, kanske sammanlagt 3000 gissar jag, för kött och skinn. Det är de första pengarna vi tjänar på fåren, och det är en bråkdel av alla pengar vi har lagt på utrustning, klippning, veterinärkostnader och foder sen vi skaffade dem. För att inte tala om all arbetstid vi lagt! På sikt kommer fåren nog kunna gå med vinst (även om vi skulle behöva runt 300 tackor för att kunna försörja oss som fårbönder och det kommer nog inte hända), men än så länge får vi se dem som en hobby – det vill säga något man lägger pengar på för att det är kul.
+ Ni kan väl ha en gårdsbutik och sälja grönsaker!
Vi odlar ganska mycket ändå, men absolut inte så att det blir något överskott. Vi vill ju bli så självförsörjande som möjligt här på gården, så vi fryser in och lägger på burk för att ha under vintern. Men visst, under tre-fyra vckor på sommaren skulle vi kunna sälja massor av squash! Det enda vi alltid får för mycket av. Det skulle ge några hundralappar.
+ Du har ju din loppis!
Ja, och det är jättekul! Den inbringar några hundringar – fast ibland bara några tior – varje gång jag har den öppen, och det är bara under sommarveckorna. Jag har låga priser för jag tycker det är kul med högre omsättning, men en loppis kan man verkligen inte tjäna pengar på. Om jag var lite mer om mig och kring mig och samlade på mig fina grejer och sålde på Tradera skulle jag nog kunna tjäna lite deg i och för sig!
+ Ni kan väl sälja honung på Bondens marknad!
Ja, det är faktiskt en bra idé. Det kräver inte så mycket att ha bin, och honung har högt kilopris. Men i år fick vi inte så mycket honung, vi behåller ju en del och ger bort en del i present, så säg att vi säljer hälften, då får vi in ungefär 2000 spänn. Det är nog lite mindre än vad vi har lagt på utrustning och biodlarkurs (och allt himla socker som vi matar bina med inför vintern!). Men jo, på sikt kan man nog tjäna in en halvtid på biodlingen ungefär! Men det är Jonathan som sköter bina för det mesta, så i rättvisans namn borde i så fall han få gå ner i arbetstid och njuta av gårdslivet.
Det är ju inte så att det här är dåliga idéer egentligen, bara att allt måste skalas upp så enormt för att ge någon avkastning, det är det folk inte ser. Dessutom är vi fortfarande i uppstartsfasen, det vill säga investeringsfasen, i alla dessa projekt. Så lååångt kvar. Men man kan ju fortfarande fantisera!
Innan jag börjar måste jag lägga in några brasklappar: faktiskt har jag ett väldigt, väldigt roligt jobb – sällan gör jag något som jag inte är genuint intresserad av. Och jag inser att det är barnsligt och bortskämt att känna såhär. Men, here it goes:
Jag vill verkligen inte jobba mer.
Inte så att jag vill lägga mig i soffan och kolla på tv. Jag vill använda min kropp till att odla saker och bygga saker och föda upp saker. Jag vill att jag och Jonathan ska jobba sida vid sida här på gården med saker som känns viktiga och meningsfulla för oss. Jag vill vara i naturen varje dag, jag vill producera all mat som vi ska äta och tillverka allt som vi behöver (nästan). Jag vill ha tid att vara med min familj, finnas tillgänglig för mina barn, prata med dem och verkligen hinna lyssna.
Igår när vi var ute och stängslade fårens sommarhage, och barnen och hunden var med, och jag skruvade i isolatorer i stängselstolpar, då kände jag att det bara inte skulle gå att sätta sig vid skrivbordet igen (den tanken kommer ofta när jag skruvar isolatorer av någon anledning. Det är väl tillräckligt kravlös syssla för att inte ge ångest, samtidigt som det ger ett tillfredsställande väl synligt resutlat).
Förr fnyste jag alltid när folk sa saker som ”jag skulle aldrig kunna sitta vid ett skrivbord hela dagarna”. Tänkte att de helt enkelt var lite korkade. Men nu förstår jag vad de menar! Tillfredsställelsen när vi är klara med veden för hela året eller har stängslat klart en hage och kan släppa på fåren, den är så enormt mycket större och skönare än tillfredsställelsen att lämna en färdigskriven artikel.
Det är liksom inte riktigt okej att känna såhär. Jag är uppfostrad med att man ska vilja arbeta, att det är viktigt att bidra, att det ger en känsla av meningsfullhet och delaktighet, av att vara behövd och höra till. Min mamma är inte en karriärist direkt, men hon har lärt oss att jobbet är något kul, inte ett nödvändigt ont.
