Kategorier
Djur

Mina löjliga djur

Jag hade bara tänkt berätta vad jag gjorde imorse, men när jag kollar på bilderna jag tog ser jag att alla djuren håller på och larvar sig.

Morgonens första uppgift, efter att ha släppt ut Bodil på en kiss och öppnat till hönsen, är att ge Frida och Flora lite kornkross i varsin balja. Frida verkar missnöjd på nåt vis?

Jag binder fast kalvarna en stund medan de äter för att de ska vänja sig vid att stå uppbundna – när vi ska mjölka dem i framtiden eller behöver göra något med dem vill vi binda fast dem, och då ska de vara lugna och vana vid det, därför övar vi.

Sen börjar stora hösläparrundan. Såhär års är det mycket kånkande hit och dit eftersom djuren är så utspridda. Här får kalvarna hö i vinterhagen.

Och tackorna i sommarhagen (fast själva tackorna var någon annanstans). Hit släpar jag ju inget hö, men jag river fram nytt åt tackorna så de kan komma åt. Balen står i mitten under taket så de når inte in till den. Vi har just flyttat den portabla foderhäcken till en ny bal som ni ser.

Och slaktlammen fick också hö. Vi vill ju helst inte att deras pälsar ska bli fulla med hö eftersom de snart ska bli fina skinn, men det är helt omöjligt att slänga in hö utan att slänga det på dem.

Grisarna får också alltid mat i skallen. Men de bryr sig inte ett dugg, står bara och smaskar. Varje gång jag lägger upp en sån här bild vill jag tillägga att hela deras hage inte är såhär lerig, det är bara närmast staketet.

Sen gick jag tillbaka till kalvarna, gosade lite och släppte loss dem. Kolla Floras uppfodrande blick; ”jag har ätit klart för länge sen, var har du varit?”

Sen åkte jag med Bodil, som också ser väldigt löjlig ut pga rädd, till veterinären. Hon gillar inte att åka dit efter att vi lämnade henne där och hon fick sova i en bur. Hon matvägrade och satt bara och glodde helt apatiskt, stackarn. Men idag fick hon följa med hem i alla fall!

Kategorier
Döden Får

Hejdå lammen och Bella

Igår kväll lastade vi 13 lamm och Bella i grannens hästtransport och körde mot slakteriet. Vi känner oss alltid lite sorgsna när vi gör det, och den här gången en extra mycket eftersom Bella fick åka med.

Bella var vårt första goselamm, hon var så otroligt söt när hon var liten, titta bara:

Och hon var den fösta tackan född på gården som lammade. Men det var något knas med henne. Båda hennes lamningar har varit krångliga, och på slutet blev hon halt utan att vi kunde förstå vad det var – vi hittade inget fel varken på benet eller klöven eller någon annanstans. Så det var ändå rätt beslut.

Det värsta är att ta in dem i transporten när man ska åka hemifrån, de är så nyfikna och går självmant in för att kolla vad för kul som ska hända. Sen när vi väl kommer fram till slakteriet känns det okej ändå, lammen går själva ut ur transporten in i en egen box där de sover över natten, och redan innan vi har åkt har de käkat lite hö och lagt sig till ro och idisslar.

Men jag tänker att det ändå är bra att det känns lite att slakta sina djur. Även om man vet att de haft ett lyckligt liv – ska man nu äta kött så är det här det allra bästa – så dödar man dem faktiskt. Det är ju nåt fel på en om man inte reagerar på det alls.

Kategorier
Fordon Lycka Självhushållning

Maskinparken växer

När vi var nyblivna lantisar köpte vi en traktor som var ett riktigt ras. Den sålde vi som skrot, och efter det sa vi: aldrig mer traktor! Vi anpassade vårt liv efter fyrhjulingen; Jonathan har uppfunnit och byggt en massa olika slags vagnar för att flytta ved, ta fram höbalar till djuren och sånt.

Det har funkat, men det har varit tungt, omständligt och tidskrävande. Och läskigt – varje gång vi använde vinschen till höbalsvagnen har jag varit rädd att någonting skulle sprätta upp på Jonathan och klyva skallen på honom ungefär. Och vi har ju fått leja ut hela höskörden varje år. Det har varit dyrt, men framför allt besvärligt att hitta någon som vill slå och som dessutom har tid att göra det precis när man själv vill ha slaget.

