Förlåt men det blir mer gnäll. Jag önskar att jag kunde vara en sån där härlig person som skapade mys för sin familj i svåra tider, men nu är jag bra jäkla less ändå. November är jobbig nog som det är, utan pandemi. Men nu är allt roligt förbjudet och jag orkar inte se en enda skogspromenad till i sociala medier. Det ENDA jag vill är att träffa mina vänner på ett normalt sätt, bjuda hem folk, gå ut och äta… Ja kanske rentav resa någonstans? Åka till badhuset med barnen. Gå på bibblan! Herregud. Dessutom känns det obehagligt att spridningen är så otroligt stor, känner många som är coronasjuka just nu.
I alla fall. Anledningen till att jag gnäller extra mycket är att jag har blivit sjuk (inte jättesjuk på något sätt, en vanlig förkylning, ont i halsen osv), och jag lyckas inte få något test så jag vet inte om det är the big C. Måste därför isolera mig för säkerhets skull – inte åka och handla (vilket är ungefär den enda aktiviteten jag gör utanför hemmet ändå i dessa tider), inte åka till rekoringen på måndag (det är tråkigt på riktigt att avstå ifrån), inte meka med traktorn med grannen i helgen som planerat…
Det enda som är bra med att vara sjuk är att man med gott samvete kan ta ett bad och läsa bok och äta godis mitt på dagen medan de andra röjer i skogen och bygger grisarnas nya hage.
Hoppas jag mår bättre imorgon, då ska nog Peggy och Pia få flytta till sin fina skogshage, och det ska bli så kul att se dem inspektera den. Den blir jättefin och det finns massor av kul för dem att greja med – grenar och stenar och en egen liten bäck. Nästa inlägg får handla om det, garanterat gnällfritt (om inget hemskt händer).