Jag och Jonathan är under utredning av socialtjänsten för att bli stödfamilj. Det är verkligen en rigorös utredning – men det var inte det jag skulle skriva om utan att vi under de enskilda djupintervjuerna med varsin socperson fick frågan vilken som var den bästa tiden i livet, och vi båda svarade utan tvekan: NU.
Det är liksom inget snack. Jag har varit mer eller mindre lycklig i mitt liv, haft motgångar såklart men knappast katastrofer, på det hela taget är jag nöjd med det mesta. Och jag har ju inte gått och drömt om att flytta till landet hela livet heller, knappt tänkt tanken fram till för några år sen. Men sen vi flyttade hit har allt liksom fallit på plats. Det känns så rätt, och så är det så spännande att vara i uppstartsfasen i en stor förändring, dra igång en massa spännande projekt och fantisera om hur det kommer att bli/håller på att bli.
Just nu till exempel får jag nästan spänna fast mig vid skrivbordsstolen för att inte gå ut och så i trädgårdslandet som jag rensade igår, utan istället sitta kvar härinne och jobba. Jag gillar verkligen, verkligen mitt jobb, men känner starkt att jag behöver göra något annat. Jobba här hemma på gården, för oss, för framtiden, för att bygga det vi vill ha.
(Okej, nu känner jag att jag behöver balansera det här hallelujainlägget lite. Såklart är det också smärtsamt och jobbigt med förändringar. Såklart är det inte raktigenom enkelt att bryta upp och byta liv. Även om en del jobbiga saker har eliminerats ur våra liv och en massa roligt har tillkommit, så är det ju ändå en del konflikter och besvär, jag har ju gnällt en del om det här. Men på det hela taget: halleluja!)