Bodil gör egentligen två saker här i huset; ligger och sover någonstans eller spejar ut genom fönstren. Hon är ju ingen vakthund direkt – hon skäller förstås när det kommer någon, men springer sen glatt gästerna till mötes, vill absolut inte köra bort någon, bara skälla välkommen. Hon älskar alla människor.
Men ofta står hon i soffan och spanar ut mot baksidan av trädgården där vi har hönsen och tacklammen. Då händer det att hon blir svinförbannad, skäller som en galning och kräver att få bli utsläppt, och när man öppnar rusar hon runt på baksidan och gör sig viktig, som att hon just jagat bort nån, ”JUST DET, OCH HÖR SEN!” Jag har tänkt ibland att det är räven, och känt mig så nöjd med att hon vaktar hönsen så fint.
Men igår såg jag till slut vad det var som hon lackade på. Det var grannens katt.
Jaja, Bodil är bra på andra sätt. Hennes främsta uppgift är ju att göra oss glada, och den uppgiften sköter hon utmärkt.