Näe men det är så tungt nu. Så kallt, så vidrigt, så mycket snö att pulsa igenom. Och det är FORTFARANDE januari, hur kan det vara det???
Jag letade fram några bilder som är tagna den 28 juni, det vill säga fem månader från nu. Såhär kan livet alltså också vara.
Frukostfika i solen med pyjamas och solhatt. Helt overkligt. Tänk att kliva ut på morgonen med sin frukostbricka och välja sittplats – sol eller skugga beroende på temperatur.
Samma plats idag. Grannens grävmaskin förstärker stämningen…
Bodil låg och stekte sig i sommarsolen såklart. Det ska bli så skönt när vi kan släppa henne såhär igen, nu när hon är skadad så måste vi ju begränsa henne – korta tråkiga promenader i koppel. Men i sommar är hon fri igen, så måste det bli!
Nyklippt gräsmatta, då ser till och med vår risiga trädgård prydlig ut! Fast gräset hade visst börjat gulna redan vid midsommar. Huu, vill inte återuppleva förra sommaren.
Det syns ju på ljuset hur svinkallt och vidrigt det är. Bara nakna pinnar, ris och grenar och en jäkla massa snö. (Här ser man också vårt vedskjul som tillkommit sen i somras!)
MEN! Gärna sommar nu tack. Eller åtminstone vår? Snart? Ja?
2 svar på ”Om fem månader”
Nej, inte vår och sommar än! När du skriver att det är svinkallt och vidrigt så skrattar jag lite, men det är ju tråkigt att du känner så. Jag älskar vinter, så länge den är vit. Smuts och plusgrader, gegga och grus kan jag vara utan, och visst är det lite mörkt på molniga dagar. Men ändå – så vackert med snö! Frost på träden, is att skrinna eller skida på, snötyngda granar, glitter i solen när den kikar fram. Jag gillar sommaren mycket, men tycker nog aldrig att det är så vackert, nästan smärtsamt, som en fin vinterdag.
Hehe, ja mycket hellre snö än geggamoja! Visst kan vintern vara vacker och härlig, men inte i fem månader. Större delen av vintern är bara jobbig, mörk, kall och tung att ta sig igenom. Har ändrat mig sen vi flyttade till landet, allt är SÅ mycket tyngre/jobbigare på vintern här.