Igår hade vi hela huset fullt med ungar – vi åkte och badade och sen lagade vi mat till alla. En sov över (i trädkojan! Tre av fyra barn verkar ha klarat hela natten därute, vi räknade med att de skulle komma intassande).
Även om jag gillar lugn och ro, ordning och att vara ensam, så går jag verkligen runt och myser när jag hör glada barn och känner att huset är fullt med liv. Jag gillar att ha gäster överlag, men framför allt gillar jag att barnens kompisar känner sig välkomna här. Vi säger nästan aldrig nej när barnen vill ta hem kompisar, vår familj är en sån där man alltid kan slänga fram en extra tallrik eller en sovmadrass, och helt ärligt är det ingen stor grej. Vet att många har ett motstånd mot att bjuda in, men det har inte jag. Många familjer är så supertajta som kärnfamilj, en sluten enhet, men vi är nog lite lösare i kanterna… Jag tror att våra barn lär sig att vara generösa och inkluderande och socialt ansvarstagande.
Muminfamiljen är idealet, jag tänkte redan när jag var liten att jag ville ha en sån familj – jaha, flyttade bisamråttan in? Han kan väl bo på verandan.
Nu är vi nästan klara med kojan till själva trädkojan, eller hur man ska säga. Vi har byggt ett regelverk i 2″2 och klätt med OSB-skivor.
Nu ser det ut som ett riktigt hus! Fönster och dörr ska på plats, och så ska vi måla utsidan och insidan, bygga ett räcke och fixa det sista med stegen.
Sent på kvällen när hela taket var på plats hade vi taklagsfest. Sixten hade valt pommac (”barnchampagne”) och kakor till tillställningen.
