Ikväll sänds ett reportage om Ines i Lilla Aktuellt – klicka på bilden och kolla! Hon är så bra, mycket mer välformulerad än jag var i Rapport i vintras.
Kategorier
Ines i Lilla Aktuellt
Kategorier
Grisslakt
Grisarna äter oss ur huset! Så det var hög tid att två fick åka till slakteriet. Nu har vi fyra kvar som får gå och växa på sig, två till slaktar vi inför julen och de sista två, Pia och Peggy, kommer få gå kvar och träffa galten.
Igår kväll backade vi till vår hemgjorda djurtransport som vi kan dra med fyrhjulingen, och lockade grisarna med bröd.
Alla var intresserade!
När de två största grisarna, två kastrater, var inne i transporten och stod och mumsade så stängde vi och rullade hem.
Grisarna fick vara i fårens gamla vinterstall över natten, och det gillade de eftersom de älskar att böka i djupströbädden!
På morgonen kom en kompis med sin hästtransport och körde grisarna till ett slakteri i närheten. Jag tycker alltid det är lite jobbigt att skicka djur till slakt, men jag tänker att de har ett riktigt bra djurliv in i det sista.
Nu blir det fint kött, korv, bacon och leverpastej! Hurra ändå!
Alltså jag ÄLSKAR att ni på riktigt vill veta hur stängslet till hönsen ser ut!
Jo nu när vi blev av med alla hönsen passade vi på att städa ur och måla om i hönshuset, och även bygga om stängslet till baksidan av tomten som är hönsens, och ibland fårens turf.
Här har vi tidigare haft vårt fulaste bygge någonsin, nämligen det här:
Sommaren 2018 nödstängslade vi med fårgrindar, som vi ställde i sicksack för att de inte skulle välta. Hönsen hoppade ut mellan brädorna och vi försökte förgäves sätta trådar kors och tvärs för att hindra dem. Fårgrindarna började bågna åt olika håll och såg hela tiden ut att vara på väg att välta. Ingången är byggd av slanor och den var varken praktisk eller fin. Det andra bygget, som Jonathan tyckte var helt okej och gärna skulle behållit, kom till förra sommaren och såg ut såhär:
Lite mer diskret ändå, men fortfarande väldigt fult. Det syns inte så bra, men det sitter alltså ett svart plastnät längs hela. Innanför det går några eltrådar för fårens skull. Även här gott om trådar i överkant. Som hönsen högaktningsfullt sket i. Här har de obehindrat vandrat ut och in.
Men nu! Nu har vi byggt något som faktiskt är ändamålsenligt! Och lite finare väl?
Två meter högt! Med en riktig dörr! Känns som ett enormt uppköp ändå.
Kan inte bestämma mig om jag ska måla det i falurött för att det ska smälta in mer med Morris hus, eller om det bara kommer sticka ut mer då? Vad tycker ni?
Haha, kan inte fatta att jag visar det här fula hörnet av trädgården för er. Men ni bad om det! Typ.
Kategorier
Saker att vara glad över den 20 maj 2020
Jag började förbereda ett riktigt gnälligt inlägg om allt hemskt i stort och smått som rövåret 2020 har bjudit på hittills. Men det finns ju ingen mening med en sån lista – så jag gör istället som Underbara Clara en lista över saker jag är glad över idag:
- Att Mållan mår bra och kalven är så fantastiskt gullig och kelig.
- Att jag snart skrapat ihop tillräckligt mycket grädde för att göra smör, och att jag kanske tänkte göra yoghurt imorgon.
- Att jag städat ur och målat om i hönshuset, Jonathan har byggt en fin liten kycklingstation (ska visa sen), och att vi äntligen byggt ett bättre och finare staket än det otroligt fula och dessutom värdelösa vi hade tidigare, som syns i det här inlägget.
- Att solen har värmt idag och jag har ätit lunch ute utan att frysa.
- Att det ska bli varmare och att det inte ska regna på flera dagar.
- Att barnen är lediga i fyra dagar och vi kanske kan cykla och bada med Bodil.
- Att sommaren snart är här och jag kommer kunna plocka buketter som den på bilden.
