Igår tog vi ner grannens kossor till oss, nu går Linda, Mållan och Melissa i vår vinterhage och äter, nosar, slickar och utforskar, när de inte står och glor på oss, som kor gör.
Vi band Linda vid fyrhjulingsvagnen och körde byvägen fram, och de andra fick springa efter. Det gick bra! De är så gulliga när de springer, de skuttar och hoppar så att det ser ut som att de ska råka göra en kullerbytta, det ser helt okontrollerat och väldigt ystert ut. Melissa och Mållan tog några extrasvängar ut på en åker och in i en trädgård och sen följde de snällt med resten av vägen.
När korna kom in på gårdsplanen kändes det så rätt tycker jag, det SKA liksom finnas kor på en gård.
Linda till vänster med kardborrar i fejset är ledarkossan. Hon är tamast och mest tillgiven och kelig. Bredvid henne står Mållan, som just separerats från sin kalv (som tyvärr behövde slaktas, han hade skadat ögat). Hon har skrikit sig hes efter honom, stackarn. Men det ger sig snart. Hon är dräktig och kommer att få en ny kalv i början av maj, så fantastiskt! Längst bak står Melissa, den lilla blygisen. Det kommer krävas mycket jobb för att bli vän med henne tror jag.
Men det ska nog gå bra! De är alla tre väldigt intresserade och nyfikna, när jag var i hagen för att köra bort lite tegelpannor som stod där så var de framme alla tre och glodde. Och Linda smakade lite.
Jag tycker att kornas nyfikenhet är av ett mer stillsamt slag än fårens mer hetsiga. Fåren klättrar ju på varandra för att komma först fram till vad det nu är – korna står mer och iakttar. Stillsamt intresserade.