Ända sen vi flyttade hit har jag väntat på något slags bakslag, att det skulle dyka upp något riktigt jobbigt som vi inte hade räknat med. Men faktiskt. So far. Ingenting har hänt – inte en enda gång har jag ångrat att vi tog klivet och verkligen genomförde det vi fantiserat om i flera år, och lämnade vår lilla bubbla i Stockholm.
Egentligen har nog allt blivit som vi hoppades, och faktiskt saknar jag ingenting! Stockholm finns ju kvar inom räckhåll, jag är där någon gång i veckan, vill jag så kan jag gå på en konsert eller käka ute eller vad det nu är, och ta sista bussen hem eller sova över hos nån i stan. Och vänner och familj kommer mer än gärna hit och hälsar på!
Barnen var ju förstås det vi hade mest ångest över inför flytten – att rycka upp dem från Kärrtorp där de bott hela sitt liv, med kompisar och grannar och den kära gamla lägenheten. Och tänk om det inte funkar – ska man rycka upp dem igen då? Men de pratar knappt om Kärrtorp och verkar inte sakna det nämnvärt. En lite skumpig start på terminen här i Söderbykarl blev det, framför allt för Ines som reagerade mer på flytten än vad Sixten gjorde. Men vi bestämde oss till slut för att låta henne börja i skolan ett år tidigare, så nu går hon och Sixten i samma klass (skolan har en noll-trea och en fyr-sexa. I hela skolan finns omkring 50 barn – samma storlek som Sixtens klass i Skarpnäckskolan!) och det funkar helt suveränt. Vi märker så tydligt att barnen mår bra här – de har en annan frihet och är ute mycket mer, och de har kul med grannbarnen. Och så har det faktiskt blivit som vi hoppades att vi umgås mer som familj och hittar på saker tillsammans.
Barnen kommer ju att bli lantisar – men jag vet inte om jag någonsin kommer sluta se mig som stockholmare. Eller ens om jag vill för den delen. Igår körde jag förbi kyrkogården i Söderbykarl, och tanken på att jag skulle bli begravd där kändes helt absurd. Även om vi har blivit otroligt väl emottagna av alla här – man har ju hört om vresiga rospiggar, men det har vi absolut inte märkt något av – så är jag ju inte en av dem. Och kommer nog aldrig bli. Men det gör inget!
Det enda som faktiskt känns jobbigt – och det visste vi ju – är att vara så långt ifrån Morris. Vi ses inte mycket nu när det är november och inte så lockande för honom att komma ut. Särskilt tråkigt känns det att småbarnen går miste om en vardag med sin storebror.
I hörnet står skivbackarna, stereon och alla böcker i banankartonger – de kan vi ju inte packa upp förrän vi byggt bokhyllorna. Att myggfönstret står kvar sen i augusti kan jag inte förklara med något annat än lathet.