Kategorier
Morgon hos kalven
På morgonen går Mållan ut i hagen för att beta. Kvar i boxen blir lille kalven. Han vilar, går omkring och nosar på allt, smakar på höet och vattnet. Lyssnar nyfiket när en hund skäller utanför eller en bil kör förbi, tittar efter svalorna som flaxar under taket. Det är så mysigt därinne hos honom.
När jag mockar är han otroligt intresserad av skottkärran och grepen, och varje gång jag öppnar boxdörren försöker han följa med mig ut. Han är nyfken och framåt till sin natur, och väldigt kelig och mjuk. Idag har vi använt selfiekameran som ni ser.
Jag har aldrig mött ett gulligare djur än den här klaven! Så otroligt tråkigt att han är en tjur, jag hade så gärna velat behålla honom.
Kon återhämtar sig från betesfebern, hon äter bättre nu och producerar mer mjölk. Vi försöker hitta rutiner för hur vårt liv ska se ut den närmsta tiden. Just nu tänker vi såhär: de närmaste två veckorna får kalven vara i boxen hela tiden. Kon går ut vid halv tio på morgonen och betar, kommer hem till kalven vid hav åtta på kvällen, blir diad och mjölkad och får vara med honom hela natten och morgnen. Det är lätt att få kon att gå ut på morgonen för då längtar hon efter gräset, och lätt att få hem henne på kvällen när hon längtar efter kalven.
När kalven blivit lite robustare och kon känner sig helt säker på att de får återses varje kväll tänkte vi att kalven får gå med fåren i en annan hage på dagarna. Vi hoppas att han är snäll mot dem och att de trivs i varandras sällskap.
Hittills har jag knappt mjölkat något eftersom kon blev sjuk, bara några liter sammanlagt, av vilka vi gett tillbaka en hel del till kalven… Men nu så! Igår mjölkade jag två liter, och mer blir det. Mållan är väldigt snäll och lättmjölkad, hon står still, sparkas aldrig och låter mig mjölka så mycket jag vill. Hennes spenar är perfekta för handmjölkning och det går lätt för mig fast jag är ovan. Bästa tänkbara förstakon!
Jag fick en fråga i kommentarerna om ifall inte kon blev förtvivlad av att skiljas från kalven. Jag svarade att hon tyckte det var okej eftersom kor brukar gömma sin kalv någonstans och sen bara gå tillbaka för att ge di då och då. Jag vet inte riktigt om det stämmer. Hon har glatt travat iväg till betet utan honom, utan att ens vända sig om, på morgnarna. Men sen har hon ändå ropat efter honom och varit orolig under dagen. Men ju fler dagar som går desto säkrare blir hon på att de får återses på kvällen och att han finns kvar och är i säkerhet även om hon inte ser honom. Alternativet hade varit att plocka bort kalven helt och inte låta dem knyta an till varandra alls – jag hade tagit all mjölk och kalven hade vuxit upp på pulvermjölk. Nu är de ändå tillsammans 14 av 24 timmar och kalven får dia fritt, det är mysigt för dem båda.
Vi tar en bild på Bodil från kvällspromenaden istället för bilder på lemlästade höns.
Näe hörrni, 2020 är ett äkta skitår. Igår morse klockan halv fyra väckte Jonathan mig och sa att räven varit hos hönsen. Den hade tagit med sig sex stycken, lämnat två skadade och resten döda, utspridda i trädgården. Vi fick nacka en direkt och gå runt med sopsäck och samla lik.
Den sista stackaren som satt i hönshuset och darrade verkade okej tyckte vi först. Hon åt och drack och värpte till och med. Men hon kunde inte lyfta på huvudet, något hade gått sönder när hon blev biten över nacken. Vi fick ta bort henne också.
Så nu är det mol tyst i hönshuset och trädgården. Vi har inte varit utan höns sen vi skaffade dem för fem år sen. Det känns verkligen tomt.
Men! Vi lånade kläckaren av Jonathans kompis igår, beställde avelsägg som hämtas idag, och om två veckor kan vi hämta hem några värphybrider! Och vi passar på att renovera hönshuset och stängslet medan det är tomt.