Men jag vill bara slippa, jag vill vara ifred. Jag vill bygga upp vårt eget lilla liv härute, oberoende av allt annat. Odla vår egen mat, föda upp får som ger kött och ull (jösses, snart går jag klädd i hemstickat växtfärgat från topp till tå), ordna egen el…
Jag har inget samhällsomstörtande politiskt budskap. Även om jag generellt tror att folk skulle må bättre av att jobba mindre, så är jag inte egentligen motståndare till samhällsmodellen att folk förvärvsarbetar, betalar skatt och har gemensam välfärd.
Bara det att jag själv inte vill jobba mer tack.
Meeen nu ska jag fortsätta skrivbordsjobba så kanske jag hinner ut för att stängsla färdigt i hagen i eftermiddag.
Hejhej! Det har inte hänt något eller så, bara det att… jag hade lite bloggtorka, och ju längre jag väntar med att blogga desto mer smashing behöver det första inlägget vara, tänker jag. Men här kommer en helt vanlig vardagsbetraktelse. Det är väl bättre än ingenting, eller?
Idag snöar och blåser det. Riktigt vidrigt. Det har varit vår i två veckor nu så man glömmer att det faktiskt fortfarande bara är februari. Jag tänder ljus. Det knäpper och sprakar från vedspisen och vinden viner i murstocken och river i vårt stackars hus.
Det här blir vår tredje vår på gården. Jag tänker på allt vi har lärt oss sen vi flyttade hit och saker vi gjorde i början…
Som till exempel att helt planlöst plöja upp en halv åker där vi tänkte odla – jag körde traktorn och Jonathan gick med plogen. Det var kul. Grannarna körde förbi och gjorde tummen upp och undrade nog vad tusan vi sysslade med. Vi odlade i ungefär en tredjedel av det vi plöjt… Nu skulle vi kanske fundera först på vad vi skulle odla och hur mycket plats vi behövde.
Eller när vi kämpade i veckor för att rädda livet på Mumin som hade hål i huvudet efter ett slagsmål om ett ruvningsrede – hade det hänt idag hade vi bara nackat henne. Vi har blivit mer praktiska och mindre sentimentala.
Jag har blivit mycket mer händig. Det är en skön känsla att inse att det inte är så övermäktigt svårt att skruva ihop något eller såga av något. Jag hatar att göra saker jag är dålig på, men efteråt känns det så gött att lyckas med något som tidigare känts omöjligt.
Vi är ju fortfarande rookies på hela bondegrejen. Jag kollar avundsjukt på Mandelmanns gård – deras liv är min målbild – men de har ju bott i 20 år på sin gård! Vår gård är vårt livsprojekt – varje år lyckas vi bra med några grejer och gör några grejer som vi kan skratta åt nästa år!
Säg höbärgning till en som inte bor på landet, och hen ser det här framför sig.
Medan en bonde kanske ser något sånt här:
Men vi månskensbönder gör såhär när vi tar in höet:
Jordbruksmaskiner är svindyrt – alltså riktigt dyrt – och inget som lönar sig för oss att köpa in. Vi har en gammal skruttig traktor från 1961 som just nu krånglar mer än lovligt, och en skev slåtterbalk som inte heller är något vidare, och det tar enormt lång tid att slå våra ängar med dem. Men vi skulle aldrig räkna hem kostnaden att investera i nyare maskiner. Det här året har en granne slagit en del och gjort höbalar åt oss, vi får se hur vi gör nästa år. Hoppas vi har många får som kan käka så vi slipper slå, sen köper vi hö av någon annan kanske. Hur som helst var det mysigt att ta in höet med fyrhjulingen och släpkärran till bilen, barnen och hunden fick åka hölass och nu är logen full så fåren klarar vintern.
Bilderna är från förrförra helgen, när Morris pappa och hans familj var på besök. Det blev det perfekta sista sommarhelgen, vi gick i t-shirt och shorts, badade, grillade och åt ute. Nu är faktiskt hösten här, och det är bra!
Idag jobbr jag i Stockholm. Tog bussen in i morse, gjorde en telefonintervju under ett träd i Lill-Jansskogen och tog tuben till mina gamla hoods i söderort. Just nu sitter jag på Lilla Bagis, hipsterfiket i Bagis, och väntar på mitt lunchsällskap. Ska hem till en tjej i närheten och göra reportage i eftermiddag. Fastän jag inte ångrar ett endaste dugg att vi flyttade så känns det ändå vemodigt att åka tunnelbana genom smina gamla hemkvarter – se parken där Ines som treåring gungade högt och sjöng Åååh tjejer, torget där vi handlade och barnen cyklade runt runt, gångvägen där vi släpat matkassar och dragit barnvagnar. Men det är ren nostalgi alltså, jag längtar inte tillbaka egentligen. Älskar vårt liv som det är nu.
