Jag får väldigt mycket positiv uppmärksamhet för att jag renoverar ladutaket – det är ju jag som gör själva jobbet på taket eftersom Jonathan är höjdrädd.
Flera personer har kommenterat mina arbetskläder, frågat vad jag gör och sagt något uppskattande. En snubbe sa till och med, när jag ifrågasatte om det verkligen var en så stor grej, att han skulle bli väldigt imponerad om hans fru klättrade upp på deras tak.
Jag ville bara säga att det inte är så himla fantastiskt. Det är inte svårare för mig än för en man att klättra upp på taket. Kanske lättare rentav eftersom jag inte är så stor, och möjligtvis vigare och smidigare än en del män (i alla fall än min egen). Det jag gör däruppe är inte heller rocket science. Jag plockar ner tegel och skruvar fast plåt.
Det skulle ju aldrig hända att en morsa gick fram till Jonathan på skolgården och frågade varför han hade jobbarbyxor på sig. ”Jaha, lägger DU om taket? Fantastiskt, guu vad kaxigt. Jag skulle bli väldigt imponerad om min man klättrade upp på taket hos oss!”
Jag blir så frustrerad över hela den här kvinnor kan-grejen; DET ÄR KLART ATT KVINNOR KAN, varför är det inte självklart, varför pratar vi ens om det?
Ett svar på ”Så himla fantastiskt är det inte”
Hear hear.. Om jag fick en guldpeng för alla gånger folk vänt sig till Johan och frågat hur HAN gjort eller tänker göra ditten eller datten! Och då är det ändå våra vänner som knappast själva tillhör de mest könsstereotypa och fördomsfulla grupperna i samhället. Som tur är har han blivit väldigt bra på att lite snabbt bolla över till mig innan jag blir sur och det blir dålig stämning 🙂