Det blir nog bra till slut. Men otroligt tråkigt på alla fina kycklingar vi hade kläckt fram, som blivit stora och nästan var värpklara…
Det började så fint. Kalven hur stark och fin som helst, kon så snäll mot honom och oss, jag kunde mjölka utan problem.
Men så vände det efter ett dygn, Mållan fick extremt hög feber och sinade. Efter massor av oro, besök av världens bästa veterinär, koplågeri i form av fasthållande, stickande med nålar och armar inkörda i alla kroppsöppningar konstaterades betesfeber, dvs anaplasma. Det orsakas av en bakterie som överförs av fästingar, och det var bara en extrem otur att hon fick det just nu. Febern var så hög att en erfaren kobonde sa att vi skulle vara glada att hon överlevde.
Mållan fick febernedsättande igår och sen fick hon och kalven gå på upptäcktsfärd i trädgården. Väldigt populärt! Lille gubben skuttade runt och nosade på allt – han är så framåt och intresserad och väldigt tillgiven och kelig.
På kvällen när prover analyserats och betesfeber konstaterats fick Mållan rätt sorts penicillin injicerat, och i morse var hon feberfri. Vilken lättnad!
Så nu har vi avskiljt kalven i en kalvbox i lösdriften, så Mållan kan gå till honom och titta till honom, men han kan inte dia på hennes tomma juver så det blir förstört. Jag åkte till Ica och köpte tio liter mjölk imorse, vilket ju är helt bakvänt – vi häller in mjölk i systemet, tanken var ju att vi skulle få ut mjölk. Oh well.
Kalven åt med god aptit, Mållan var (relativt) nöjd med arrangemanget och stod och mumsade hö, och när vi kom ut ur stallet hörde vi göken gala i öster, och sen flög den rakt över oss.
Som bekant är östergök tröstergök, så nu kommer allt bli bra. Det var inte den starten vi önskade oss, men allt kommer bli bra.
Titta bara! Jag behöver inte säga det – bilden talar sitt tydliga språk. Han är det sötaste djuret i världshistorien (jaja, nu sa jag det ändå). Tänk att det här är hans första dag i livet, och han är redan en sån succé. Han är len och mjuk, stillsamt nyfiken och väldigt kelig. När man sätter sig hos honom sträcker han fram huvudet så att man kan komma åt att gosa ordentligt.
Idag har han mest sovit medan mamma varit ute och betat. Vi har bäddat ner honom under en massa hö för att han inte skulle frysa, bara huvudet stack fram.
Ines gosade med kalven och facetimade med sin kusin samtidigt.
Jag har mjölkat Mållan litegrann två gånger. Det gick så bra! Hon stod stilla och idisslade och tyckte det var supermysigt, jag behövde inte ens binda henne. Hon släppte mjölken direkt och jag fick in snitsen direkt – men hon är också väldigt lättmjölkad, perfekta spenar och mjölken bara sprutar, och dessutom helt omtöcknad av hormoner, så jag ska nog inte ta för mycket cred här ändå. Hur som helst blev det en perfekt start för oss, jag var orolig att det skulle bli mycket fasthållande och tjafs, och att hon skulle börja hata mig. Men än så länge är vi vänner.
Titta på ögonfransarna! Öronluddet! Halslurvet!
Den första mjölken, råmjölken, är fet och supernyttig och jätteviktig för kalven. Men det finns ju mängder – kalven dricker några liter om dagen, och Mållan kommer att producera uppemot 20 liter. Så det räcker till oss också. Efter att vi tagit en slurk i teet fryste vi in råmjölken för att ha som reserv vid nästa års lamning. Även för lamm är ju råmjölken livsviktig, och om tackan inte vill eller kan ge di gäller det att ha en slurk att servera.
Men imorgon mjölkar jag igen, då kanske det blir kalvdans?
Kategorier
Han är här!
Jag har aldrig sett en sötare kalv. Kolsvarta ögon, långa ögonfransar, munnen ner som en liten surpuppa. Äntligen har Mållan kalvat!
