Jag är inte längre ung – och jag känner mig inte så ung heller. När jag tänker på min barndom så är den i en annan tid. Verkligen.
Men jag är ju inte direkt gammal heller – gråhårig och lite rynkig visst, men inte skröplig liksom.
En trevlig ålder faktiskt! Allt det som 40-åringar säger till en när man är 20 är sant, bara det att då tror man fortfarande att livet är slut vid 30, så man orkar inte lyssna. Eller så kan man inte förstå. Jag trodde nog att 40-åringar sa det de sa för att försäkra sig själva om att livet fortfarande var värt att leva. Men det är alltså sant. Detta:
Jag känner ett lugn. Är tillfreds. Har slutat vara ängslig. Gillar lunken och vardagen. Jag kan inte förklara det riktigt, men jag känner mig lugnare helt enkelt. Och visare. För en 20-åring garanterat tråkigare, men det gör inget.
2 svar på ”Om 40-årsåldern”
Älskar att vara vuxen på riktigt!
Om någon vecka fyller jag 50. Hade nån sagt till mig när jag var hälften så gammal, att jag skulle vara mycket mer nöjd med mitt liv nu hade jag inte trott den personen. Men det är jag! Nöjd, tillfreds, lugn, på rätt plats. Så det blir bara bättre alltså;)