Igår mitt på dagen hörde jag och Jonathan en höna kackla ”jag har värpt” (och Bodil hörde det också såklart, hon är väldigt uppmärksam på hönsen ända sen rävattacken). Vi tittade ut och såg en av blåvärparna gå omkring därute och väsnas. Vad kul, vi har inte fått några blå ägg ännu! Redet var tomt – men senare när jag var på Ica fick jag den här bilden från Jonathan på ett perfekt litet turkost ägg…
… som stackarn hade värpt rätt på spången som leder ut ur hönshuset. Hon måste blivit så överraskad! Ingen har haft ”the talk” med henne och berättat att nu kommer det inte bara komma ut bajs, utan även ÄGG ur din röv.
Jag tänker på det när våra djur gör sin första förlossning (eller värpning) – de har ingen aning om vad som väntar! Det gör svinont, känns jättekonstigt, och något helt oväntat kommer ut ur en! För de allra flesta kickar ju någon slags instinkt in – grisen Monika till exempel, hon kände bara en stor lust att bädda fint i stian helt plötsligt, kvällen innan hon skulle grisa. Sen var hon en klockren mamma som visste precis hur hon skulle ta hand om sina kultingar. Men andra blir ju helt förfärade, som Annika när hon fick sitt första lamm Håkan. Hon var i chock! Först blev hon otroligt rädd för honom, sen nyfiken. Sen kände hon att hon ville slicka honom (instinkt!) – och sen kände hon att hon ville stånga honom (inte instinkt…).
I alla fall, vi är så glada att vi har fått ett turkost ägg, väntar spänt på den andra hönan som ska värpa isblå ägg, och hoppas de båda värper i redet!
