Bodil är ju ingen vidare vakthund, hon älskar alla besökare och är bara glad jämt. Visst skäller hon om någon kommer, men sen delar hon ut pussar (oavsett om gästen är sugen eller ej).
Men en sak vaktar hon – hönsen. Ser hon räven blir hon galen, och hon reagerar alltid om hönsen kacklar förfärat.
Och här kommer det hemska, sanningen om vad som hände vid rävattacken i våras då vi blev av med alla höns, och det som kanske gjort Bodil helknäpp för alltid:
Vi hade glömt att stänga hönsluckan, det gjorde vi ganska ofta förut. Eller, den hade gått sönder två dagar tidigare och ingen hade kommit sig för att laga den än. På natten kom räven. Bodil upptäckte räven, började skälla och försöka väcka oss. Jag sov som en stock med öronproppar och märkte ingenting. Jonathan vaknade men tänkte att ”det nog inte var någon fara”. Ines vaknade och försökte väcka Jonathan, hon sa: ”Bodil skäller jättemycket och jag hör hönsen i trädgården” Jonathan sa åt Ines att gå och lägga sig efter som ”det nog inte var någon fara”. Han var förstås inte helt vaken, MEN ÄNDÅ! Bodil rusade runt härinne i säkert en halvtimme och såg genom fönstren hur räven högg höna efter höna utan att hon kunde göra något, och hon larmade oss men inget hände. Så hemskt!
Efter den här händelsen har Bobo blivit lite knäpp. Jag tror hon är sabbad för alltid. I fyra månader har hon nu kastat sig upp ur soffan vid minsta pip från hönsen och spanat ut genom fönstet. På nätterna bandskäller hon på gud vet vad, vi ser aldrig någonting därute i mörkret. Vi hänger en filt över hennes spaningsfönster i trappen så hon inte kan övervaka trädgården nattetid.
Och nu, lagom tills hon hade lugnat sig lite i alla fall, har en av tuppkycklingarna börjat pröva sin stämma och ”gala”. Det låter ju helt knäppt såhär i början, och varje gång tuppen tutar far Bodil upp. Vad fan var det!
