Kategorier
Okategoriserade

Det lilla myset i bubblan

Min bästa sorts dag är när jag och Jonathan jobbar med något tillsammans. Härom dagen fixade vi med traktorn och kopplade på balgripen – och lagom till skymningen kunde vi köra in vår första höbal! Hurra! Aldrig mer släpa hö och slita, inget mer meckande med den hembyggda balkärran (som så småningom kompletterades med en vinsch som kädes helt livsfarlig och knappt gjorde arbetet lättare). Så glad att jag lyckades driva igenom att vi skulle köpa traktorn!

I alla fall, nu var det inte traktorn det här skulle handla om utan hur mysigt det är att jobba tillsammans med Jonathan. Nu när han jobbar hemifrån blir det mycket tid tillsammans – verkligen mycket! Han jobbar ju förstås en hel del vid skrivbordet, men vi äter lunch ihop, går på hundpromenader ihop, och ofta hinner vi med något annat också, och på måndagar har vi en hel arbetsdag ihop. Och faktum är att vi inte är ett dugg trötta på varandra trots att vi i princip umgås dygnet runt och knappt träffar andra vuxna. Fattar att folk går varandra på nerverna om de sitter instängda i en lägenhet och båda sittar framför datorn hela dagarna, det kanske vi också skulle göra, men vi har ju hela gården och ett stort hus, och framför allt massor att GÖRA tillsammans.

Jag pendlar mellan att känna djup tacksamhet över hur himla gött vi har det – när vi har fixat nåt ute, blivit kalla och går in och fikar så går jag omkring och myser på riktigt över att vi har pepparkakor hemma och såna saker, när barnen kommer hem från skolan hinner vi ses och prata en stund över mellis – och förstås rastlöshet, längtan efter resten av världen, känslor av overklighet och oro, precis som alla andra.

Men, som jag konstaterade redan i våras – vi måste väl vara minst drabbade i världen av den här jäkla pandemin. I vår bubbla är livet nästan precis som vanligt.

Avslutar det här virriga inlägget med en bild som Jonathan tog på mig och Ines när vi bakade pepparkakor i eftermiddags. ”Det såg mycket mysigare ut i verkligheten”, kommenterade han trumpet när jag försiktigt gnällde lite på kvaliten – men min mobilkamera har pajat så jag får hålla till godo med hans bilder.

Kategorier
Grisar

Bob

Igår åkte vi till en gård utanför Uppsala och köpte en galt till Peggy och Pia. Han heter Bob och är den största gris jag någonsin sett! Eller det finns ju betydligt större grisar, men han är ändå enorm för att vara linderödsgris. Han är gammal, fem år, så vi hoppas att han fortfarande skjuter skarpt så att säga.

Här äter Bob en sista måltid i sitt gamla hem. Kornmjöl. Ja, han har betar. Tveksamt om vi kommer att gosa med honom, även fast han är snäll så kan han ju råka sprätta upp en om han slänger lite med huvudet…

Här landar Bob i sitt nya hem. Resan gick bra och han gick direkt fram till hyddan och började äta av fårens gamla djupströbädd som vi hade ströat med åt honom däinne.

Han får gå i en egen liten hage vid sidan av tills han är avmaskad, och tills han och Pia och Peggy har vant sig vid varandra. Risken är stor att de ryker ihop och börjar slåss! Men tjejerna ser välvilligt inställda ut tycker jag. Väldigt nyfikna.

Efter en stund kom Bob ut ur stian och kollade läget, och Pia och han glodde på varandra en stund. Vet ej om tycke uppstod.

Det är mycket för Bob att vänja sig vid – bland annat att äta bröd till mat, det tycker han är helskumt. Men det ska nog gå bra det här! Längtar efter kultingarna, de är så otroligt söta. Hoppas Pia och Peggy blir lika bra mammor som deras egen mamma Monika var.

Kategorier
Höns

Första ägget

Igår mitt på dagen hörde jag och Jonathan en höna kackla ”jag har värpt” (och Bodil hörde det också såklart, hon är väldigt uppmärksam på hönsen ända sen rävattacken). Vi tittade ut och såg en av blåvärparna gå omkring därute och väsnas. Vad kul, vi har inte fått några blå ägg ännu! Redet var tomt – men senare när jag var på Ica fick jag den här bilden från Jonathan på ett perfekt litet turkost ägg…

… som stackarn hade värpt rätt på spången som leder ut ur hönshuset. Hon måste blivit så överraskad! Ingen har haft ”the talk” med henne och berättat att nu kommer det inte bara komma ut bajs, utan även ÄGG ur din röv.

