Nej, jag lär mig aldrig, det är bara så

Detta inlägg är inte ett samarbete mellan Ut i spenaten och Elon i Norrtälje 

Vår tvättmaskin pajade strax innan jag och Ines reste bort. Den är minst tio år gammal och följde med huset. Jag ringde Bosch som tyckte jag skulle beställa en tekniker. Jag lämnade över ärendet till Jonathan och reste bort.

När vi kom hem, med två resväskor fulla med smutstvätt, visade det sig att han inte ringt någon tekniker utan istället ”hållt utkik på Blocket”. Han hade inte slagit till på nåt än.

Sen åkte Jonathan till Estland på konferens. Tvättkrisen var ett faktum. Jag tänkte:

Hur svårt kan det vara?

Och har helt glömt bort den här väldigt typiska scenen ur vårt vardagsliv eller det här blogginlägget som skrevs i ett ovanligt insiktsfullt ögonblick. Så jag ringde Elon i Norrtälje och paxade en tvättmaskin som verkar bra. Det är ett skyltex som alltså är oemballerat, men annars helt oanvänt.

Jag tänkte hämta barnen, köpa maskinen, åka hem och installera den, laga middag och sen tvätta hela kvällen medan jag jobbar lite.

(Hur kan jag tro att den planen ska hålla?) 

Sen följer en massa helt vardagliga problem som att jag inte har något fungerande bankkort eller att vi absolut inte hinner med allt detta före middag utan måste äta i Norrtälje, barnen börjar slåss på McDonalds över en mugg med is, och jag tar med mig för lite cash till butiken där de snälla butiskbiträdena låter mig ta sista tusingen på faktura. Kudos till Elon!

Personalen hjälper mig ut till bilen, och varnar för att dragkroken kan förstöra maskinen när jag ska lasta av, efter att jag lite lättvindigt sagt att jag tänkte ”swisha ner” maskinen ur bakluckan på den lilla kartongbiten som den låg på.
”Du kanske har en granne som kan hjälpa dig att lyfta ur den och bära in den”, säger de bekymrat.
”Visst”, säger jag, men tänker:

Ha, det kommer inte behövas.

Väl hemma blir barnen oroliga och insisterar på att jag ska hämta grannen eller vänta tills pappa kommer hem.

Vänta tills pappa kommer hem? BHA!

Triumf! Maskinen landar tryggt på marken, utan en skråma varken på den eller dragkroken.

Förtvivlan! Förnedring! Jag kämpar och sliter i mörkret för att 1. Få upp tvättmaskinen på pirran 2. Baxa pirran genom geggamojan fram till altantrappan och 3. Få upp tvättmaskinen för trappan och in i huset. Utan att gå in på detaljer här kan jag säga att alla liknelser med Papphammar är befogade och att kampen pågick i säkert en halvtimme.

Till slut inser jag att jag aldrig aldrig någonsin kan få upp maskinen för altantrappan själv. Går och hämtar grannen som kliver upp ur tv-soffan, hoppar i overallen och kommer och  hjälper mig.

Installationen är i alla fall en baggis. Det är bara en slang och en till slang och en stickkontakt, det såg jag när jag kopplade ur den gamla maskinen.

Men nej.

Jag står länge och stirrar på olika små medföljande plastplupparna. Väldigt länge stirrar jag på allt innan jag börjar pilla på lite olika grejer. Tydligen behövde jag hantera vattenpass, slangklämma och hylsnyckel också.

Men slutligen! Nu har jag installerat maskinen. Sitter i detta nu och övervakar fyllning och tömning, och det verkar funka. Slutet gott, allting gott. Och grannen har lovat att säga till Jonathan att han såg mig bära in en tvättmaskin i huset alldeles själv. På ryggen.