I går morse när jag var uppe och mockade sa grannen att Mållan hade haft värkar sedan sjutiden. Hela dagen var en lång väntan för oss och för Mållan. När det började snöa (!) mitt på dagen fick alla korna flytta över till vinterhagen där de kunde gå in i lösdriften. Men Linda och Melissa kunde inte låta Mållan vara ifred, vart hon gick följde de efter. Klev hon en meter fram gjorde de det också. Så irriterande beteende! Vet inte vad de handlade om, ifall de ville beskydda henne på något sätt eller bara retas…
I alla fall, Mållan fick flytta in och stå i box, och det var ju skönt för oss som kunde övervaka bättre. Grannen gick och tittade till varje timme.
Sent på kvällen ringde grannen mig och sa att inte mycket hände, vi skulle gå in och känna efter. Jag och Jonathan hoppade upp ur tv-soffan.
Jag stoppade in armen (!) och kände tydligt två klövar och en nos därinne – kalven låg helt rätt, bara att vänta. Vi satte oss i pannrummet och snicksnackade med grannarna, och då och då smygtittade vi på Mållan. Efter någon timme såg vi klövarna sticka ut! En kvart senare var lilla vännen född, han är så otroligt söt! Men, en tjurkalv alltså. Jag hade ju tänkt att vi skulle köpa Mållan och hennes kvigkalv och ha hos oss som hushållskor… Jaja, vi får hitta på en annan plan!
Mållan var i alla fall så glad över sin bebis, hon slickade honom noga och gjorde så gulliga ljud, liksom små tutanden, för att prata med honom. Han svarade inte så som lammen brukar göra utan låg bara där och fnyste och ruskade på sig.
Jonathan bar över kalven från kalvningsboxen till en ren box och Mållan följde efter. Han var väldigt tung och så har han enormt långa ben. Ska bli spännande att se honom få ordning på dem 🙂
Idag ska jag gå upp mitt på dagen och mjölka (!!!) Mållan lite och släppa ut henne i hagen en stund. Jag ska mata kalven med flaska medan hon är ute, och sen får hon komma in till honom ikväll igen.
Nu börjar livet som mjölkpiga! Jag hoppas att Mållan låter mig mjölka och att jag fattar hur man gör…
Vilken bra dag vi hade igår – solen sken och vi hann göra så mycket! På förmiddagen utökade vi grisarnas hage eftersom grannarna önskade en bit av sin mark uppbökad. Grisarna var helt förfärade och vågade inte gå över gränsen där eltråden tidigare suttit, trots att vi lockade med en massa grönsaker och frukt. Till slut var det en som stack ut trynet och nappade åt sig något.
Sen bökade de sig in i den nya delen av hagen, de kanske inte ens märkte att de gick över gränsen eftersom de hade trynena begravda i jorden. Hur som helst är det så härligt att se dem böka och smaska!
Jag såg mig om i hagen och gottade mig åt allt de har; ny mark att böka på, en stor hage att skutta i, ett fint hus att sova i, sol och skugga på olika platser, vatten och geggamoja. Vad mer kan en gris önska!
Kolla på Pia här ovanför, vad fin hon är när hon är nybadad. Hon ser ut som att hon är doppad i choklad.
Sen åkte vi till vår bikupa som står vid Jonathans jobb (Jonathan har tagit den proffsiga bilden). Det är vårt enda levande samhälle eftersom de andra dog under mystiska omständigheter i vintras. Men det är superstarkt, vi la på en extra yngellåda så det kan växa ännu mer, sen tänkte vi göra några avläggare (alltså sno en del av bina med en ny drottning) så att vi får bin här hemma igen. Jag vill ha mycket bin och få mycket honung! Jonathan har tröttnat på bina, men planen är att jag ska ta över mer av arbetet med bigården.
När vi kom hem började vi rigga med stegar och grejer på taket till Morris hus, där vi måste byta en massa trasiga tegelpannor. Jättetråkigt jobb, men det kommer kännas så skönt när det är gjort och man inte behöver ha ångest för att det fina huset står och förfaller.