Vi försökte ta hem fåren härom dagen. Vår plan var att liksom fösa in dem i en fålla som vi byggt av grindar. Det började ganska bra, de gick efter mig en lång bit när jag lockade med hinken, och Jonathan och Ines och grannen Kristina gick bakom. Men så fick de panik och kände sig trängda, och tre får hoppade rakt igenom elstängslet och galloperade iväg över nejden!
Men som tur var hoppade de tillbaka en i sänder när det lugnade ner sig och de hörde sina vänner bräka. Men det går alltså absolut inte att locka dem med hink, det går inte att fösa/valla dem framför sig, och det går inte att få dem att självmant gå in i fållan.
Vi kände oss bra modstulna där ett tag, och nästan lite lurade. Personen som vi köpte fåren av sa ju att de inte var tama, men det skulle de bli snart, lovade han. Alla som kan något om får har försäkrat oss om att de kommer att bli tama, bara vi umgås mycket med dem och erbjuder godsaker ur en hink. Men de här fåren är ju liksom inte lite rädda och hispiga, de är helt vilda, som om de har levt i en urskog och aldrig sett en människa förr.
Vi har suttit i timmar i den där fårhagen. En bra dag kommer tre av fem fram och äter ur hinken efter viss tvekan, och de andra står 20 meter bort och är ängsliga. Och de som kommer fram är faktiskt måttligt intresserade, inte överförtjusta direkt. Det kanske är rasen? Fast jag har läst att suffolk ska vara sociala.
Hur som helst, Kristina kom på en lösning till slut. Vi köper två tama får, som hjälper de andra att haja grejen. De två tama kommer att komma springande direkt när vi kommer, och de kommer också att följa oss till den nya hagen. Om de först får gå med de rädda fåren i några dagar, så att de blir en flock, så kommer de rädda fåren också att följa med. Smart va!
Kristinas kompis har gått med på att sälja två svärdsjöfår (tror jag) till oss, som är tama som små hundar! Vi får hämta dem i veckan. Det ska bli så mysigt! Igår var vi uppe och hälsade på grannens får, och de var så söta när de kom skuttande. Verkligen en helt annan känsla än våra.