Men! Kanske var det kossorna som fick oss att inse att vi faktiskt är riktiga bönder nu och att vi behöver en traktor och redskap för att kunna sköta slåttern själva, göra höbalar, plasta in dem och flytta runt dem. Vi kopplade på vår granne som konsult och nu har vi i rask takt köpt på oss en balplastare (väldigt rolig grej som ser ut som någon slags åkattraktion från ett sånt där kringresande tivoli, man lägger på balen och så snurrar den runt samtidigt som den viras in i plast) och en balgrip (en ”klo” som griper om balen så man kan lyfta upp den) och en TRAKTOR! Titta vad fin den är!! Den är lika gammal som jag, och precis osm jag tuffar den på utan problem. Lite småfix förstås men inget farligt. Jag måste lära mig att mecka med den nu.

Den här vintern blir en dröm jämfört med förra. Inga fler svettiga pass i kolmörkret eller jobbiga backningar med fyrhjuling och kärra för att ta fram nytt hö till djuren.

Istället: hoppa in i traktorn, starta, köra fram balen, hoppa ur traktorn (men inte om traktorn har stjälpt, se nedan).

Kategorier
Katastrofer av mindre eller större omfattning

Avvärjda katastrofer

Usch vilken dag det blev igår. Det började med att traktorn vi trodde vi hade paxat blev såld till en annan (okej ingen katastrof kanske, men en besvikelse var det absolut). Sen ringde en skärrad granne för att hennes ko gått igenom staketet, sjunkit ner och fastnat i ett dike. Vi åkte dit med fyrhjulingen och mötte upp andra grannar med andra fyrhjulingar – men det visade sig att vi kunde dra upp henne med människokraft (sju personer drog på led). Stackars kossan, hon var kall och rädd, men oskadd!

Medan jag stod här med kossan och väntade på en fyrhjuling som skulle ta med henne hem ringde Jonas och berättade att höken varit i hönsgården. Fjädrar överallt och skärrade höns i buskarna! Men vi räknade ihop dem och ingen saknades. Någon av dem har varit i klorna på höken och blivit av med fjädrar men kommit undan – troligen tack vare Jonas som öppnade fönstret och gjorde oväsen.

Och idag visade det sig att hen som snott traktorn framför nosen på oss ångrat sig, så nu får vi köpa den ändå!

Hurra för tre avvärjda katastrofer/besvikelser.

Kategorier
Får

Sortering och klippning

De sista momenten i fåråret är att skicka lammen till slakt och klippa tackorna.

Vi började med att ta hem alla tackor och tacklamm från sommarhagen till stallet. Vi vägde alla lammen – de har verkligen växt bra trots att de flesta är trillingar. Sen valde vi ut våra favoriter att behålla i flocken. Vi vill förstås att de ska ha en bra tillväxt och vacker päls. Men lika viktig är personligheten – de får som söker kontakt, gillar gos och inte är superhispiga fastnar man förstås för. Många får gillar att bli kliade, men vissa kommer fram och lägger kinden mot en på ett så otroligt mysigt och stillsamt gosigt sätt, som Navesträngen med Ines här ovan – hon är en keeper! Vi kommer att behålla sex tacklamm från i år, och en liten pyttis klarade inte vägningsprovet utan får gå kvar och växa till sig till nästa år.

De tacklamm som snart ska slaktas fick komma ner till bagghagen och hänga med bagglammen ett tag. Även Bella får åka tyvärr, vi gillar henne men hon har två besvärliga lamningar bakom sig, knölar i juvret och så har hon något problem med klövarna som vi inte rår på. Tråkigt, men så blir det ibland.

Här kommer Jonathan med baggarna som varit bortstängda i en bortre sektion av hagen medan vi flyttade tacklammen. Ymer är en jäkel som man får leda för att inte bli stångad.

Sen blev det klippning, och det är inte direkt det roligaste momentet i fårskötseln. Extremt jobbigt är det! Jonathan som håller den tunga klippmaskinen badar i svett, och jag också eftersom jag brottas med tackorna när de ska in i klippstolen och när klövarna ska verkas. Dessutom sticks det och kliar över hela kroppen av hö och ull, och man börjar snabbt lukta riktigt illa eftersom vi krälar runt i djupströbädden med fåren och suger upp kiss och gnuggar oss i bajs… Men det känns ändå skönt att vi numera kan göra det själva.

Ines var med och hjälpte till, och det behövdes. Hennes jobb var att vara hantlangare, och att stå och gosa med tackorna och mata dem med godis medan de blev klippta.

