När man vaknar en tidig morgon i mars, det är ruggit och regnet piskar rutan. Och man inser att man inte måste göra sig iordning och hetsa iväg, inget smink och inga obekväma skor, utan bara lugnt kliva i mjukiskläderna, hälla upp en kaffe, tända i vedspisen och sätta sig och jobba. Ett av många tillfällen då jag känner mig så oändligt nöjd med vårt livsval.
Fredagar är dessutom extra mysiga eftersom Jonathan är ledig. Ambitionen är att jag också ska vara det, men hittills har det gått sådär. Hur som helst är det så trivsamt att sitta här och jobba och se honom gå förbi med en planka utanför fönstret ibland, och sen kommer han och säger att lunchen är klar.
Nästa vecka jobbar jag min sista stockholmsdag, på ett tag i alla fall, vi får väl se om jag börjar ruttna bort härute efter det. Men det känns verkligen inte så. Innan vi flyttade garderade jag mig med tankar om att jag ju alltid kunde sticka till Stockholm och sitta på ett fik och skriva om jag fick lappsjuka. Men det har aldrig hänt.