Jag har gett mig fan på att jag ska lära mig använda motorsågen i alla fall.
För att inte behöva tjafsa om hushållsarbetet (så mycket) och för att se till att vi har det någorlunda jämställt har Jonathan och jag delat upp hushållssysslorna emellan oss. Förvisso på ett hyfsat stereotypt sätt, men ändå; jag lagar mat, han diskar, jag städar, han tvättar. Barnen delar vi på såklart. Sen har vi ändå den klassiska situationen med att jag är projektledaren i hemmet och han sköter i princip allt som involverar något slags verktyg, men hur som helst har vi delat upp de praktiska sysslorna ganska rättvist.
Men vad hände när vi flyttade till landet? Jag började tvätta i tvättmaskinen (kanske lite nyhetens behag eftersom jag knappt använt en tvättmaskin på tio år, men ändå) och Jonathan började fälla träd på tomten! So much for jämställdhet, så otroligt lätt att man kliver in i de könsroller man känner sig säkrast i.
Jag gnäller såklart på Jonathan när han reser sig efter middagen och tänker gå rätt ut i trädgården istället för att diska, men inser samtidigt att jag förstås måste kliva ut dit jag också för att något ska förändras. Och att jag liksom förväntar mig att han ska fixa vissa grejer – när jag säger att det är nåt knas med diskmaskinen eller att vi borde sätta upp den där hyllan så är det ju underförstått att jag menar att han ska göra nåt åt det.
Drömscenariot vore ju att motståndet mot att dra igång vedkapen eller sätta upp en lampa i köket var lika stort/litet för oss båda, liksom att impulsen att dra igång en tvättmaskin var det.
Men vi har rätt långt kvar…
[google-translator]