Först ut var förstås Vera. Hon återanmälde sig flera gånger till att bli klippt. Sen stoppade hon in huvudet i höhäcken.

Vi har några tackor kvar att klippa (ehrm, vi har klippt sex av 15, och så de sex tacklammen på det…), snart åker lammen till slakt, och sen stänger vi det här fåråret. Nästa börjar när vi släpper på baggen i november!

Kategorier
Får Idioter Kor Livet

En foderhäck tar form

Fåren och kalvarna går i sommarhagen i två månader till ungefär – men såhär års börjar betet tryta. Man kan luras av allt det gröna gräset som finns kvar, men det är inte mycket näring i det såhär sent på säsongen. Därför ger vi djuren hö i sommarhagen den sista tiden. Vi var inte nöjda med vår gamla foderhäck, så idag när våra planer ställdes in pga förkylda barn bestämde vi oss för att bygga en ny.

Det är lyxigt att bygga med Jonathan som är så duktig, och lyxigt att bygga på en gård med ett virkeslager (egen skog!), gott om plats och alla verktyg man kan behöva. Först gjorde vi (eller hm okej vi och vi men jaja) en ritning, sen sågade vi till alla bitar…

… och byggde ihop de fyra väggarna var och en för sig. Vi gjorde två sidor där vi tänker att fåren kan stoppa in huvudena, en sida där korna kan äta, och så en baksida. Vi ägnade mycket tid åt att fundera på hur stora öppningarna skulle vara för att djuren skulle kunna stoppa in huvudena för att äta, men inte hoppa in på själva foderbordet. När vi monterat alla fyra sidor upptäckte vi det här:

På baksidan hade vi bara satt en OSB-skiva och lämnat två gluggar. De blev så stora att vilket som helst av våra djur kunde spatsera in. Så knäppt att vi inte märkt det! Men vi satte en ribba där sen.

Klockan kvart över sex såg det ut såhär när kvällssolen sken på den färdiga foderhäcken, utan filter (såklart, vad skulle det vara för sjukt filter!). Vi hade satt presenning som tak, och lagom till solen försvann bakom träden…

… så kom Frida och Flora galopperande för att inviga nya matplatsen. (Flora har så rinniga ögon, jag vet inte vad det kan vara. Sköljer med koksaltlösning och hoppas det går över.)

Vilken underbar dag det blev! Så vackert brittsommarväder och så skön känsla att börja med något på morgonen som resulterar i en färdig grej lagom till middag. Och djuren blev väldigt glada över höet, så det var nog hög tid.

Kategorier
Livet

Kontorsdag

Igår blåste det halv storm och jag fick äntligen tillfälle till en kontorsdag – hela dagen betade jag av tråkiga (och roliga) administrativa sysslor, ringde uppskjutna telefonsamtal och uppdaterade hemsidan (ni har väl sett att det nu finns en sida för varje djurslag högst uppe?). Så skönt att få ordning på allt! Det är svårt att vara inomhus under sommarhalvåret, det är så mycket man vill passa på att göra ute.

Även hunden tog en lugn innedag. Idag är det fredag och jag och Ines skulle på ett läkarbesök i Stockholm och passa på att träffa min extrapappa, men hon vaknade i morse med halsont, så vi blir hemma. Så irriterande, nu när höstförkylningarna drar igång kommer man ju aldrig kunna genomföra någonting… Så frestad att ignorera det halsonda och åka ändå – men hela idén är ju att alla ska föja rekommendationerna, annars är de ju meningslösa. Och det här inlägget blev också ganska meningslöst!

Hoppas ni får en trevlig helg hörrni!

Kategorier
Bodil Katastrofer av mindre eller större omfattning

Nervvraket vaktar gården

Bodil är ju ingen vidare vakthund, hon älskar alla besökare och är bara glad jämt. Visst skäller hon om någon kommer, men sen delar hon ut pussar (oavsett om gästen är sugen eller ej).

Men en sak vaktar hon – hönsen. Ser hon räven blir hon galen, och hon reagerar alltid om hönsen kacklar förfärat.

