Grisarna är såna njutisar! Igår gav jag dem en stor hög med hö att bädda i huset med (och äta – grisar kan äta hö, bra för magen), men de la sig och gonade in sig direkt i högen och njöt av solen. Jag blir så avundsjuk på deras ohämmade njutande, där ligger de och vräker sig helt ogenerat. Jag känner mig hämmad när jag tittar på grisarna, hur de äter och smaskar som ja, grisar, pruttar och gnuggar in sig i lera. Så härligt!
Kolla på livsnjutaren, hon blundar när jag gnuggar henne på skallen. Monika är så fin och snäll och nyfiken.
Diana däremot, som står och kliar sig mot huset här bakom, är en surpuppa. Henne är vi lite rädda för, hon kan hugga hotfullt efter en, och man vill INTE bli biten av en gris! Det är inte meningen att grisar ska vara sura sådär, enligt griskännare vi pratat med. Vi planerar att skaffa herrsällskap till Monika och slakta Diana snart.
Här använder Jonathan beskedliga Monika som mänsklig (sic) sköld när han kliar Diana som ligger där bakom. Haha!
Det är väldigt kul med grisarna tycker jag. Och gott med griskött. Men Jonathan är inte lika övertygad. Det är jobbigt att de luktar illa ibland (de bajar bara i ett hörn av hagen, men ibland kommer det en pust därifrån), och de bökar ju så in i helvete så jag vet inte vad vi ska använda deras hage till sen, för man kommer inte kunna gå där. Praktiskt om man vill bereda odlingsmark, men det vill ju inte vi. Vi ska göra en hage där de får markbereda för en ny poppelplantering nästa sommar, sen får vi se.