En till djurförlossning!

Ibland är mitt liv så fint att jag faen får nypa mig i armen. Igår hade jag en lugn dag vid skrivbordet, första på evigheter – tills grannens kviga skulle kalva! Kalven var för stor, och hon kunde inte krysta ut den.

Jag cyklade över för att assistera, och kom några minuter före veterinären. Klövarna syntes på kalven, men inte mer, och mellan varje krystning försvann de in igen. Veterinären la en snara runt varje framklöv, och jag drog i repet medan han drog i klövarna och huvudet (och grannen höll i svansen, haha). Jag sa till grannen innan vi började att det var lite läskigt för att det är så stora krafter vid kalvningar, man får verkligen dra (har jag sett på Mandelmanns, hehe) – men ändå blev jag överrumplad över HUR hårt jag behövde dra! Tog i för kung och fosterland, klämde fingrarna så de blev blå i de där repen, använde hela min kroppstyngd, och veterinären sin, och till slut så slank han ut, en präktig tjurkalv!

Titta så fin! Kalvar är liksom vackra tycker jag – det kan ju kossor också vara – med stora ögon och långa ögonfransar.

Lilla vännen! Helt kladdig och darrig, vinglig och vimsig. Vilken chock ändå att födas!

Ännu mer sugen på en kossa nu!