Idag sken solen, hurra! Bodil har kvicknat till efter kastreringen och deppar nu för att hon inte får gå ut och leka.
Jag önskade i morse att vi hade ett vanligt svenneliv där vi kunde äta frukost länge och läsa hela DN, och sen gå på långpromenad med hunden eftersom solen sken. För det mesta älskar jag vårt liv, men vissa dagar önskar jag att det inte var så mycket som jag måste göra jämt.
För idag stod ladutaket på schemat; vi reste byggställningen och jag klättrade upp. Usch vad osugen jag var på det! Vi har ju lagt om taket en gång redan, och varit uppe och renoverat den äldre delen av taket vid ett annat tillfälle, och varje gång måste man ju resa den där sabla ställningen. Nu blåste ju delar av taket av för två veckor sen, så det var bara att sätta igång…
Det är väldigt hemskt för Jonathan när jag är däruppe eftersom han är så höjdrädd. Han klättrar upp till första våningen på byggställningen (två meter), och där rör han sig i slow motion med böjda knän och håller i sig med båda händerna, som en gammal gammal man…
Men det gick bra! För mig alltså. Jag rev ner en trasig nockplåt och en trasig takplåt och så skruvade jag dit ny läkt (eller egentligen riktiga brädor – misstaget vi gjorde förra gången var att skruva fast takplåtarna i den befintliga läkten, som ju var gjord för att hålla tegelpannor… Och nej, det höll inte). Precis när solen sjönk bakom trädtopparna var jag klar med läkten. Hade det varit sommar hade jag hunnit lägga plåtarna också. Men det blir nästa gång.
Det känns så tröstlöst att göra om jobb man redan gjort, men samtidigt skönt, har haft ont i magen varje gång det regnat de senaste veckorna eftersom det regnar rakt ner på logen.