Jag tänker på det när våra djur gör sin första förlossning (eller värpning) – de har ingen aning om vad som väntar! Det gör svinont, känns jättekonstigt, och något helt oväntat kommer ut ur en! För de allra flesta kickar ju någon slags instinkt in – grisen Monika till exempel, hon kände bara en stor lust att bädda fint i stian helt plötsligt, kvällen innan hon skulle grisa. Sen var hon en klockren mamma som visste precis hur hon skulle ta hand om sina kultingar. Men andra blir ju helt förfärade, som Annika när hon fick sitt första lamm Håkan. Hon var i chock! Först blev hon otroligt rädd för honom, sen nyfiken. Sen kände hon att hon ville slicka honom (instinkt!) – och sen kände hon att hon ville stånga honom (inte instinkt…).

I alla fall, vi är så glada att vi har fått ett turkost ägg, väntar spänt på den andra hönan som ska värpa isblå ägg, och hoppas de båda värper i redet!

Kategorier
Livet

Mjukstart

Det är så skönt att slippa stressa på morgnarna. Barnen är de enda som ska iväg, och de sköter sig själva helt och hållet. Jag går upp med dem, men ids inte sätta igång med något så länge det är mörkt. Jag kokar kaffe, tänder i kaminen och kakelugnen, tänder några ljus och så äter jag frukost i lugn och ro – i säkert en timme blir jag sittande, antingen i köket med tidningen eller i soffan framför SVT. Så otroligt skönt med en mjukstart! I maj när man vaknar av sol och fågelkvitter vill man ju ut direkt, men i november är det skönt att vakna långsamt.

Sen släpper jag ut hunden, röjer upp i huset och går ut till djuren. Under tiden lyssnar jag på P1-morgon från början – klockan är kanske tio när jag står och mockar hos korna och programledaren säger välkommen och god morgon, klockan närmar sig sex – och då brukar jag låtsas att klockan verkligen är sex och att jag är en riktig bonde som redan har mjölkat och snart ska gå in och dricka förmiddagskaffe.

Kategorier
Gnäll Slit och släp

Upp igen!

Idag sken solen, hurra! Bodil har kvicknat till efter kastreringen och deppar nu för att hon inte får gå ut och leka.

Jag önskade i morse att vi hade ett vanligt svenneliv där vi kunde äta frukost länge och läsa hela DN, och sen gå på långpromenad med hunden eftersom solen sken. För det mesta älskar jag vårt liv, men vissa dagar önskar jag att det inte var så mycket som jag måste göra jämt.

För idag stod ladutaket på schemat; vi reste byggställningen och jag klättrade upp. Usch vad osugen jag var på det! Vi har ju lagt om taket en gång redan, och varit uppe och renoverat den äldre delen av taket vid ett annat tillfälle, och varje gång måste man ju resa den där sabla ställningen. Nu blåste ju delar av taket av för två veckor sen, så det var bara att sätta igång…

Det är väldigt hemskt för Jonathan när jag är däruppe eftersom han är så höjdrädd. Han klättrar upp till första våningen på byggställningen (två meter), och där rör han sig i slow motion med böjda knän och håller i sig med båda händerna, som en gammal gammal man…

Men det gick bra! För mig alltså. Jag rev ner en trasig nockplåt och en trasig takplåt och så skruvade jag dit ny läkt (eller egentligen riktiga brädor – misstaget vi gjorde förra gången var att skruva fast takplåtarna i den befintliga läkten, som ju var gjord för att hålla tegelpannor… Och nej, det höll inte). Precis när solen sjönk bakom trädtopparna var jag klar med läkten. Hade det varit sommar hade jag hunnit lägga plåtarna också. Men det blir nästa gång.

Det känns så tröstlöst att göra om jobb man redan gjort, men samtidigt skönt, har haft ont i magen varje gång det regnat de senaste veckorna eftersom det regnar rakt ner på logen.

