Vi tänkte att vi skulle slipa golvet i mellandagarna, så vi kastar ut granen redan då. Därför tog vi in den igår så vi får njuta av den i tio dagar i alla fall – så lång tid det brukar ta innan man tröttnar på det barrande skrället. Barnen dundrade på med kulorna…(Jag kanske måste arrangera om lite sen…)
Och för första gången i sitt liv blev Bodil riktigt rädd. Amstaff är en orädd ras, hon är positivt nyfiken på det mesta, och struntar i sånt som många andra hundar är rädda för – gevärsskott, motorsågen, stora maskiner av olika slag, större hundar. Men igår fick hon syn på en fasansfull varelse som på något sätt tagit sig in i vårt hus och stod under granen och glodde hotfult: halmgrisen! Hon morrade och skällde en lång stund, tog skydd bakom mig och darrade. Vi tog bort den till slut och la den i en kartong, och Bodil bevakade kartongen hela kvällen så att grisen inte skulle ta sig ut.