Vi har haft Jonathans kompis hund här i några dagar. Eftersom jag jobbar hemma är det mest jag som hängt med henne (och barnen, hon har sovit varje natt i deras sängar). Hon har legat och sovit på mattan intill mig när jag jobbat, eller stått och gnytt bredvid mig för att få mig att gosa med henne istället för att jobba, följt efter mig genom huset till toaletten, köket, tillbaka till skrivbordet. Hon tröstade mig när jag blev ledsen, och när jag fnissade till åt något störtade hon upp och trodde att vi skulle leka.
Vi har gått promenader över ägorna, hon har sprungit före och fått fnatt och störtat omkring och rullat sig i gräset och käkat på pinnar.
Hon är otroligt väluppfostrad – hon låter bli att jaga hönsen fast hon så gärna vill, kommer när jag ropar fast hon just fått korn på nåt smarrigt halvruttet as ute i skogen, till och med när barnen håller en skinkbit framför nosen och ber henne sitta… vänta… vänta… vänta… så lyder hon. Hon skulle inte drömma om att ta skinkbiten förrän de sagt varsågod.
Hon har gett oss en känsla för hur fantastiskt det är att ha en hund när man lever ett sånt här liv.
Imorgon lämnar vi tillbaka henne. Det blir tomt, men precis lagom länge för att vi ska hinna förbereda för valpen och börja längta ordentligt (och dammsuga).
PS. Jo, vi inser förstås att det ligger många hundra timmars jobb bakom en såhär fin och väluppfostrad hund. De timmarna har vi framför oss… Men det kommer gå bra!