Igår kväll lastade vi 13 lamm och Bella i grannens hästtransport och körde mot slakteriet. Vi känner oss alltid lite sorgsna när vi gör det, och den här gången en extra mycket eftersom Bella fick åka med.
Bella var vårt första goselamm, hon var så otroligt söt när hon var liten, titta bara:
Och hon var den fösta tackan född på gården som lammade. Men det var något knas med henne. Båda hennes lamningar har varit krångliga, och på slutet blev hon halt utan att vi kunde förstå vad det var – vi hittade inget fel varken på benet eller klöven eller någon annanstans. Så det var ändå rätt beslut.
Det värsta är att ta in dem i transporten när man ska åka hemifrån, de är så nyfikna och går självmant in för att kolla vad för kul som ska hända. Sen när vi väl kommer fram till slakteriet känns det okej ändå, lammen går själva ut ur transporten in i en egen box där de sover över natten, och redan innan vi har åkt har de käkat lite hö och lagt sig till ro och idisslar.
Men jag tänker att det ändå är bra att det känns lite att slakta sina djur. Även om man vet att de haft ett lyckligt liv – ska man nu äta kött så är det här det allra bästa – så dödar man dem faktiskt. Det är ju nåt fel på en om man inte reagerar på det alls.