Kära Vera

Vi tycker om alla våra djur, men vissa individer sticker ut och blir extra kära. Bland fåren är de flesta bara just får – de är nyfikna men lite hispiga, kommer fram för gos ibland men skiter i en ibland. Men varje år är det någon som utmärker sig som extra speciell. Första året var det Bella som var med överallt, andra året var det Vera.

Hon föddes sist av alla tacklamm och är fortfarande minst. Hon är alltid först fram, kommer galloperande så fort hon får syn på en, är otroligt nyfiken och måste undersöka allt, och så är hon totalt orädd (för att var får) – tvekar inte att lämna flocken när något spännande dyker upp och hälsar till och med glatt på Bodil. Det är inte en slump att det var just hon som rymde genom foderbordet och ut genom dörren där vi ställer in höet, när chansen fanns. Hon måste få veta vad som finns där bortom hagen! Hon gick runt i lugn och ro inne på logen när vi hittade henne, smakade på det ena och det andra och nosade runt. Sen följde hon med Jonathan hem till hagen, som en liten hund.

Igår kväll plockade vi äntligen ner byggställningen som stått på baksidan av huset sen takomläggningen i våras, och tacklammen som går på baksidan av trädgården följde arbetet med stort intresse från lite avstånd uppe på berget. Utom Vera då, hon sprang kring benen på oss hela tiden, och så fort vi lagt ner något på marken var hon framme och undersökte det.

Egentligen är det inget vidare med nyfikna får – det är ju alltid de som rymmer och drar med sig de andra på dumheter. Men det är ju alltid dem man älskar mest! I en storproduktion är de hopplösa, i en liten produktion är de ju bäst.

Här står Vera och spanar på Jonathan – vad gör han nu? Herregud, han bär på något, snälla lägg ner det på marken så jag får nosa på det!