I går hittade gotlandstackorna och våra andra tackor varandra – de andra går i en hage på andra sidan vägen kanske 150 meter från trädgården. De bräkte glatt (?) till varandra en stund, men senare när jag och Sixten låg i sovrummet och läste hörde vi att det liksom blev ett helt annat sorts bräkande därute, mer förfärat. Nåt hade hänt!
Vi tittade ut och såg två av gotlandsfåren utanför staketet. Såklart – gotlandsfår är rymmare! Att separeras från flocken är bland det hemskaste som kan hända ett får, de blir helt förtvivlade av det.
Jag sprang ut och lockade in de två utbrytarna med godishinken, och de traskade direkt bort till stället där de gått ut förra gången – mellan två eltrådar – och klev ut igen. Så vi tog in dem igen – och de gick ut igen.
Men den här gången ville de inte in, utan sprang i full galopp ner till den andra hagen och krävde att få bli insläppta! Så vi släppte in dem. Det var gulligt att se dem mötas, de var så vänliga och nästan keliga mot varandra, som om de redan kände varandra. Inget bråk eller gruff, alla bara smälte ihop till en flock direkt.
Vi får väl avmaska allihop sen istället för nu har de systerligt delat med sig till varandra av alla parasiter.