Kategorier
Bodil Får Livet

Lägesrapport

Här är sista bilden på Bodil med reproduktionsorganen intakta! Nu är hon kastrerad och ligger i korgen vid kaminen med tratt på huvudet och surar. Vi gick en promenad i Haninge innan vi skulle in till veterinären, och Bodil ville hela tiden att vi skulle gå in i den här porten. Så knäppt.

Medan Bobo opererades försökte jag fördriva tiden i Stockholm, men det var inte lätt när det är november och rekommendationen är att inte gå in någonstans. Jag promenerade mest, och tittade in genom skyltfönstren på butiker och restauranger där det var helt tomt. Så märklig känsla, och lite läskigt. Såg flera taxichaufförer med munskydd som gick in och ut ur portar, gissar att de distribuerade covidtester. Det kändes så overkligt!
Vi lever ju i en bubbla här ute, allt är som vanligt hemma hos oss. Otroligt skönt samtidigt som det känns lite världsfrånvänt på något sätt.

Hur som helst, vad har vi mer gjort sen sist? Packat lammskinnen som ska skickas till garveriet idag – det är den i särklass äckligaste sysslan på hela bondeåret. Skinnen ligger saltade i två veckor efter slakten, sen skakar vi av saltet, viker dem och packar i en pall. Brr alltså. Men när de kommer tillbaka är de superfina i alla fall!

Jonas och Sixten är krassliga och vi har lyckats boka covidtester till i eftermiddag. Jag tror inte de har det, men man chansar ju inte! Det har varit flera fall i Jonas skola under hösten. Om de har det kanske jag också hade det i förra veckan..?

Idag ska jag städa och sätta i innerfönstren och flytta runt julstjärnor och adventsstakar i fönstren tills jag är nöjd. Ikväll blir det pyttipanna på rester, sen blir det fredagsmys och det är Jonas tur att välja film.

Ta hand om er allihopa! Tevlig helg.

Kategorier
Grisar

Grisarna flyttar till skogshagen

Förlåt hörrni för allt mitt gnäll den senaste tiden. Det hjälper verkligen ingen. När jag själv kollar in på folks bloggar vill jag ju bli glad och inspirerad och slippa tänka på skiten, inte läsa en massa gnäll.

Så jag ska försöka att gilla läget nu! Jag kände mig bättre redan igår kväll efter att ha kollat på Dirty Dancing med Ines (hon tyckte den var tråkig men kollade för min skull), och i morse kände jag mig lite mindre sjuk. Jag har bestämt mig för att bara vänta ut förkylningen i isolering istället för att försöka få tag på ett test. Det känns enklast, och någon annan behöver säkert testet bättre ändå.

Här kommer ett inlägg som är roligare än gårdagens gnäll, för idag fick Pia och Peggy flytta till sin nya lyxiga hage!

Såhär såg deras gamla hage ut. Jag har haft dåligt samvete varje gång jag har varit där. Det ser inte kul ut – även om det finns torra partier, det är torrt inne i stian och grisar ju gillar lera mer än de flesta. Men det kändes hur som helst som att de var klara med den här platsen.
På bilden syns Ines vevande med två baguetter för att locka till sig grisarna.

De kom springande såklart, men tvekade ängsligt vid gränsen där eltråden varit. Det är läskigt att kliva ut där! (Den vita blobben i förgrunden är en baguette som av någon anledning blivit helt överexponerad…?)

Sen gav sig Pia ut, hon är modigast, och efter en stunds ångestfyllt grymtande travade Peggy efter.

De skulle bara flyttas kanske 50 meter över en äng, men det tog en bra stund. Grisar kan man liksom inte ”styra”, man kan inte leda dem som man gör med kor eller springa före som man gör med får. Men vi viftade med brödet och prasslade med en tom brödpåse, det visade sig vara effektivt!

Efter en stunds runtrantande ute på ängen gick de in i alla fall och kunde få resten av sin frukost.

Sen gick de runt länge länge och nosade på allt. Så gulligt! Jag gottade mig åt hur fint de fått det, och roligt – grisar är smarta djur som vill ha något att göra. Om de är uttråkade rymmer de eller börjar sabba.

De började snart jobba med trynena. Så härligt att se!

Och vi började med det vidriga projektet att flytta deras hus. Det är stort, svintungt och bångligt. Men Jonathan kom på en smart grej så vi kunde flytta det med bilsläpet. Till slut.

