Vi körde hem från en middag i mörkret igår kväll, och jag tänkte: det är såhär vi kommer framleva våra dagar i ett halvår framöver. I en liten ljustunnel, omslutna av kompakt mörker. När solen har gått ner är det ju som att någon dragit ner en rullgardin utanför fönstret.
När jag låg i sängen senare så tänkte jag på allt det där mörkret, att skogen bara står där och allt fortsätter existera, medan jag ligger i min lilla varma mjuka sovgrop i sängen och myser. Det kanske är en barnslig tanke, men så tänker jag ofta; när jag ligger i badet och det faller snöblandat regn utanför. När jag sitter med framför brasan och regnet piskar mot rutan. Ja, ni hajar.
