Jag var husockupant under några vårveckor 1994. 16 år gammal och svårt idealistisk ville jag stoppa bygget av Dennispaketet i Stockholm, och tillsammans med en massa likasinnade flyttade jag in i ett hus – Barbahuset – som skulle rivas till förmån för motorvägsbygget i Häggvik.
En av de andra ockupanterna hette Jonathan. Han hade halva håret blont och halva svart, i någon slags page som var helrätt då. Dessutom hade han en lång rock med ett stort ”felanmält”-klistermärke på ryggen. Jag tyckte Jonathan var rätt snygg, men han var nog mycket yngre än jag, och dessutom var han där med sin tjej Anna, och jag var där med Morris pappa Robban.
Sverker var en av snorungarna i Barbahuset – han ställde till det genom att klottra och sabba arbetarnas maskiner, helt i strid med den ickevåldsprincip som tillämpades i huset, framröstad genom konsensus och ivrigt framhållen av oss präktigare ockupanter.
Veckorna i Barbahuset var själva essensen av min tonårstid; frihet, revolt, gemenskap, fest, intriger och drama, lycka. Men varken Sverker eller Jonathan gjorde något djupare avtryck.
Nu är jag gift med Jonathan och Sverker och hans fru Karin är våra bästa landetvänner – de bor i grannbyn. Igår firade vi Valborg tillsammans.