Grisarna är verkligen sociala och intresserade av oss. De hade en hel ny hage att undersöka, men var ändå hela tiden i närheten av oss när vi ställde dit huset och gjorde iordning.

När mörkret föll (och exponeringstiden blev lång) var allt klart, huset på plats och fyllt med torrt hö. Det ska bli spännande att se vad de hittar på i hagen med alla grenar och stenar. Känns så skönt att det är klart!

Kategorier
Gnäll

Sjuk. Mer gnäll.

Förlåt men det blir mer gnäll. Jag önskar att jag kunde vara en sån där härlig person som skapade mys för sin familj i svåra tider, men nu är jag bra jäkla less ändå. November är jobbig nog som det är, utan pandemi. Men nu är allt roligt förbjudet och jag orkar inte se en enda skogspromenad till i sociala medier. Det ENDA jag vill är att träffa mina vänner på ett normalt sätt, bjuda hem folk, gå ut och äta… Ja kanske rentav resa någonstans? Åka till badhuset med barnen. Gå på bibblan! Herregud. Dessutom känns det obehagligt att spridningen är så otroligt stor, känner många som är coronasjuka just nu.

I alla fall. Anledningen till att jag gnäller extra mycket är att jag har blivit sjuk (inte jättesjuk på något sätt, en vanlig förkylning, ont i halsen osv), och jag lyckas inte få något test så jag vet inte om det är the big C. Måste därför isolera mig för säkerhets skull – inte åka och handla (vilket är ungefär den enda aktiviteten jag gör utanför hemmet ändå i dessa tider), inte åka till rekoringen på måndag (det är tråkigt på riktigt att avstå ifrån), inte meka med traktorn med grannen i helgen som planerat…

Det enda som är bra med att vara sjuk är att man med gott samvete kan ta ett bad och läsa bok och äta godis mitt på dagen medan de andra röjer i skogen och bygger grisarnas nya hage.

Hoppas jag mår bättre imorgon, då ska nog Peggy och Pia få flytta till sin fina skogshage, och det ska bli så kul att se dem inspektera den. Den blir jättefin och det finns massor av kul för dem att greja med – grenar och stenar och en egen liten bäck. Nästa inlägg får handla om det, garanterat gnällfritt (om inget hemskt händer).

Kategorier
Gnäll

Torsdag den 12 november

Jaa, vad ska man säga. November är den rövigaste månaden, 2020 är det rövigaste året. Idag när jag vaknade var det svart, sen blev det grått (tydligen är det högrtyck som gör att vi aldrig ser solen? Hur är då ett lågtryck i november…?) och plötsligt var det svart igen. Både korna och hönsen går in vid tretiden.

Idag har jag ägnat förmiddagen åt rekoringsarbete; svara på frågor, skicka bilder på fårskinn, skriva namn på lammlådor och räkna ut vad folk ska betala. På eftermiddagen har jag städat, och det behövdes! Och just det, bilden däruppe ja, jag bytte lakan, och de nya lakanen har hängt ute och torkat någon gång i en avlägsen forntid. De doftar sommar. Ett sting av vemod!

Men! Det enda man kan göra är att, som Underbara Clara skriver idag, börja smyga igång julmyset. Ska i alla fall börja lyssna på Tommy Körberg!

Och börja fantisera om det här…

Kategorier
Livet

Riktiga bönder

När vi skaffade korna sa grannen att det är när man skaffar kor som man blir bonde på riktigt. Kanske är det så, korna kräver en annan logistik kring höbärgning, hantering av gödsel och såna saker. Plus att de kräver mycket omvårdnad – fåren sköter sig ju i princip själva bara man ger dem hö och vatten.

Men nej, jag vet, vi är fortfarande månskensbönder. Vår gård ger en mycket blygsam inkomst och det är en massa grejer vi inte klarar själva. Men vi har i alla fall köpt traktor och en massa redskap sedan vi skaffade korna. Och jag ägnar i princip all min tid åt gården nu.

Och när mina Stockholmskompisar kom och hämtade lite grejer som de magasinerat hos oss kände jag mig i alla fall som en riktig bonde, när jag kom trampande i mina bajsiga gummistövlar med dynggrepen i näven. Och när jag mekar med traktorn och blir alldeles oljig och skitig. Det är liksom inget romantiskt över vårt bondeliv. Det är bajs och lera. Men det är härligt!