Och här kommer det hemska, sanningen om vad som hände vid rävattacken i våras då vi blev av med alla höns, och det som kanske gjort Bodil helknäpp för alltid:

Vi hade glömt att stänga hönsluckan, det gjorde vi ganska ofta förut. Eller, den hade gått sönder två dagar tidigare och ingen hade kommit sig för att laga den än. På natten kom räven. Bodil upptäckte räven, började skälla och försöka väcka oss. Jag sov som en stock med öronproppar och märkte ingenting. Jonathan vaknade men tänkte att ”det nog inte var någon fara”. Ines vaknade och försökte väcka Jonathan, hon sa: ”Bodil skäller jättemycket och jag hör hönsen i trädgården” Jonathan sa åt Ines att gå och lägga sig efter som ”det nog inte var någon fara”. Han var förstås inte helt vaken, MEN ÄNDÅ! Bodil rusade runt härinne i säkert en halvtimme och såg genom fönstren hur räven högg höna efter höna utan att hon kunde göra något, och hon larmade oss men inget hände. Så hemskt!

Efter den här händelsen har Bobo blivit lite knäpp. Jag tror hon är sabbad för alltid. I fyra månader har hon nu kastat sig upp ur soffan vid minsta pip från hönsen och spanat ut genom fönstet. På nätterna bandskäller hon på gud vet vad, vi ser aldrig någonting därute i mörkret. Vi hänger en filt över hennes spaningsfönster i trappen så hon inte kan övervaka trädgården nattetid.

Och nu, lagom tills hon hade lugnat sig lite i alla fall, har en av tuppkycklingarna börjat pröva sin stämma och ”gala”. Det låter ju helt knäppt såhär i början, och varje gång tuppen tutar far Bodil upp. Vad fan var det!

Kategorier
Bin

Vintermat till bina

Efter att vi snott all honung som bina samlat för att äta i vinter måste vi ju ge dem något annat. Det här är den knäppa delen av biodlingen – att man köper socker i affären för att man tagit honungen… I alla fall! Såhär går det till att invintra bina hos oss:

Just nu har vi tre kupor hemma på gården och en på Jonathans jobb i Norrtälje – den flyttar vi hem om några veckor. De tre ”huvarna” av frigolit är till för att skydda mot kyla och regn, och har lite olika utseende för att bina snabbt ska hitta rätt när de kommer flygande hem. Jag planerar dock att snygga till dem lite i vinter…

Flustret, alltså ingången, sitter längst ner. Och lyfter man av huven ser det ut såhär:

De två understa lådorna är där bina kommer bo i vinter. Eller egentligen sätter sig alla de övervintrande bina i en stor klump, ett klot, på ett ställe inne i lådan för att hålla värmen. Men de kommer att fylla alla ramar i de här två lådorna med sitt vinterfoder, hoppas vi. I den översta lådan, foderlådan, finns själva maten, alltså en sockerlösning.

Foderlådan utan lock. Och under den vita lilla hinken finns själva ”uppgången” från lådan under.

Bina kryper alltså upp genom den runda gången här, ner längs utsidan på ”röret”, fiskar upp lite sockerlösning och kryper tillbaka ner i kupan med den. Om den vita hinken inte funnits där och bildat en smal korridor hade bina flugit ner i sockerlösningen och drunknat.

Än så länge har de bara dragit ner några kilo var – man vill att de ska ha ungefär 18 kilo foder för vintern, men det kan ta tid säger Jonathan. Dessutom hade de en hel del honung kvar i ramarna, så de kanske inte tycker att det är någon panik. Förra året dog alla våra samhällen utom ett, så jag oroar mig lite ändå. Men drar de inte ner fodret är det inget man kan göra åt det, bara hoppas att de har tillräckligt därnere för att klara vintern, hålla tummarna och sen se om det finns något liv i vår.

Kategorier
Självhushållning

I lingonskogen

Det var så fint väder idag! Så milt och skönt septemberväder. Jag tillbringade större delen av dagen med att måla i ladan (visar senare när det är klart), men när Ines kom hem tog vi med hunden och cyklade till lingonskogen.

Lingonris är så vackert! Så spänstigt liksom, och så vackra färger. Och så lättplockat jämfört med de slafsiga blåbären.

Puss puss…

Slurp!

Ines och jag plockade i någon timme och småpratade om livet, skolan och kompisarna. Det är så härligt att ha den här tiden med barnen, jag njuter verkligen av att finnas tillgänglig för dem. Det är det som räknas!

Det blev några liter! Jag tänkte frysa in alltihop och sen plocka fram lite i taget och göra rårörda lingon. Hemgjorda rårörda är verkligen mycket godare än köpta! De får en så frisk och lite besk smak. Jag längtar efter hemgjorda köttbullar, gräddsås, kokt potatis, pressgurka och lingon, mmm.