Här i Bagis är det trendigt på ett skönt sätt; folk är snygga och avslappnade och coola. Ett barn heter Ingegerd. Jag har sett flera kvinnor i min egen ålder som låtit det grå växa ut. Apropå det så är jag nu riktigt grå här och där – dagen till ära har jag kammat fram min gråaste sida:
Känner mig fin och icke-förtryckt! Och lycklig för att solen skiner och det är långhelg.
Okej, här kommer ännu en korkad iakttagelse om livet på landet; vi har så nära till naturen! Det är verkligen skönt att bara kliva ut genom dörren och liksom vara mitt i skogen, (såklart, vi bor alltså på landet). I Stockholm bodde vi också precis vid skogen faktiskt, men på något sätt var steget ändå längre till en skogsutflykt, det krävde planering och förberedelser på nåt vis.
Härom dan bestämde vi oss för att skita i att det var nollgradigt och slask, när solen tittade fram några minuter gick vi ut och grillade korv.
Självförsörjande på korvbröd!
En fin stund i en annars rättså pissig årstid – det kan ju vara så underbart såhär års med sol och snö och minusgrader – varför är det nollgradigt och mulet hela tiden?
Jag trodde att jag skulle bli solbränd (vintertid väderbiten) och vältränad av att flytta till landet och jobba med kroppen. Lite oklart vad jag skulle jobba med, men jag tänkte att det skulle slitas en hel del, lite diffust sådär.
Sanningen är att jag gått upp flera kilo sen vi flyttade hit, eftersom jag mest sitter still och äter mat eller åker bil.
Visst, vi sliter en del med veden och så, men all vardagsmotion från stan – promenera till och från olika ställen, cykla till jobbet, släpa tunga matkassar, gå i trappor – är ju borta.
Men med den enorma mängden snö vi har nu blir det ett träningspass att gå och hämta tidningen, skottningen är också träning, och Bodil kräver ju promenader i ur och skur. Så nu blir det nog ordning på den saken.
Idag tog jag en skidtur på några hundra meter vid lunch. Det var härligt! Men väldigt jobbigt att åka i djup, ospårad snö. Och det tog ett tag innan Bodil tröttnade på att tjafsa med skidorna och stavarna. Ser fram emot gnistrande vårvinterdagar, då ska jag susa fram med solen i ansiktet och vinden i ryggen, och Bodil ska springa bredvid!
När jag pluggade gick jag alltid till biblioteket eller något fik för att folk skulle se hur duktig jag var som pluggade. Jag kände mig som en sån där cool person i en film som var snygg i glasögon och satt och sög eftertänksamt på en penna med en stor uppslagen bok framför sig och antecknade intensivt då och då i ett block vid sidan av.
Fortfarande jobbar jag mycket bättre när folk ser mig (som om de brydde sig, de ba ”jaha, en till slapp södermänniska som sitter och facebookar på ett fik hela dagarna”), jag kan skriva en text på en timme som tar en förmiddag att värka fram när jag sitter hemma och degar.
Idag är jag alltså i Stockholm, har varit på Rosendal och gjort ett reportage, sitter nu på Söder och fikar och jobbar in public.
Rosendal alltså, vilket ställe! Och vilka otroligt omysiga bilder jag tog. Borde köpt lite julklappar när jag var där, men jag bli helt handlingsförlamad ibland av för mycket mys.
Bjuder också på en suddig selfie som jag inte ens märkte att jag tog på spårvagnen, när jag försökte peta ut en ögonfrans ur ögat genom att spegla mig i telefonens kamera (omöjligt).
Nåväl, nu ska jag skriva den där texten riktigt effektivt och sen kanske köpa ett par jeans.
Jag älskar såna här dagar! Älskar att gå hemifrån innan de andra vaknat och slippa allt morgonknök. Sitta på bussen och se dimmorna dra fram över ängarna i morgonsolen. Göra ett inspirerande reportage från en vävstuga:
Promenera längs Pontonjärgatan och titta upp mot mormors hus – där i fönstret högst upp till höger (i päronhuset alltså, det högra är ju äppelhuset) stod hon och vinkade så armen nästan gick ur led när vi kom eller gick genom parken.
Försökte fota hur vackert Stockholm är i höstsolen, men det är ju bara en massa bilar och bråte överallt.
Nu sitter jag och fikar second breakfast och jobbar lite.
Sen ska jag se om jag kan hitta en ny bok till barnen, och ikväll ska jag träffa en kompis och gå på konsert! Hoppas på att Morris hänger med mig ut till oss ikväll.
Tydligen kan jag sluta oroa mig inför pensionen – vi sitter på en enorm rikedom! Kolla bara vad som dykt upp i mina flöden på senaste tiden:
Eller när vi kämpade i veckor för att rädda livet på Mumin som hade hål i huvudet efter ett slagsmål om ett ruvningsrede – hade det hänt idag hade vi bara nackat henne. Vi har blivit mer praktiska och mindre sentimentala.
