Eller det gör vi ju inte, men om civilisationen skulle gå under skulle vi ligga risigt till. Bättre än den som bor i lägenhet i stan, som bara har balkongblommorna att äta när frysen är tömd, men ändå. När vi nackade tuppen och en höna härom veckan funderade jag på mängden energi vi gör av med när vi nackar, skållar, plockar, tar ur och tillagar djuren, jämfört med mängden energi de ger oss när vi äter dem. Min gissning är att vi går back!
Såklart är det ju en vanesak, det var bara andra gången vi tog tillvara hönsen vi nackade. Och det var första gången Jonathan tog ur – jag skar mig i fingret när jag flådde tuppens ben så han fick ta över.
Men det gick alltså en hel kväll till en middag (hönan var så mager så den sket vi i till slut när vi inte lyckades ta ur den ordentligt, men tuppen var fet och fin så han blir en coq au vin tänker jag)!
Så tradigt att vara nybörjare.
PS. När man tänker efter var det väl så här de levde på landet förr (förutom att de såklart var mycket bättre på att hantera slaktade höns) – man åt, sov eller jobbade för sin överlevnad. När vi lägger en hel kväll på en sabla tupp är det ju tid från Netflix i soffan som försvinner. Konstigt vilken utveckling mänskligheten har tagit ändå.