Egentligen är jag ett stort fan av saker som luktar tuttifrutti – men jag antar att det plötsliga suget efter ”naturliga” produkter är ett led i min anpassning till den nya gröna vågen-tillvaron.
Jag fick en deodorantsten (någon slags kristall?) någon gång som tonåring. Efter att ha gnuggat armhålorna med den i någon vecka stank både den och jag gammal gubbsvett, så efter det har jag hållit mig till helt vanliga tuttifruttideodoranter. Men som ett led i min klimatångest har även någon slags kemikalieångest smugit sig på. Varje gång jag rullar deo under armarna tänker jag ”aluminium” (för visst finns det aluminium i deo?), och så tänker jag på att det sitter en massa körtlar där som säkert absorberar aluminium och all möjlig cancerogen skit. Och på att jag alltid har lite eksem eller något slags utslag i närheten av armhålorna.
Så! Idag slog jag till – tadaaa – på den här hippieprodukten. Vi får väl se hur jag luktar om en vecka.
