Vi flyttar fåren hit och dit

Vi tog in tackorna från sommarhagen till stallet när de skulle klippas för några dagar sen, och det var en pers. Allihop sprang glatt efter mig när jag sprang ut ur hagen med hinken, men sen vågade de absolut inte hänga med in i stallet.

Här tvekar de, vänder…

… och springer i full karriär tillbaka ut på gårdsplanen.  Det visade sig att rätt metod varken var att locka med hink eller försöka mota/fösa dem i rätt riktning, utan att ha is i magen och låta dem gå och beta en stund, gosa lite med dem, för att sedan långsamt förflytta sig mot stallet. Det funkade! De blev nyfikna och följde med in till slut.

Här står de nöjda och nyklippta och mumsar hö. Men vi bestämde oss för att inte släppa ut dem i sommarhagen igen utan ta träckprov, avmaska och skicka ut dem i vinterhagen direkt, för att slippa behöva göra om hella flyttkarusellen.

De hade knappt några parasiter alls visade det sig, så vi behövde inte avmaska. Däremot visade det sig vid klippningen att Lilla Mys juver fortfarnde var fyllt, det vill säga Bella diar fortfarande! Hon är alldeles för stor för det, plus att Lilla My måste vara i form till betäckningen, så vi bestämde oss för att skilja mor och dotter åt för ett tag.

Idag släppte vi ut tackorna i vinterhagen och tog upp tacklammen, Agneta och Bella, till oss i trädgården. De får gå här tills efter betäckningen – de är så små tycker vi, så vi väntar med att betäcka dem till nästa säsong. Många betäcker årslamm, och vi var i valet och kvalet, men när vi såg hur små de var utan päls bestämde vi att de får vänta. Särskilt Agneta är tunn över baken, men hon har ju en tvilling, Lars. (Bella hade Ulla, men hon dog ju efter en vecka.)

Bella är så otroligt söt och tillgiven, hon är verkligen min favorit. Se så kolsvart hon är egentligen, när den bruna solblekta ullen åkte av!

Nu går Bella och Agneta runt i trädgåren och är ängsliga, de bräker förtvivlat efter sina mammor (som går i hagen 40 meter bort och ignorerar dem, kanske lättade över att äntligen få vara ifred) och efter oss, så fort vi visar oss. Bella gråter mest. När jag stod i köket fick de syn på mig genom fönstret och började bräka väldigt upprört (Jonathan hörde att de sa: ”vi är för små för att vara ensamma!”). Nu går de därute i mörkret och ropar, det är lite hjärtknipande faktiskt. Hoppas de vänjer sig snabbt.