Den dagliga familjetragedin

Så gott som dagligen inträffar detta: jag sitter inne och jobbar, och hör hur en liten kyckling piper förtvivlat därute. Den har hamnat på fel sida av hönsgården – alltså på insidan eller utsidan, på andra sidan från Snövit duva och de andra kycklingarna. Snövit skrockar och lockar men fattar absolut inte hur hon ska lyckas återförenas med sin lilla unge. Och den ensamma kycklingen är för skärrad för att kunna tänka (välvillig tolkning) och flaxar bara fram och tillbaka och skriker för full hals. Jag fångar in kycklingen och lämnar av den hos Snövit, som burrar upp sig lite hotfullt för att markera att jag minsann inte får ta hennes ungar hur som helst.

Samma sak när jag kommer ut med maten – de får rester i en orange kastrull, och blir helt galna varje gång de får syn på den (men följer gärna efter en i trädgården för säkerhets skull bara man bär på något, vad som helst). Alla kommer springande och börjar äta, utom en stackars sate som har glömt hur man går ut ur hönsgården (genom den stora dörren alltså, som står på vid gavel hela dagarna) och desperat springer fram och tillbaka på fel sida om hönsnätet medan kamraterna sätter i sig all mat.

Ja, vad säger man. De är dumma i huvudet helt enkelt. När man sen kommer och lyfter upp den tomma kastrullen för att bära in den utbryter halv panik igen, alla kommer sättande – man bär ju på något – kanske blir det mer mat.